onsdag 24 maj 2017

Om Rickard L Sjöberg, Sven Å Christianson och vikten av att inte fastna i kollegial lojalitet

I mars 2013 skrev jag en bloggpost i vilken jag förklarade att kollegial lojalitet inte är en dygd jag håller högt. Det är såklart viktigt att stå upp för de kollegor som gör nytta och bedriver ett gott och hederligt arbete för en god sak, men om man fäster alltför stort och urskillningslöst avseende vid kollegial lojalitet riskerar den att komma i vägen för viktig kritik mot de kollegor som gör skada genom ett dåligt, missriktat eller ohederligt arbete.

En svensk forskare som verkligen sticker ut i fråga om att göra skada genom sitt både dåliga, missriktade och ohederliga arbete är psykologiprofessorn Sven Å Christianson vid Stockholms universitet. Genom den mycket konkreta skada han orsakat i rättsväsendet och hur han i förlängningen ödelagt människoliv vill jag mena att han i detta avseende utklassar den kvintett professorer jag listade i mars 2013 som exempel på kollegor som tack vare sin inkompetens eller ohederlighet eller sitt slarviga arbete kommit i skottlinjen för min brist på kollegial lojalitet. Ja, jag drar mig inte för att säga att Christianson håller Macchiariniklass.

Just nu är det mediagranskningen av det tragiska Kevinfallet i Arvika som aktualiserar namnet Christianson. Det är i hög grad måttfullhet i kollegial lojalitet vi har att tacka för att dessa avslöjanden kommit till stånd, ty det är tack vare civilkuraget och den begränsade kollegiala lojaliteten hos Rickard L Sjöberg, docent i medicinsk psykologi, som både DN och SVT kom bristerna i mordutredningen på spåren, inklusive Christiansons katastrofala inblandning. Jag rekommenderar varmt Sjöbergs artikel i SvD i måndags som obamhärtigt ådagalägger den flagranta ohederlighet som Christianson i detta fall uppvisat genom sin förvridna framställning av det vetenskapliga kunskapsläget inom minnes- och vittnespsykologi.

Trogna läsare av denna blogg minns att Christianson figurerade även i Quickfallet, något jag hade anledning att ta upp i min recension av Göran Lambertz bok Quickologi eftersom denne Lambertz i sin bok tog på sig att, med en fatal blandning av naiv okunskap och motivated reasoning, försvara Christiansons charlatanerier.1 Även den gången var det Rickard L Sjöberg som gjorde grundarbetet i att uppmärksamma de pseudovetenskapliga inslagen i Christiansons arbete; se gärna Joacim Jonssons utmärkta sammanfattning i tidskriften Folkvett.

Heder åt Sjöberg för att han tar på sig den otacksamma uppgiften att punktmarkera den vetenskapligt inkompetenta och direkt farliga kollegan Christianson!

Fotnot

1) Även nu i uppmärksamheten kring kring Kevinfallet har Lambertz av någon anledning (lojalitet?) kommit fram till att han borde ställa sig på Christiansons sida.

5 kommentarer:

  1. Arne Söderqvist24 maj 2017 20:24

    I vissa fall kan destruktiv kollegialitet förklaras av de fenomen jag skrivit om i två artiklar. Den första artikeln är publicerad i februarinumret 2017 av SMS-bulletinen och den andra i majnumret 2017 av SMS-bulletinen. Dessa båda tidningar når man med hjälp av länkar i högermarginalen på Svenska matematikersamfundets hemsida.
    http://www.swe-math-soc.se/index.html

    SvaraRadera
  2. Det är lätt att hålla med om att kollegial lojalitet kan vara destruktivt. Samtidigt har forskare som har gått sin egen väg, t.ex. sociologen och tillika professorn Stefan Swallfors, hyllat just kollegiet framför den individuella forskaren. Dvs. att forskning handlar om en kollektiv verksamhet.

    Det är också lätt att hålla med att om den mänskliga och kollektiva aktiviteten vetenskap ska överleva som vetenskaplig verksamhet så bör det finnas en gräns mellan vad som är vetenskap och vad som inte är vetenskap.

    Kanske är jag hemmablind men jag uppfattar att denna demarkationsgräns inte är helt tydlig inom den samhällsvetenskapliga forskarvärlden. Thomas Kuhn lär ha hävdat att samhällsvetenskap befinner sig inom det förparadigmatiska stadiet - där det inte finns någon enighet om varken ontologi eller epistemologi. Vilket innebär att det idag existerar en mängd samhällsvetenskapliga perspektiv, t.ex. metodologisk individualism, metodologisk kollektivism, metodologisk relationism, kritisk realism, etc etc.

