måndag 14 september 2020

Konstig DN-artikel om covid-19-strategier

Igår, söndagen den 13 september, stod en konstig artikel om covid-19-strategier, rubricerad Hammaren och dansen - en strategi som kom av sig, att läsa i DN. För att förklara mitt lite negativa omdöme om den, låt mig först backa i tiden en smula.

Ett problem med den svenska debatten om hantering av coronakrisen har sedan i våras varit den bitvis otydliga kommunikationen från Folkhälsomyndighetens (FHM) sida. Tillsammans med fyra forskarkollegor gjorde jag i DN den 30 april ett försök att bidra till förbättrad klarhet genom att från den internationella debatten lyfta in den centrala distinktionen mellan mitigation- och suppression-strategier. Strategier av det första slaget utgår ifrån att smittspridningen inte kan upphöra förrän tillräckligt stor andel av befolkningen smittats för att ge upphov till flockimmunitet (ingen vet exakt hur stor denna andel är, men den siffra som oftast citerades i våras var 60%)1. Strategier av det andra slaget gör inte detta antagande, utan bygger på ambitionen att hålla det totala antalet smittade betydligt lägre, fram tills dess viruset kan oskadliggöras med exempelvis ett vaccin. Valet mellan mitigation och suppression gör potentiellt stor skillnad för hur angeläget det är att trycka ned smittan: med en suppression-strategi är varje undvikande av smitta ett rejält plus, medan det med en mitigation-strategi är mindre betydelsefullt så länge man lyckas "platta till kurvan" (för att använda ett uttryck som snabbt blev slitet) tillräckligt för att inte överbelasta vården.

I mars-april signalerade FHM att det var mitigation man siktade på, kanske allra tydligast i Aftonbladet den 16 mars.2 Sedan började man gradvis slira, och under sommaren har smittan gått ned till nivåer långt lägre än vad en renodlad mitigation-strategi motiverar. Kanske är det rimligt att (som Ina Hallström föreslagit) tala om att vi, likt Island gjorde i ett tidigare skede, åstadkommit en "accidental suppression". Sedan detta visat sig vara möjligt, även utan drakoniska åtgärder av kinesiskt snitt, framstår det som allt mer naturligt att fortsätta på den linjen, men att göra det med så lätt hand som möjligt för att på så vis inte hämma ekonomin och människors tillvaro mer än nödvändigt. Företrädare för FHM har dock varit ovilliga att tala klarspråk om ett sådant strategibyte, men två regeringskungörelser ger en ledtråd om att man nu tänker mer i suppression-termer. Den 7 april hette det så här:
    Det övergripande målet med regeringens arbete är att minska takten på smittspridningen, det vill säga att platta till kurvan så att inte väldigt många blir sjuka samtidigt.
Den 8 juli hette det istället:
    Folkhälsomyndigheten bedömer insatser som bör genomföras för att tidigt upptäcka nya utbrott, minska smittspridningen och minimera antalet sjukdoms- och dödsfall.

I vår DN-artikel den 30 april lånade vi ett uttryck som hade etablerats i engelskspråkig diskurs, då vi istället för att använda termen suppression talade om Hammaren och Dansen, där Hammaren symboliserar den fas då man så snabbt det går trycker ned smittan, och Dansen beskriver den längre efterföljande fas då man noggrant övervakar utvecklingen och håller beredskap att snabbt kväsa nya utbrott innan de hunnit få allmän geografisk spridning. Det andra av regeringscitaten ovan tyder på att det som nu pågår (i Sverige precis som i grannländerna) är just Dansen, och mer stöd för den tolkningen ger FHM-uttalanden som det de gjorde den 1 september om att
    snabbt bekämpa lokala utbrott av covid-19 är centralt för att undvika en ökande smittspridning. En förutsättning för snabba insatser är att det finns tydliga regionala och lokala strukturer kring hur utbrott ska hanteras och upparbetade kontaktvägar mellan olika aktörer, till exempel lokaltrafik och skolledningar.
Döm om min förvåning när jag i DN igår skådade en artikel med rubriken Hammaren och dansen - en strategi som kom av sig. Inget belägg ges i texten - som bygger på en intervju med Harvardprofessorn Martin Kulldorff - för rubrikens (direkt felaktiga) påstående att Hammaren och Dansen kommit av sig. Fokus i artikeln hamnar istället på det irrelevanta faktum att den herre vid namn Tomas Pueyo som hittade på det spänstiga strategibenämningen saknar vetenskapliga kvalifikationer. Min förvåning över artikeln var så stor att jag skrev till artikelförfattaren - DN:s vanligen alldeles utmärkta vetenskapsredaktör Maria Gunther3 - och påtalade hur konstig jag fann den:
    From: Olle Häggström
    Sent: Sunday, September 13, 2020 14:16
    To: maria.gunther@dn.se
    Subject: Kulldorff, Hammaren och Dansen

    Hej Maria

    Jag såg din intervju med Martin Kulldorff idag. Om du vill intervjua mig för en uppföljande diskussion står jag till förfogande, för jag tycker att den verklighetsbild som förmedlas i intervjun är skev.

