tisdag 8 augusti 2017

Om Auschwitz och Almedalen

Jag har läst en rad bra böcker i sommar, och en av de bästa är Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz från 2012. Boken är hans gripande och skakande porträtt av fadern David Rosenberg, Auschwitz-överlevare som såg ut att vara på väg att bygga ett gott liv i det svenska folkhemmet, men som till slut inte orkade. Jag skall inte försöka mig på någon recension, utan nöjer mig med att rekommendera boken å det varmaste och hänvisa till Jens Liljestrands anmälan i DN när boken var ny.

Den avgörande vikten (inte minst i dessa politiskt turbulenta och osäkra tider) av att minnas historien påpekade jag i förra månaden, och särskilt viktigt är att vi inte glömmer Förintelsens och nazismens fasor. Att nazismen har anhängare än idag är en fruktansvärd anomali och inte något vi bör vänja oss vid. Det slags normalisering och bagatellisering som Johan Hakelius torgför i en raljant krönika i Expressen i samband med årets Almedalsvecka finner jag särskilt motbjudande. Lite småputtrigt skojfriskt sådär berättar han om hur han inte lyckades träffa på några nazister i Almedalen, och uttrycker sin besvikelse över detta med orden "Jag får aldrig vara med om något spännande". Well, inte allt som är "spännande" är därmed önskvärt, som Margit Silberstein framhåller i sitt välformulerade och läsvärda svar i DN idag, där pellejönsen Hakelius åker på en rejäl uppläxning. Tvärtemot vad Hakelius verkar anse så är inte allt här i livet trams - vissa saker är djupt allvarliga.

15 kommentarer:

  1. Skämt och trams behöver inte vara samma sak. Det är egentligen bara allvarliga saker som det går att skämta om.

    SvaraRadera
  2. Arne Söderqvist10 augusti 2017 09:03

    Lyssna gärna på detta radioprogram.
    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/927239?programid=2071

    SvaraRadera
  3. Jag har läst Fånge i natt och dimma av Trygve Bratteli, där han skildrar sin fångenskap i tyska läger som norsk socialdemokrat. Som norrmän var de arier, så de hade bara fel åsikter. Han berättar om en tillvaro med kroppsarbete, lite mat och dåliga baracker.

    Per

    SvaraRadera
  4. Arne Söderqvist15 augusti 2017 19:26

    Jag läste nyligen denna bok.
    https://www.adlibris.com/se/bok/oppermanns-9789188155221
    Den visar hur det gick till när det banades väg för Hitlers makttillträde.

    SvaraRadera
  5. Du ska ha stort tack för dina ord.
    Det är så att man känslomässigt helt enkelt inte kan förstå vidden av den bottenlösa galenskap och det bottenlösa trauma som är Förintelsen om man inte har en känslomässig anknytning till den. Folk på vår jord som genomgått krig under 1900-talet kan komma lite närmare en förståelse och också vilka emotionella konskvenser som det blir av den.
    Kommer man från ett krigsförskonat land är man alltså hänvisad till läsning och film om detta trauma och till den inlevelseförmåga som man kan uppbringa.
    De flesta av de personer av judisk härkomst som överlevde Shoah är nu bortgångna. Det ankommer därför på senare generationer, oavsett härkomst, att informera, hålla Minnet levande och att se till att Förintelsen aldrig mer upprepas. Jag kommer därför i nästa post nedan informera mer. Och vill tacka dig igen.

    SvaraRadera
  6. I "Hitler´s Austria" av Bukey kan man läsa om den behandling som Wiens judar i mars 1938 och framåt utsattes för: sökbart på Google Books är kapitlet "The popular assault on the Jews". Där skildras de återkommande jättelika människojakterna där tusentals civila skulle "göra upp räkningen" med stadens judar, nu när Wien var i Tredje Rikets händer. Självmordsvågorna, vräkningarna, beslagtagandet av vad judarna ägde, överfall, tortyr och misshandel av välbeställda judar och inte minst de fattiga, hatade östjudarna i staden. En del försökte fly och lyckades, andra blev inte insläppta i andra länder och mördades för att de var för fattiga.
    Jag vill återigen tacka dig för din post ovan.

    SvaraRadera
  7. Man kan lägga till att Adolf Hitler avfärdades som en galning i början på 1930-talet, som snart skulle avpolletteras. "Resten" i all sin galenskap är historia, och med tanke på "kristidernas" taxonomi och mönsterigenkänningstecken bör man därför vara uppmärksam på det faktum att det som var otänkbart att säga i vårt land för 30 år sedan (trots krisen i början på 90-talet), numera kan vara salongsfähigt nog. Är man naiv och fredsskadad (och i några fall kanske saknar inlevelseförmåga) kan man alltså återigen låta sig luras av Råttfångarna från Hameln som alltid lurat i den historiska scenens bakre regioner. Duktiga som de är på att dölja sin fanatism.
    Civilisation är en tunn fernissa och försvinner en stats demokratiska våldsmonopol kan de vrålande folkmassorna - oavsett tid och rum - få fritt spelrum.
    Jag kommer inte skriva mer om detta, och vill tacka för ditt inlägg igen.

