Timothy Snyder verkar vara en ytterst kompetent historiker. Det är nödvändigt att också vårt samhälle försöker hitta tillbaka till det bildningsideal som gått förlorat. Socialdemokratin har gjort mycket som varit mycket bra för landet. Men det finns en allmän skepsis mot bildning. Skepsisen tar sig uttryck bland annat i en minst sagt regional, och teknokratisk, mentalitet, som ibland nästan känns lika laddad med humanistisk bildning som elektronisk musik från sjuttiotalet. Det kan man tycka är en mycket tillspetsad, orättvis och kanske grov beskrivning. Men hur ser det ut med referensramarna inom humanistisk bildning idag? Hur ser bildningsidealet i landet ut? Det kanske knappt finns, till förmån för en teknokratisk historielöshet, och en undermedveten uppfattning om våra kollektiva referensramar som alltings mått. Är det inte så att kunskap i samhällsvetenskap och humaniora får stå tillbaka för relativt mer okomplicerad läsning? Vilken i sin tur möjligen gett upphov till ett visst mått av ignorans i samhället.
Bildningens roll i vårt land är möjligen resultatet av en historisk process: Eventuellt avlöste en starkt anglosaxiskt influerad kulturradikalism efter andra världskriget, av uppenbara skäl, en kulturkonservatism med mycket stark påverkan från Tyskland. 1968 och dess djupgående samhällsverkningar kom kanske ytterligare att anpassa bildningsidealet efter tidsandan. När socialdemokratin så fick det slutgiltiga formuleringsprivilegiet efter tillräcklig tid vid makten, kom också detta att påverka bildningssynen. Möjligen inte mycket annat att förvänta sig, som långtidsverkan av rådande (mycket upprörande) maktförhållanden av diametralt motsatt slag kring förra sekelskiftet. Digitaliseringen gjorde kanske avslutningsvis sitt till för dagens bildningsideal. Att kunna läsa en författare som Timothy Snyder är mycket viktigt med tanke på den samtida villigheten att ha bokliga studier som diskussions- och kanske beslutsunderlag i olika sammanhang.
Timothy Snyder verkar vara en ytterst kompetent historiker. Det är nödvändigt att också vårt samhälle försöker hitta tillbaka till det bildningsideal som gått förlorat. Socialdemokratin har gjort mycket som varit mycket
SvaraRaderabra för landet. Men det finns en allmän skepsis mot bildning. Skepsisen tar sig uttryck bland annat i en minst sagt regional, och teknokratisk, mentalitet, som ibland nästan känns lika laddad med humanistisk bildning som elektronisk musik från sjuttiotalet. Det kan man tycka är en mycket tillspetsad, orättvis och kanske grov beskrivning. Men hur ser det ut med referensramarna inom humanistisk bildning idag? Hur ser bildningsidealet i landet ut? Det kanske knappt finns, till förmån för en teknokratisk historielöshet, och en undermedveten uppfattning om våra kollektiva referensramar som alltings mått. Är det inte så att kunskap i samhällsvetenskap och humaniora får stå tillbaka för relativt mer okomplicerad läsning? Vilken i sin tur möjligen gett upphov till ett visst mått av ignorans i samhället.
Bildningens roll i vårt land är möjligen resultatet av en historisk process: Eventuellt avlöste en starkt anglosaxiskt influerad kulturradikalism efter andra världskriget, av uppenbara skäl, en kulturkonservatism med mycket stark påverkan från Tyskland. 1968 och dess djupgående samhällsverkningar kom kanske ytterligare att anpassa bildningsidealet efter tidsandan. När socialdemokratin så fick det slutgiltiga formuleringsprivilegiet efter tillräcklig tid vid makten, kom också detta att påverka bildningssynen. Möjligen inte mycket annat att förvänta sig, som långtidsverkan av rådande (mycket upprörande) maktförhållanden av diametralt motsatt slag kring förra sekelskiftet. Digitaliseringen gjorde kanske avslutningsvis sitt till för dagens bildningsideal. Att kunna läsa en författare som Timothy Snyder är mycket viktigt med tanke på den samtida villigheten att ha bokliga studier som diskussions- och kanske beslutsunderlag i olika sammanhang.
SvaraRadera