Då och då i svensk samhällsdebatt dyker det upp kristna företrädare och apologeter som brännmärker sekulär livsåskådning såsom varandes sämre än religiös tro, och/eller något som behöver kväsas. Några av dem som yttrat sig i denna riktning på senare år har jag uppmärksammat här på bloggen: Åke Bonnier, Tuve Skånberg och Per Ewert. Tokstollar. Men att Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skulle sälla sig till denna unkna tankeströmning, det hade jag då aldrig trott. I Borås Tidning igår den 18 september 2016 ondgör hon sig över att ett sekulärt alternativ till gudstjänsten i samband med Riksdagens högtidliga öppnande nu erbjuds, och liksom i förbifarten framhåller hon att endast den som bekänner sig till religiös tro bör få komma i åtnjutande av religionsfrihet:
- Religionsfrihet innebär en rätt till religion för dem som tror, inte från religion för de andra.
Fotnot
1) Lyckligtvis verkar jag på min sida i denna meningsmotsättning ha den svenska regeringen, som på en webbsajt ägnad de mänskliga rättigheterna skriver:
- Religionsfriheten skyddar inte bara rätten att tro utan även rätten att inte tro. Denna rätt är absolut och kan inte inskränkas genom lag.
På en Facebook-sida där Demkers ovan citerade yttrande om religionsfrihet diskuterades dök hon själv upp och undrade vad det var frågan om med all uppståndelse. Jag svarade då med att citera regeringens webbsajt som i Fotnot 1 ovan, och tillade:
SvaraRadera"En ytterst rimlig ståndpunkt IMHO, men med din utsaga i BT, Marie, om att 'Religionsfrihet innebär en rätt till religion för dem som tror, inte från religion för de andra' ser du ut att vara av avvikande uppfattning - en uppfattning jag finner provocerande, eftersom den ser ut att favorisera religiösa världsåskådningar framför naturalistiska."
Ingen särskilt komplicerad tankegång där alltså, så döm om min förvåning inför Demkers svar:
"Jag förstår faktiskt inte vad du pratar om."
Jag är inte religiös och har inga direkta åsikter om varken gudstjänsten i Storkyrkan eller det sekulära alternativet.
SvaraRaderaDock tolkar jag Demker lite annorlunda (tror jag). Jag ser det som att rätten att tro och rätten att inte tro (på gudar eller liknande) handlar om just det: min rätt att tro vad jag vill.
Den sista biten verkar hon i mina ögon snarare mena att det inte handlar om min rätt från religion, i betydelsen min rätt att slippa andras religiösa uttryck. Och då känns det kanske lite mer rimligt. Dock skaver den första biten av meningen (nu när jag läser om), så ja, jag vet inte...
Det var först på 1950-talet, eller kanske i början på 1960-talet, som man kunde häva sin tvångsanslutning till Svenska kyrkan utan att samtidigt bli medlem i något annat trossamfund. Medlem i kyrkan blev man automatiskt vid födseln.
SvaraRaderaDet vanliga var att man då övergick till någon frikyrka, men man kunde även gå med i till exempel någon mosaisk församling eller bli katolik. Man måste alltså enligt lagen bekänna sig till någon religiös tro. Men man kan faktiskt inte tillägna sig någon tro på kommando.
Tack gode Gud för att jag slipper tro på din existens!
Fast i Regeringsformen, 2 kap. 1 § står följande:
SvaraRaderaVar och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
----
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
I lagen om trossamfund står å andra sidan följande:
3 § Ingen är skyldig att tillhöra något trossamfund. Ett avtal eller löfte som strider mot denna bestämmelse är ogiltigt.
4 § Barn som har fyllt 12 år kan inte inträda i eller utträda ur ett trossamfund utan eget samtycke.