    Jag tänker inte i första hand på att budskapet i vår artikel den 30 april vanställts (vi förespråkade inte någon specifik strategi, utan efterfrågade öppen diskussion kring och synliggörande av det svåra valet mellan suppression och mitigation, och framhöll att våra "överväganden behöver dock införlivas i en bredare kalkyl som tar hänsyn till bland annat de psykologiska och ekonomiska effekter som en mer omfattande tillfällig nedstängning av olika samhällssektorer kan medföra. Vi vill inte låta påskina att det är ett enkelt val").

    Det jag tänker på är istället det underliga i att hävda att H&D - som ju bara är ett lite spänstigare namn på den väletablerade idén om suppression - kommit av sig, just i det skede då det står klart att FHM:s mitigation-strategi övergått mycket tydligt i suppression, och då vi på liknande vis som alla andra europeiska länder nu försöker sköta Dansen så smidigt som möjligt (efter ett Hammarslag som i vårt fall var lite mjäkigare och mer utdraget än i grannländerna).

    Låt mig slutligen påpeka att Kulldorff är en särling och en outlier i vetenskapssamhället som i detta läge fortsätter att plädera för mitigation/flockimmunitetsstrategi (https://www.spectator.co.uk/article/herd-immunity-is-still-key-in-the-fight-against-covid-19). Du framställer det i artikeln som positivt att vi i Sverige till slut lyckats få ned smittan till så låga nivåer som vi nu ser, och jag instämmer naturligtvis, men det hade varit intressant att få veta Kulldorffs syn på det. För att halva befolkningen (eller vilken proportion därikring som skulle krävas för flockimmunitet) skall nås av smittan skulle det med nuvarande smittnivåer ta i storleksordningen ett decennium, så för att hans tankar skall gå ihop gissar jag att han önskar se smittan ta högre fart - men kanske tänker han på något annat vis.

    Bästa hälsningar,

    Olle

Vi får se om hon besvarar min invit!

Fotnoter

1) En uppmärksammad Science-artikel av Tom Britton et al föreslog skäl till att den siffran skulle kunna justeres ned, kanske till någonstans mellan 40% och 50%.

2) Se även Emanuel Karlstens gräv om FHM:s förehavanden under våren i Expressen den 12 augusti.

3) Särskilt nöjd är jag med den intervju med Anders Sandberg och mig om existentiell risk hon gjorde i september 2017.

4 kommentarer:

  1. Ännu en konstig artikel, nu i SvD:
    https://www.svd.se/tanklos-intelligens-gor-framtiden-mytisk

    Tyvärr var den inte så inriktad på sakfrågor (mer ad hominem, om man säger så), så den kanske inte är så intressant.

    SvaraRadera
  2. "Låt mig slutligen påpeka att Kulldorff är en särling och en outlier i vetenskapssamhället..."

    Jag har egentligen ingenting att säga i själva sakfrågan. Det som jag vänder mig mot är den här typen av icke-argument. Vad tusan har det för betydelse om någon är en outlier eller särling?
    Dåligt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har stor betydelse. I vetenskapliga frågor har varken en tidningsläsare eller en vetenskapsjournalist som regel möjlighet att fullt ut sätta sig in i sakargumentationen i alla dess detaljer. Ett visst mått av tillit till vetenskapssamhället behövs då, och det är i just detta perspektiv som det är viktigt att känna till om den ståndpunkt en forskare för fram har brett stöd bland andrda forskare. Se gärna min gamla uppsats Vem kan man lita på för mer om denna problematik.

      Just i fallet Kulldorff blir hans särlingsposition särskilt viktig att framhålla, för att bemöta den förrädiska "jag företräder infektionsepidemiologins konsensusposition"-retorik han är förtjust i att driva.

      Radera
    2. Återstår då att avgöra vem man kan lita på och vad konsensus är - jag kan inte se att du ger något allmänt svar på den frågan i länken.

      Diskussionen om Covid får mig osökt att tänka på Euro-diskussionen för några år sedan. Ett av de knäppare inslagen i den debatten kom från en professor vid Berkeley, Andrew Rose, som med stöd av en statistisk analys hävdade att när en grupp länder bildar en valutaunion, så ökar handeln mellan dom med 200%. Märkligt nog blev denna analys ganska accepterad i vida läger, och t ex Svenskt Näringsliv tyckte att slutsatsen stämde så bra med deras åsikter att de beställde en specialrapport från Rose. Tonen i Eurodebatten var lika uppjagad som i Coviddebatten och en av de få som offentligt invände mot Roses rapport, Bo Malmberg, professor i Uppsala, blev kallad lögnare av DNs chefredaktör Peter Wolodarski. När jag mailade PW och frågade vad det var som Malmberg ljög om, fick jag svaret att han förteg att konsensus bland ekonomer var att Rose hade rätt.

      Nu är det väl inte många som tror på Roses analys; inte ens Rose själv efter vad jag förstått. Och, PWs konsensus bland ekonomer verkar ha gått upp i rök, om det nu någonsin fanns.

      Bo Berndtsson

      Radera