    I en del erkända läroböcker inom samhällsvetenskap, t.ex. Gilje & Grimens "Samhällsvetenskapernas förutsättningar" framhålls t.ex. det som de (och flera andra) menar är unikt för samhällsvetenskapliga studier - att forskaren tolkar människors tolkningar av sin verklighet - detta kan också benämnas som "dubbel hermeneutik". Från dubbel hermeneutik är steget inte så himla långt till hermeneutik och från hermeneutik är steget inte så långt till Moira von Wright och plötsligt har vi hamnat inom det som många hävdar är pseudo-vetenskap.

    Inom samhällsvetenskap existerar det (minst)tre förklaringstyper som forskaren kan använda i sina undersökningar: a) orsaksförklaringar - lite olika modeller (t.ex. Hempel), hypotesprövningar etc. b) ändamålsförklaringar, dvs. människor antas här ha ett syfte med sina handlingar och det är detta syfte, mål, som forskaren vill komma åt för att förklara mänskligt handlande c) funktionella förklaringar - funktionen för samhället i stort eller för en grupp av en företeelse är i fokus - dock bör denna funktion inte vara medveten för de som utför den eftersom om de medvetet agerar som de gör för samhället/gruppen blir det en ändamålsförklaring. Funktionella förklaringar inlemmade t.ex. sociologin under 1800-talet och kan då härledas vid att samhället liknades vid en organism och som antogs kunna studeras på samma sätt som en kropp.

    Det som spökar i samhällsvetenskaperna är dock inte funktionella förklaringar utan ändamålsförklaringar - att människor har subjektiva syften med sina handlingar och att dessa syften, motiv etc. går att göra till föremål för vetenskapliga studier. Kanske, kanske är det just det subjektiva som ändå gör människor till människor. Samtidigt som det subjektiva är något som en evidensbaserad forskning om människor har svårt att hantera.
    Pär Engström

    SvaraRadera
  3. Jag blev tyvärr inte så förvånad över att en ännu ett känt mordfall (om det nu var mord) visar sig vara katastrofalt hanterat. Jag tror vi i Sverige har ett antal egenskaper som gör oss särskilt lättmanipulerade av poliser, professorer och andra auktoriteter.

    Vi är godtrogna. Säger polisen att fallet är löst så blir man trodd. Vi är lite självgoda, i den meningen att vi är övertygade om att i Sverige fungerar det mesta väldigt bra. Det ger oss en bias att tro på myndigheter, och i de fall det visar sig att misstag begåtts hittas snabbt en syndabock som kan förklara denna avvikelse. 'Systemet' ifrågasätts sällan. Sen är vi allmänt konflikträdda. Vi kanske inte tror på auktoriteter alla gånger, men vi väljer att vara tysta av bekvämlighetsskäl.

    I ett sådant samhälle är det extra viktigt att det finns kontrollfunktioner. Polisens utredare ska t.ex. möta ifrågasättande granskning från såväl åklagare, domstol, försvarsadvokat, media och högre polischefer. I Kevinfallet verkar samtliga dessa funktioner havererat eller helt saknats. Men även om de funnits kunde det gått lika illa, som fallet Tomas Quick visar. Det måste även finnas en kritisk granskning av externa experter som S Å C i ovannämnda fall. Den kan dock bara göras av de akademiska institutionerna själva.

    Problemet verkar dock vara att när folk väl ger upp sin auktoritetstro så ersätts den ofta inte med en rationell kritisk självständig hållning, utan tyvärr åt rena konspirationsteorier och falsarier. Hur vi ska klara denna balans blir en stor utmaning. Jag tror alla måste försöka höja sig ett snäpp och bli lite mer rationella, ifrågasättande och granskande. Såväl poliser, professorer som alla andra.

    Mvh Mattias

    SvaraRadera
  4. Arne Söderqvist25 maj 2017 20:04

    Ibland verkar det vara viktigare att ”ge mördaren ett ansikte” än att det är rätt person man satt fast. Ett exempel är efter mordet på Olof Palme. Först greps ”33-åringen”, Victor Gunnarsson. I boken ”Inuti labyrinten” av bröderna Kari och Pertti Poutiainen avslöjas vilka hårresande förhörsmetoder som förhörsledaren Börje Wingren då nyttjade.
    http://www.goodreads.com/book/show/16074454-inuti-labyrinten

    Utgår man från felaktiga fakta, kan man bevisa vad som helst. Bertrand Russel visade tex. på ett elegant sätt att om 1=2, så skulle han vara påven.

    Av boken framgår även på ett övertygande sätt att inte heller Christer Pettersson kan vara mördaren. Det torde mortutredarna ha varit medvetna om ganska tidigt, men det gällde ju att lugna svenska folket genom att visa handlingskraft. Därmed var det ju inte så noga med vem man anklagade. Så tycks man fortfarande resonera …

    SvaraRadera
  5. Rickard L Sjöberg och S Å Christianson är väl inte kollegor i någon intellektuell bemärkelse, de är ju två motpoler. Sjöberg är säkerligen fientlig till hela den psykoanalytiska skolan, vilken Christianson tar som utgångspunkt, i alla fall tidigare, hur han själv ser på det, vet jag inte.

    SvaraRadera