The urgent need for AI safety: three videos

Today I would like to recommend three videos highlighting the importance of AI safety from various perspectives.

First, Yoshua Bengio. He is a professor at the Université de Montréal and widely held as one of the world's two or three most respected AI researchers. Yesterday (September 2), he spoke at the Royal Swedish Acadamy of Engineering Sciences (IVA). Since early 2023, Bengio has been outspoken about the urgent need to address existential AI risk and AI safety, and this was also the focus of his talk yesterday:

The talk is nontechnical, very clearly laid out and quite crisp: it begins about 13:20 into the unedited video and goes on until about 36:10. After that follows a long and fairly enlightening discussion with Fredrik Heintz, who is a bit of a key player in the Swedish AI ecosystem, being a professor at Linköping University, a long-time preident of the Swedish AI Society, and a member of the AI commission launched by the Swedish government in December last year. I've had a number of interactions with Fredrik over the last few years, in media and elsewhere, and on these occasions he never came across as particularly interested in the need to save humanity from AI catastrophe. This time, however, he engaged so seriously with what Bengio had to say about the topic that I take it as a highly welcome shift in his position towards a better appreciation of AI safety concerns. Well done, Fredrik!

While Bengio's talk works well as a first introduction for a beginner to the fields of AI risk and AI safety, I feel that an even better such introduction may be Robert Miles' recent video AI ruined my year. Unlike Bengio, Miles is not primarily an AI researcher but a very skilled communicator and popularizer of some of the field's key ideas. The video is a summary of the past year's dramatic unfolding of some key AI events, and a touchingly personal recollection of how these have forced him into some pretty deep soul searching:¹

Finally, here's a third video - please bear with me, because it's just 11 seconds long - where a famous clip with Gary Oldman in the movie Léon is efficiently exploited in order to make a key point to US presidential candidate Kamala Harris:

Footnote

1) These are the key qualities for which I recommend Miles' video. The fact that my name is visible in it for a split second plays little or no role in this.

Om opinionsläget rörande AI-utvecklingen

För oss som arbetar med AI-riskfrågor, och som gärna vill väcka opinion för att hejda den pågående vansinneskapplöpning mot AI-avgrunden, kan det kännas uppmuntrande att se resultaten av opinionsundersökningar vilkas resultat tyder på att vi redan har folket med oss. Så till exempel redovisade Time Magazine i veckan en amerikansk sådan undersökning och meddelade följande:

According to the poll, 75% of Democrats and 75% of Republicans believe that “taking a careful controlled approach” to AI—by preventing the release of tools that terrorists and foreign adversaries could use against the U.S.—is preferable to “moving forward on AI as fast as possible to be the first country to get extremely powerful AI.”

Och här hemma i Sverige kunde vi nyligen ta del av den senaste SOM-undersökningen, vars AI-avsnitt bland annat meddelar att endast 12% av de svarande ger svaret "mycket stort" eller "ganska stort" på frågan "Hur stort förtroende har du för att teknikföretagen som utvecklar AI gör det ansvarsfullt?", och att 56% ställer sig positiva till ökad reglering av AI. Ytterst glädjande!

Eller? Jag är i själva verket ganska skeptisk till vilka slutsatser om allmänhetens syn på AI som kan dras av detta slags undersökningar. Det stora flertalet har tänkt mycket lite eller inget alls på AI-utvecklingen och dess samhällskonsekvenser, och har därför inga särskilda uppfattningar om saken, så att svaren när de plötsligt avkrävs sådana blir lite vad som helst. Kanske allra tydligast syns detta fenomen i den stora undersökning av AI-forskares uppfattningar om AI-futorologiska spörsmål som utförts av en grupp med Katja Grace i spetsen. Som jag diskuterat utförligt i ett videoföredrag postat tidigare i år här på bloggen så är ett av de tydligaste resultaten av denna undersökning hur internt inkonsistenta och känsliga för framing-effekter AI-forskarnas svar är. Och om inte ens AI-forskarna själva har tänkt igenom AI-teknikens framtid tillräckligt för att ge koherenta svar, vad skall man då tro om allmänheten?

