- Sara kommer från ett land som är ett av de absolut farligaste i världen för kvinnor. Våldsbrott mot flickor och kvinnor för att uppehålla familjens heder ses i Afghanistan som en privatsak. Den som söker hjälp hos myndigheterna efter en våldtäkt riskerar att dödas. Att giftas bort mot sin vilja är vanligt.
Sara berättar att hon giftes bort som 15-åring till en 11 år äldre släkting. Morföräldrarna utsåg maken. Enligt Sara fick hon inte fortsätta studierna när giftermålet var bestämt, och maken skrämde henne när de träffades enskilt.
– Han talade illa om min familj, slog mig, rev sönder mina kläder. Det är jobbigt att berätta det här, säger hon och hennes ögon tåras.
[...]
Hon beskriver en strapatsrik resa. Det hon berättar sedan ekar i så många hedersutsatta flickors och pojkars erfarenheter. Trycket från släkten som hårdnar, som blir till ett krav, ett hot. Vittnesmål som vi måste lyssna på. Sara beskriver hur hennes pappa började pressa henne att återvända till maken.
– Tänk på min heder, sa min pappa, och jag mådde väldigt dåligt, säger Sara.
Enligt Sara utsattes hon även för hot från sin make och hans släktingar.
– “Om vi hittar dig så dödar vi dig. Om du inte säger var du är så tar vi din syster i stället”, sa de över telefon. Min syster var bara nio år då. Min mamma och syster lever fortfarande gömda i Iran.
[...]
Migrationsverket föreslår i sitt beslut att hennes make kunde möta upp henne vid flygplatsen. “Du har uppgett att du är gift och har en make som är bosatt i din hemby. Du har inte gjort sannolikt att han utgör en hotbild mot dig. Han utgör således ett manligt nätverk för dig.”
Och även om vi har demokratiskt fattade beslut om att göra si eller så kan ju de besluten visa sig vara moraliskt felaktiga. "Respekt för demokratin" kan aldrig i sig vara ett argument för huruvida någonting är rätt eller fel. De som hävdar att det är så försöker dölja sina riktiga avsikter.
SvaraRaderaEn tjänsteman inom offentliga sektorn kan ju förstås vägra att utföra vissa arbetsuppgifter. I några fall har de i då mötts av förståelse, som när biskopar en gång i tiden vägrade samarbete med kvinnliga präster. I andra fall kan konsekvensen bli omplacering eller avsked, som när sjukvårdspersonal vägrar att tjänstgöra i samband med att aborter utförs.
SvaraRaderaJag har själv deklarerat, som lärare vid KTH, min vägran att samarbeta med kolleger som fått sina tjänster utan vederbörligt utlysningsförfarande. En jurist vid KTH kontaktade mig och sade att min vägran egentligen var grund för avsked. Jag blev dock inte avskedad.
Men jag tog ingen större risk. Jag hade bara två år kvar till pension, så jag hade kunnat klara mig gott även efter ett avsked. Dessutom hade jag kanske fått en liten ekonomisk kompensation av en viss kvällstidning om linan löpts fullt ut. Vid kontakten med kvällstidningen hade jag absolut inte den baktanken. Jag ville istället att alla otillbörliga tjänstetillsättningar äntligen skulle bli uppmärksammade.
I Sverige praktiseras inte dödsstraff, varken genom arkebusering, giftinjektioner eller hängning. Även metoden med utvisning bör avskaffas. Under alla omständigheter bör den som straffas ha begått ett brott. Så är det ju inte i det aktuella fallet.
Problemet är väl att migrationsverket, av någon anledning, gör bedömningen att Sara inte skickas i döden
SvaraRaderaOm jag får tillåta mig att spekulera en smula så tror jag att många av Migrationsverkets tjänstemän är (till en början) ganska vanliga hyggliga människor som slits mellan två oförenliga önskningar: att inte skicka folk i döden, och att behaga sina chefer. Detta "löser" de genom att medelst självbedrägeri övertyga sig om att exempelvis 18-åriga Sara inte löper några större risker om hon skickas till Afghanistan. Sträng som jag är finner jag den här sortens agerande moraliskt ekvivalent med det uppsåtliga skickandet av folk i döden. Jag var inne på samma stränga linje redan för 10 år sedan.
Radera"... att behaga sina chefer."
RaderaJomenvisst! Så blir det med individuell lönesättning. Professionalism och förnuft får ge vika till förmån för ett eventuellt lönepåslag,
Ja om det verkligen föreligger ett dödshot är så klart ofta en knäckfråga i ett asylärende. Men här väcks det ju så många frågor kring hur de resonerat. Om de alls har resonerat. Det första är ju den bevisningen hon inlämnat om hot och liknande i form av screenshoots. Varför styrker inte den tillsammans om vad som är känt om Afghanistans hederskultur att han utgör ett hot mot henne. Menar de att den är förfalskad eller vaddå. Ingen vettig människa kan ju både godta den som äkta och hävda att hotet går att bortse från. Så därmed blir första frågan hur har de resonerat om detta?
RaderaJag antar att hon har rätta att veta varför hennes bevis inte duger. Så om de inte har förklarat varför borde det inte vara en möjlig resningsgrund hos Högsta förvaltningsdomstolen.
Det andra blir ju då frågan hur de tänker med sitt bisarra resonemang om att den make hon tvångsgiftes med när var ett barn skulle utgöra ett manligt nätverk(sic!), Är resonemanget att om hon bara accepterar att leva som ortodox muslim vilket hon inte längre är och att tvingas in en sexuell relation med en man hon har tvångsgifts med så överlever hon kanske. Nej så kan de ju inte ha skrivit rakt ut. Det handlar ju i så fall i princip om våldtäkt enligt alla våra normer. Men om det inte är det som avses vad avses. Går det att läsa sig till i hennes beslut. Om inte så borde det väl även det vara en resningsgrund. Här önskar man verkligen att en jurist med meriter vore bered att ställa upp som ombud och kanske som röst i pressen. Tyvärr så varken är jag eller känner jag någon sådan.
Gör du det Olle? Kanske någon professorskollega på juristsidan.
Baserat på detta och andra likartade fall känns det viktigt att utreda hur många som faktiskt skickats till döden trots att Migrationsverket bedömt att en sådan risk inte föreligger. Kanske har en sådan uppföljning redan gjorts, eller görs kontinuerligt av Migrationsverket?
SvaraRadera