Om ordet "klimatförnekare"

Det enskilda ord i mitt aktiva ordförråd som jag fått mest kritik för mitt bruk av är förmodligen "klimatförnekare". Kritiken går i första hand ut på två saker, nämligen (a) att ordet är fånigt eftersom ingen förnekar existensen av ett klimat, och (b) att det är nedlåtande och därför bidrar till ett försämrat debattklimat. Trots kritiken har jag fortsatt att använda ordet. Min avsikt med denna bloggpost är att sammanfatta mitt svar på kritiken.

Kritik (a) är enklast att bemöta, ty den handlar om ett ganska barnsligt missförstånd - en överdrivet bokstavlig tolkning i stil med att kritisera ordet "sjömansbiff" för att biffen inte är gjord på sjömän, ordet "solnedgång" för att det åsyftade fenomenet inte orsakas av någon rörelse hos solen utan av jordens rotation, ordet "copywriter" för att de personer som kallar sig så inte sysslar med att skriva kopior, eller ordet "järnrör" då det används om rör som inte är gjorda av rent järn utan av någon stållegering. Vårt språk är fullt av sammansatta ord vilkas betydelse på detta vis avviker från vad en naiv och bokstavlig sammanfogning av de ingående begreppen landar i, och så är också fallet med "klimatförnekare". Jag har förklarat ordet fler gånger än jag hållit räkningen på (och oftare då för folk som avsiktligt obstruerar diskussionen än för dem som genuint undrar över ordets betydelse), som här, i en kommentar på VoF-forum för snart tre år sedan:

Ordet klimatförnekare betyder inte "någon som förnekar att det existerar ett klimat", utan "någon som förnekar stora och viktiga delar av den klimatvetenskapliga kunskapsmassan".¹

Tilläggas kan att den förnekelse som här avses i princip kan landa i vilken som helst slags avvikelse från vad vetenskapen säger om klimatet, men att det vanligen utmynnar i någon av uppfattningarna (i) att någon global uppvärmning inte pågår, (ii) att den globala uppvärmning som trots allt pågår inte är antropogent orsakad, eller (iii) att det bara är av godo om klimatet blir lite varamre - eller oftast en kombination av alla tre.

Kritik (b), som går ut på att ordet är ett oartigt invektiv och därför bör mönstras ut ur klimatdebatten, är aningen mer komplicerad att besvara. En del av denna kritik är dock enklare att besvara än annan, som t.ex. hur klimatförnekaren Pehr Björnbom, i ett långrandigt angrepp på mig med rubriken Klimatdebattens överdrifter: Arg statistikprofessor går till personangrepp² stämplar ordet "klimatförnekare" som ett "hatepitet". Jag kan givetvis inte utesluta att det någon gång förekommit att ordet yttrats med hatiska känslor, men jag vågar påstå att i de kretsar jag rör mig i används inte ordet på det sättet. (Den tydligaste sinnesrörelse jag själv brukar känna då jag använder ordet "klimatförnekare" är moralisk indignation, men därifrån är det långt till något som förtjänar att kallas hat.) Tal om "hatepitet" fungerar istället som ett sätt för klimatförnekarna att undvika en sakdiskussion och framställa sig själva i en offerroll,³ och bidrar dessutom på ett osmakligt sätt till en språklig inflation som i sin tur innebär en bagatellisering av det verkliga hat som förekommer på t.ex. Avpixlat och liknande invandrarfientliga och extremistiska sajter.

En mer subtil variant av kritik (b) mot ordet "klimatförnekare" kan man höra, inte från klimatförnekarna själva utan från dem som i klimatfrågan håller vetenskaplighet och hederlighet lika högt som jag själv. Så här, t.ex., skrev min gode vän Thomas Svensson i en Facebookdiskussion om saken för några dagar sedan:

Det väsentliga i detta fall är väl inte om definitionen av ordet är rätt eller fel, logiskt eller ologiskt, det väsentliga är att man bör använda de ord som maximalt minskar samhällsinflytandet från dem som hävdar att det inte existerar ett klimathot.

Och från den utgångspunkten är jag faktiskt tveksam till alla ord som kan betraktas som invektiv.

Eller, lite annorlunda uttryckt: vi bör undvika ord som tillåter klimatförnekarna att genom att dra på sig offerkoftan väcka sympatier för sin sak. Jag invände mot Thomas resonemang, och menade att

vilket ord vi än använder som samlingsbegrepp på typer som Björnbom, Stilbs och Radetzki kommer per automatik snabbt att uppfattas som ett invektiv, och vi blir därför tvungna att tillföra språket en ännu snabbare ström av eufemismer.

När vi har avverkat ord som "klimatskeptiker", "klimatfritänkare", "klimatkontrarianer" och "klimatrealister", vad skall vi då dra till med? "Klimatsnällisar"? "Klimatgullepluttar"?⁴ Thomas föreslog att "det kanske vore bättre att ignorera dem än att kalla dem vid namn". Jag replikerade (lite i linje med den position jag formulerade i bloggposten Intervjuad i Qvintensen häromveckan) att

det är möjligt att det är strategiskt bättre, Thomas. Nu är det dock dessvärre så att jag är den sortens moralist som inte står ut med att typer som Björnbom (vad vi nu skall kalla dem...) kommer undan med sina ohederligheter utan att någon avslöjar och exponerar deras metoder.