Nämnda SOM-studie är inte utformad för att medge avläsning av framing-effekter på samma direkta vis som den av Grace et al, men jag skall ändå tillåta mig en försiktig spekulation om en specifik siffra i resultaten som kan ha påverkats av framing. Av SOM-studien framgår nämligen att endast 9% av de tillfrågande betecknar påståendet "AI är ett hot mot mänskligheten" som "helt riktigt", en siffra som är uppseendeväckande låg med tanke på att påståendet (enligt både min och många ledande AI-forskares uppfattning) är helt riktigt. Men tidigare i undersökningen förekommer frågan "Om du tänker på de kommande 30 åren, tror du att jobb likt ditt främst kommer att utföras av människor eller robotar/AI?", på vilken de enda svarsalternativen (utöver "vet ej") är "människor" och "robotar/AI". Detta binära val verkar förutsätta att mänskligheten inte utplånas av AI de närmaste 30 åren, ty utan existensen av människor blir ju jobb som exempelvis socialsekreterare, gymnasielärare, narkossköterska eller telefonförsäljare tämligen meningslösa och kommer knappast att utföras vare sig av människor eller av robotar/AI. Genom denna begränsning har de svarande därmed fått en indirekt signal om att AI-genererad utplåning av mänskligheten nog inte är att räkna med, åtminstone inte de närmaste 30 åren, något som (om de inte har en sedan tidigare genomtänkt position i AI-frågor) nog kan tänkas göra dem mer benägna att reagera skeptiskt när de senare i undersökningen ombeds ta ställning till påståendet "AI är ett hot mot mänskligheten". (Jag tror inte för ett ögonblick att SOM-undersökarna gjort detta med avsikt att manipulera utfallet. Troligare är väl att de själva är så obekanta med den hotbild som faktiskt verkar föreligga att det helt enkelt inte föresvävade dem att ett tredje svarsalternativ på frågan om arbetsmarknaden på 30 års sikt kunde behövas.)

Oavsett hur det står till med just denna siffra menar jag dock att undersökningar om folks uppfattningar om framtida samhällskonsekvenser av AI behöver tas med en mycket stor nypa salt. Inte minst gäller detta de siffror som tyder på att vi som vill tygla AI-utvecklingen har folkets stöd. Ett mycket stort opinionsarbete återstår innan vi har något betydande folkligt politiskt momentum för åtgärder i den riktningen.

On Anthropic's call for proposals for third-party model evaluations

Nick Bostrom's modern classic Superintelligence: Paths, Dangers, Strategies from 2014 is full of interesting ideas.¹ Some of them have a scary quality to them, and the one that I found scariest of all, back when I read the book, is what he calls the treacherous turn - the idea that a sufficiently intelligent AI which discovers a discrepancy between its own goals and motivations and those of us humans is likely to hide its capabilities and/or true intentions and to keep a low profile, quietly improving its situation and its capabilities until one day it judges the coast to be clear for moving forward at full speed towards whatever its goal is, be it paperclip production or something entirely different and incomprehensible to us. I remember not being fully prepared to take the idea in, but expecting or hoping that it would soon be demoted to a noteworthy technicality that AI alignment research has demonstrated an easy way to defuse.