    SvaraRadera
  8. Ett judisk man berättar om vad han var med om i Wien under Novemberpogromen 1938, en händelse som i staden föregåtts av flera stora pogromer samma år:
    http://www.nizkor.org/hweb/people/e/eichmann-adolf/transcripts/Sessions/Session-017-03.html
    "We were taken to the Police Commissariat on the Juchgasse in the Third District. The so- called population of Vienna, that is to say, the mob, pursued us everywhere. From there we were taken to the Sophien Saal, where the greater part of the Jewish population of the Third District had already assembled.

    What happened there, on the part of the Viennese population, was something the like of which was never heard of: yelling, shouting, beating. We were loaded onto trucks and driven away. We did not know at first where to, but as we crossed the Danube River, I realized that we were passing through the Karajangasse. The street was full of people seeking only our lives and our blood. At the entrance we were awaited by SS men armed with steel rods."
    Världshistoriens bottenlösa avgrund möter alltså dagens naivitet och fredsskador.

    SvaraRadera
  9. http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/dagbockerna-som-blivit-vittnesmal/

    SvaraRadera
  10. Gigantiska stadsprogromer, massiva kollektiva övergrepp, rasande folkmassors människojakter och tortyr som följdes av deportation till läger - om man inte begått självmord i förtvivlan innan - och de förföljdas lidande och död där, ställs alltså emellanåt mot en nykter, saklig "analys" där det "är viktigt att behålla lugnet" och inte "hetsa upp sig"; så ställs världshistoria mot en eftersträvad, och inte minst förutsägbar, sammanträdeston i en krigsförskonad miljö, med "saklighet" och "måttlighet" som främsta ledord. Så möts kulturer, bryts mot varandra, och man konstaterar att man vad gäller stora delar av de ömsesidiga världsbilderna, inte förstår varandra.

    SvaraRadera
  11. Det finns en återkommande tendens - utifrån den kollektiva positionen från historiens åskådarplats - att se på historiska skeenden som fenomen som kan behandlas i en diskussion med markörer och förväntningar som på ett kommunalpolitiskt sammanträde, eller varför inte en studiecirkel. Eller kanske ett i kraft av sin ålder allvetande politiskt ungdomsförbund, eller en upplyst diskussion bland goda vänner. Man kan kanske förledas att med någon sorts kommunalpolitisk-retorisk reformism och genom "förnuft", "information", och inte minst "saklighet" få kollektiva, avgrundsdjupt traumatiska, historiska erfarenheter under flera hundra år att vika sig för förnuftet och "en balanserad" syn, där "ostyrighet" (upprördhet över naivitet och trosskyldighet) kan lugnas av den krigsförskonade reformismen, mild och obeveklig i sin pedagogik.
    Resultatet: Världen och dess förgivettaganden är i allt väsentligt att betrakta som tillvaron vid den egna uppfarten, och gräsplätten.

    SvaraRadera
  12. Bloggposten och dess rubrik ovan har fått förnyad och förstärkt aktualitet. Man får förmoda att tiden från augusti 2017 till nu, sannolikt här och där fyllts av likgiltighet, naivitet, gediget fredsskadad debatt, samt tankar på semester och ett och annat gott glas vin.
    Man kan förmoda att också några förebrående och reformistiska förmaningar om att "ta det lugnt", att representanter för olika minoriteter ska "lugna ner sig" och "se det hela balanserat" har fallit.

    SvaraRadera
  13. Det finns en stark tendens i olika sammanhang att se djupt liggande historiska, och därför identitetsbildande, erfarenheter som ett grundläggande informationsproblem: Får kollektiven ifråga bara information som ska leda till att de lyckas "ta det lugnt", ordnar sig det hela... . Dessa försök till reformistisk upplysning, torde grunda sig bl.a. på mycket bristande insikter om den egna kulturens särdrag i ett internationellt perspektiv.

    SvaraRadera
  14. Arne Söderqvist14 juli 2018 09:05

    Nu talas det om att organisationer som NMR ska förbjudas.

    Jag tror inte att det kommer att hjälpa. Vem kan förhindra att sällskapet verkar i det dolda och att dess anhängare träffas i en ölkällare där de smider sina planer? Det är faktiskt bättre att de får uppträda offentligt. Då kan man i alla fall ha viss insyn i verksamheten.

    Offentliganställda borde inte få vara medlemmar i "hemliga sällskap". Det är i och för sig en motsägelse; om sällskapen är hemliga är det ju svårt att avslöja medlemsskapet. Men man ska i så fall veta om att ett avslöjande medför avsked och kanske bestraffning.

    En anledning till min ståndpunkt är att man inte kan veta vilka lojaliteter ett hemligt sällskap kräver av sina medlemmar och vilka prioriteringar man kräver om kraven påverkar tjänsteutövningen.

    I valkampanjen i USA 1960 tillfrågades Kennedy av en journalist vilka krav han skulle prioritera om Vatikanens och nationens intressen skulle vara motstridiga. Kennedy svarade "nationens". Annars hade han naturligtvis inte blivit vald. Men troligen förlorade han därmed en hel del röster från rättrogna katolska väljare.

    Båda presidenterna Bush var medlemmar i sällskapet "Skull and Bones". De borde ha måst lämna sällskapet innan de tillträdde.

    SvaraRadera
  15. På Youtube kan man se kanalen "British Pathé" och kortfilmen "Germans enter Austria (1938)", om det överfallna landets situation i mars 1938 då Nazityskland annekterade det.
    En källa till en "måttfull" och "saklig" debatt, där man idag, med uppfordrande reformism, och kanske småputtrig humor, ska lugna ner representanter för olika minoriteter?

    SvaraRadera