Nå, skulle man inte kunna göra sådana avslöjanden på en skall vi kalla det case by case basis, utan att göra några generaliserande yttranden som kräver användandet av ordet "klimatförnekare" eller någon synonym därtill? Jag tror dessvärre att det skulle göra det lättare för klimatförnekarna att komma undan vår granskande radar, och svårare för oss andra att se mönstret i deras agerande. Förekomsten av klimatförnekare är ett reellt samhällsfenomen - ett samhällsfenomen som det är viktigt att vi kan tala om i raka enkla termer utan att behöva göra långa krångliga omskrivningar.

Jag kommer att fortsätta använda ordet "klimatförnekare".

Fotnoter

1) I samma VoF-kommentar återger jag också följande lilla anekdot:

Jag kan för övrigt berätta att jag minst två gånger haft följande konversation (fritt återgiven ur minnet) med gamle vännen Sten Kaijser, medlem i Stockholmsinitiativet.
OH: [bla bla bla] klimatförnekare [bla bla]

SK: Klimatförnekare är ett så urbota löjligt ord - ingen förnekar väl att det existerar ett klimat! Själv kallar jag mig klimatskeptiker.

OH: Ojdå, Sten, betyder det att du är skeptisk till att det existerar ett klimat?

Även om Sten Kaijsers argument för att föredra "klimatskeptiker" framför "klimatförnekare" inte håller för ens den enklaste granskning kan man ju ändå överväga att tillmötesgå hans och många andra klimatförnekares önskemål om att hellre kallas klimatskeptiker. Den benämningen är emellertid något som jag numera helst inte tar i min mun, då, som jag på annat håll förklarat, ordet "klimatskeptiker" är

olyckligt därför att det felaktigt för tankarna till den sunda skepsis som karaktäriserar god vetenskap. Ett kritiskt förhållningssätt till såväl kollegors som egna metoder, modeller och resultat är en central grundpelare i vad vi kallar vetenskaplighet, och en samvetsgrann forskare måste med lika stort allvar beakta det som talar emot hennes favoritteorier, som det som talar för. Detta gäller oavsett om hon uttalar sig i Nature eller i Expressen. De [klimatförnekare] jag här talar om uppvisar inga ambitioner att leva upp till den normen.

I samma VoF-diskussion som jag citerar ur ovan föreslår en annan av deltagarna, klimatförnekaren Lena Krantz, att hon och hennes meningsfränder borde ha något slags veto beträffande vad de skall kallas: "Själv kallar jag mig klimathotsskeptiker och tycker att det är lämpligt att jag får definera mig själv." En sådan vetorättsprincip skulle innebära att vi behövde Susanna Ehdins tillstånd för att kalla henne charlatan, Siv Jensens tillstånd för att kalla henne högerextremist, Vladimir Putins tillstånd för att kalla honom diktator, och Joseph Ratzingers tillstånd för att kalla honom "fucking motherfucker", etc etc. Jag anser att det vore orimligt med en sådan princip.

2) Björnboms bloggpost är ett svar på min egen bloggpost Välkommen till Björnbomland/Absurdistan, där jag upprepade gånger använder mig av ordet klimatförnekare. Fördömandet av detta ordval är ett centralt och återkommande inslag i Björnboms bloggpost, men han anser också att jag har fel på samtliga övriga punkter. Hans argumentation är emellertid så erbarmligt svag att jag inte ser någon anledning till bemötande - ett bemötande som i alla händelser mest skulle bli en upprepning av saker jag redan sagt i Välkommen till Björnbomland/Absurdistan men som Björnbom antingen ignorerat eller valt att avsiktligt missförstå.

3) En liknande funktion fyller klimatförnekarnas ofta förekommande klagomål om att "klimatförnekare" för tankarna till "förintelseförnekare". Sällan har jag hört någon annan än dem själva dra fram parallellen. Men OK, om de absolut vill prata om den, så låt mig kort ge min syn. Jag tycker att parallellen haltar på vissa punkter, men att det också finns ett par avseenden i vilken den är träffande. Dels handlar ju både förintelseförnekeri och klimatförnekeri om att försvara en annars ohållbar position genom att systematiskt ignorera valda delar det empiriska evidensläget. Dels verkar båda fenomenen drivas av mindre ädla motiv (i det första fallet antisemitism, i det andra fallet en motvilja mot att låta omsorg om framtida generationer lägga sordin på vår idag pågående hämningslösa fossilförbränningsfest).

Klimatförnekarnas offeragerande på denna punkt kan också kontrasteras mot det glada jämnmod med vilket jag och andra ateister accepterar epitetet "Gudsförnekare".

4) Utöver denna vokabulärsförändringsbehovsspiral finns ett annat skäl till att jag är kritisk till eufemismer. Jag är nämligen anhängare av ett klart och rättframt språkbruk utan lager på lager av otydlighetsskapande diplomatisk fetvadd. Ordet "klimatförnekare" är överlägset eufemismer som "klimatskeptiker" och "klimatgulleplutt" när det gäller att ge en träffande och rättvisande bild av det fenomen som avses.