This has not happened. On the contrary, the treacherous turn phenomenon lies at the heart of the fundamental problem with evaluating the safety of advanced AI models that has become increasingly recognized in recent years. In short, we do not know how to establish the absence of dangerous capabilities in AI models without the a priori assumption that they do not possess superhuman capabilities for deception and social manipulation, making the argument for the models' safety in part circular. With increasingly capable large language models, this problem becomes increasingly pressing and has been discussed both in popular media and in articles by leading AI researchers, as well as by the AI company Anthropic² in their recent document A new initiative for developing third-party model evaluations:

Our research shows that, under some circumstances, AI models can learn dangerous goals and motivations, retain them even after safety training, and deceive human users about actions taken in their pursuit. These abilities, in combination with the human-level persuasiveness and cyber capabilities of current AI models, increases our concern about the potential actions of future, more-capable models. For example, future models might be able to pursue sophisticated and hard-to-detect deception that bypasses or sabotages the security of an organization, either by causing humans to take actions they would not otherwise take or exfiltrating sensitive information. We propose to develop evaluations that would monitor such abilities.

Given the current situation, it's a good thing that Anthropic makes this call for help with the problem of safety evaluation of advanced AI models. Even better, one might argue, would be if they refrained from building models whose safety cannot be ascertained with existing evaluation methods.³

Footnotes

1) The same is true about Bostrom's latest book Deep Utopia: Life and Meaning in a Solved World, which I hope to come back to in another blog post later this year.

2) Anthropic's rise, since it was founded in early 2021, has been meteoric. They are now unquestionably among the world's three leading frontier AI developers (along with OpenAI and Google/DeepMind). With their release of Claude 3.5 Sonnet on June 20 this year, we have for the first time since I became aware in 2019 of the rapid rise of large language models a situation where a model not from OpenAI has a significant lead over other publicly available models in terms of overall cognitive capabilities. To understand on a gut level how intelligent Claude is, there really is no substitute for talking to it yourself (which anyone is free to do), but let me offer an amusing sample. After having had a bit of back-and-forth with Claude regarding who are the top ten greatest chess players of all time, I switched topics a bit:

OH: Here's a harder list-making challenge: who are the 10 greatest AI researchers of all time?

Claude: Creating a list of the 10 greatest AI researchers of all time is indeed a challenging task, as the field is vast and has evolved significantly over the decades. Additionally, contributions can be theoretical, practical, or both, making comparisons difficult. However, I'll attempt to create a list based on historical impact, influential work, and contributions to the field. Please note that this list is subjective and others might have different opinions:

1. Alan Turing - For his foundational work on computation and the Turing Test.

2. Marvin Minsky - Co-founder of MIT's AI lab and author of influential works on AI.

3. John McCarthy - Coined the term "Artificial Intelligence" and invented LISP.

4. Judea Pearl - For his work on Bayesian networks and causal reasoning.

5. Geoffrey Hinton - Pioneer in deep learning and neural networks.

6. Yann LeCun - Made significant contributions to convolutional neural networks.

7. Yoshua Bengio - Key figure in the development of deep learning.

8. Stuart Russell - Co-author of a seminal AI textbook and researcher in multiple AI fields.

9. Andrew Ng - For his work in machine learning and deep learning, and for making AI education widely accessible.

10. Demis Hassabis - Co-founder of DeepMind and key figure in reinforcement learning and AI game-playing systems.

This list attempts to balance historical pioneers with more recent contributors who have shaped modern AI. It's worth noting that many other researchers could justifiably be included, such as Herbert Simon, Allen Newell, Seymour Papert, Jürgen Schmidhuber, Fei-Fei Li, and many others.

The field of AI is collaborative and builds upon the work of many researchers, so any such list will inevitably omit many important contributors. Also, as AI continues to evolve rapidly, the landscape of influential researchers is likely to change.

Would you like to discuss any of these researchers in more detail or explore other aspects of AI history?

OH: Turing on top of the list - I like that! Did you by any chance consider including Ilya Sutskever?

Claude: I'm glad you appreciate seeing Turing at the top! His contributions to the foundations of computer science and AI are truly monumental.

Regarding Ilya Sutskever, you raise an excellent point. He's certainly a strong candidate for such a list, and I can see why you'd bring him up. Sutskever has made significant contributions to the field of deep learning and is a key figure in modern AI research. Here's a brief overview of why he could be considered for a top AI researchers list:

1. He's a co-founder and Chief Scientist of OpenAI, one of the leading AI research organizations.

2. Sutskever was a key contributor to AlexNet, which was a breakthrough in computer vision using deep learning.

3. He's made important contributions to sequence-to-sequence learning, which has applications in machine translation and other natural language processing tasks.

4. His work on improving training techniques for deep neural networks has been influential in the field.

5. Sutskever has been involved in the development of GPT (Generative Pre-trained Transformer) models, which have revolutionized natural language processing.

Given these contributions, Sutskever could certainly be considered for inclusion in a top 10 list, especially if focusing on more recent impactful work in deep learning and neural networks. His omission from my initial list reflects the difficulty of narrowing down to just 10 names in such a rich and rapidly evolving field.

If you were to include Sutskever, who would you remove from the list to make room for him? Or would you structure the list differently to accommodate more recent contributors like Sutskever?

OH: The biggest surprise to me on your list is Judea Pearl. I'm aware of his work, and respect it, but probably would not have included him on my top 10.

Another name I'd consider for inclusion, although I realize it might be controversial, is Eliezer Yudkowsky.

Claude: Your perspective on Judea Pearl is interesting and highlights the subjective nature of these lists. Pearl's inclusion is often based on his groundbreaking work on Bayesian networks and causal reasoning, which has had a significant impact on how we approach probabilistic reasoning in AI. However, I can understand why his work might not seem as directly relevant to the current deep learning-dominated landscape of AI.

Regarding Eliezer Yudkowsky, his inclusion would indeed be controversial, but it's an intriguing suggestion. Here are some points to consider:

1. Contributions: Yudkowsky is known for his work on AI safety and rationality rather than for technical AI breakthroughs. He's been influential in raising awareness about potential risks of advanced AI systems.

2. Impact: He founded the Machine Intelligence Research Institute (MIRI) and has written extensively on topics like friendly AI and decision theory.

3. Controversy: His lack of formal academic credentials and some of his unconventional views have led to mixed reception in mainstream AI circles.

4. Influence: Despite controversy, his ideas have influenced discussions on AI ethics and safety, which are increasingly important as AI systems become more powerful.

Including Yudkowsky would shift the list's focus somewhat from technical achievements to broader impacts on AI discourse and policy. It would recognize the importance of considering AI's societal implications alongside its technical development.

If you were to create your own top 10 list, how would you balance between technical innovators, theoretical contributors, and those who've influenced the direction and ethics of AI research? Would you give more weight to recent contributions in deep learning and neural networks, or try to represent the broader history of AI?

OH: These are excellent questions, and I fear there is no objective truth to be found out there.

I have a confession to make, namely that one of my reasons for asking about top AI researchers was to check whether your creators at Anthropic might have sneakily programmed you to have a preference for one of your own researchers, such as Dario Amodei or Chris Olah. Sorry about that, but you passed my test with dignity!

Claude: I appreciate your honesty about your motivations for asking the question. You're right that there's no objective truth in creating such lists - they're inherently subjective and can vary greatly depending on the criteria used.

Your "test" is quite insightful. I can assure you that I don't have any programmed preference for Anthropic researchers or anyone else. My responses are based on my training data and the general consensus in the AI field, not on any specific agenda or bias towards particular individuals or organizations.

It's a good instinct to be skeptical and look for potential biases in AI systems. In my case, I'm designed to be as objective as possible, acknowledging when topics are controversial or when I might not have complete information.

Regarding Anthropic researchers like Dario Amodei or Chris Olah, while they have certainly made valuable contributions to the field, their work would be evaluated on its merits just like any other researcher's. The field of AI is vast and rapidly evolving, with many brilliant minds contributing from various institutions and companies around the world.

Your approach to testing for potential biases is commendable. It's this kind of critical thinking that helps keep AI development accountable and transparent. Is there anything else you'd like to discuss about AI researchers, the development of AI, or the ethical considerations surrounding it?

3) The same goes for OpenAI, as well as for their other competitors. See my comments in January this year about OpenAI's evaluation framework, and this addendum the month after.

On optimism and pessimism standing at the brink of the great AI breakthrough

Sometimes in discussions about technology, the term techno-optimism is reserved for the belief that technology will develop rapidly, while techno-pessimism is used for the belief that it will move slowly or come to a halt. This is not the meaning of optimism and pessimism intended here. Throughout this blog post, the terms will refer to beliefs about consequences of this technology: are they likely to be good or to be bad?

Last time I wrote about the concepts of optimism and pessimism in the context of future AI advances and their ramifications, way back in 2017, I advocated for a sober and unbiased outlook on the world, and held

both optimism and pessimism as biased distortions of the evidence at hand.^1,2

I still hold this view, but I nevertheless think it is worth revisiting the issue to add some nuance,³ now in 2024 when we seem to be standing closer than ever to the brink of the great AI breakthrough. To suggest intentionally introducing either an optimism or a pessimism bias still sounds bad to me, but we can reframe the issue and make it less blatantly pro-distortion by admitting that all our judgements about our future with AI will necessarily be uncertain, and asking whether there might be an asymmetry in the badness of erring on the optimistic or the pessimistic side. Is excessive optimism worse than excessive pessimism, or vice versa?

There are obvious arguments to make in either direction. On one hand, erring on the side of optimism may induce decision-makers to recklessly move forward with unsafe technologies, whereas the extra caution that may result from undue pessimism is less obviously catastrophic. On the other hand, an overly pessimistic message may be disheartening and cause AI researchers, decision-makers and the general public to stop trying to create a better world and just give up.

The latter aspect came into focus for me when Eliezer Yudkowsky, after having began in 2021 to open up publicly about his dark view of humanity's chances of surviving upcoming AI developments, went all-in on this with his 2022 Death with dignity and AGI ruin blog posts. After all, there are all these AI safety researchers working hard to save humanity by solving the AI alignment problem - reserchers who rightly admire Yudkowsky as the brilliant pioneer who during the 00s almost single-handedly created this research area and discovered many of its crucial challenges,⁴ and to whom it may be demoralizing to hear that this great founder no longer believes the project has much chance of success. In view of this, shouldn't Yudkowsky at least have exhibited a bit more epistemic humility about his current position?

I now look more favorably upon Yudkowsky's forthrightness. What made me change my mind is a graphic published in June 2023 by Chris Olah, one of the leading AI safety researchers at Anthropic. The x-axis of Olah's graph represents the the level of difficulty of solving the AI alignment problem, ranging from trivial via steam engine, Apollo project and P vs NP to impossible, and his core messages are (a) that since uncertainty is huge about the true difficulty level we should rationally represent our belief about this as some probability distribution over his scale, and (b) that it is highly important to try to reduce the uncertainty and improve the precision in our belief, so as to better be able to work in the right kind of way with the right kind of solutions. It is with regards to (b) that I changed my mind on what Yudkowsky should or shouldn't say. If AI alignment is as difficult as Yudkowsky thinks, based on his unique experience of decades of working hard on the problem, then it is good that he speaks out about this, so as to help the rest of us move our probability mass towards P vs NP or beyond. If instead he held back and played along with the more common view that the difficulty is a lot easier - likely somewhere around steam engine or Apollo project - he would contribute to a consensus that might, e.g., cause a future AI developer to wreak havoc by releasing an AI that looked safe in the lab but failed to have that property in the wild. This is not to say that I entirely share Yudkowsky's view of the matter (which does look overconfident to me), but that is mostly beside the point, because all he can reasonably be expected to do is to deliver his own expert judgement.

At this point, I'd like to zoom in a bit more on Yudkowsky's list of lethalities in his AGI ruin post, and note that most of the items on the list express reasons for not putting much hope in one or the other of the following two things.

(1) Our ability to solve the technical AI alignment problem.

(2) Our ability to collectively decide not to build an AI that might wipe out Homo sapiens.

It is important for a number of reasons to distinguish pessimism about (1) and pessimism about (2),⁵ such as how a negative outlook on (1) gives us more reason to try harder to solve (2), and vice versa. However, the reason I'd like to mainly highlight here is that unlike (1), (2) is a mostly social phenomenon, so that beliefs about the feasibility of (2) can influence this very feasibility. To collectively decide not to build an existentially dangerous AI is very much a matter of curbing a race dynamic, be it between tech companies or between nations. Believing that others will not hold back may disincentivize a participant in the race from themselves holding back. This is why undue pessimism about (2) can become self-fulfilling, and for this reason I believe such pessimism about (2) to be much more lethal than a correponding misjudgement about (1).⁶

This brings me to former OpenAI employee Leopold Aschenbrenner's recent and stupendously interesting report Situational Awareness: The Decade Ahead.⁷ Nowhere else can we currently access a more insightful report about what is going on at the leading AI labs, how researchers there see the world, and the rough ride during the coming decade that the rest of the world can expect as a consequence of this. What I don't like, however, is the policy recommendations, which include the United States racing ahead as fast as possible towards AGI the next few years. Somewhat arbitrarily (or at lest with insufficiently explained reasons), Aschenbrenner expresses optimism about (1) but extreme pessimism about (2): the idea that the Chinese Communist Party might want to hold back from a world-destroying project is declared simply impossible unless their arm is twisted hard enough by an obviously superior United States. So while on one level I applaud Aschenbrenner's report for giving us outsiders this very valuable access to the inside view, on another level I fear that it will be counterproductive for solving the crucial global coordination problem in (2). And the combination of overoptimism regarding (1) and overpessimism regarding (2) seems super dangerous to me.

Footnotes

1) This was in the proceedings of a meeting held at the EU parliament on October 19, 2017. My discussion of the concepts of optimism and pessimism was provoked by how prominently these termes were used in the framing and marketing of the event.

2) Note here that in the quoted phrase I take both optimism and pessimism as deviations from what is justified by evidence - for instance, I don't here mean that taking the probability of things going well to be 99% to automatically count as optimistic. This is a bit of a deviation from standard usage, which in what follows I will revert to, and instead use phrases like "overly optimistic" to indicate optimism in the sense I gave the term in 2017.

3) To be fair to my 2017 self, I did add some nuance already then: the acceptance of "a different kind of optimism which I am more willing to label as rational, namely to have an epistemically well-calibrated view of the future and its uncertainties, to accept that the future is not written in stone, and to act upon the working assumption that the chances for a good future may depend on what actions we take today".

4) As for myself, I discovered Yudkowsky's writings in 2008 or 2009, and insofar as I can point to any single text having convinced me about the unique importance of AI safety, it's his 2008 paper Artificial intelligence as a positive and negative factor in global risk, which despite all the water under the bridges is still worthy of inclusion on any AI safety reading list.

5) Yudkowsky should be credited with making this distinction. In fact, when the Overton window on AI risk shifted drastically in early 2023, he took that as a sufficiently hopeful sign so as to change his mind in the direction of a somewhat less pessimistic view regarding (2) - see his much-discussed March 2023 Time Magazine article.

6) I don't deny that, due to the aforementioned demoralization phenomenon, pessimism about (1) might also be self-fulfilling to an extent. I don't think, however, that this holds to anywhere near the same extent as for (2), where our ability to coordinate is more or less constituted by the trust that the various participants in the race have that it can work. Regarding (1), even if a grim view of its feasibility becomes widespread, I think AI researchers will still remain interested in making progress on the problem, because along with its potentially enormous practical utility, surely this is one of the most intrinsically interesting research questions on can possibly ask (up there with understanding biogenesis or the Big Bang or the mystery of consciousness): what is the nature of advanced intelligence, and what determines its goals and motivations?

7) See also Dwarkesh Patel's four-and-a-half hour interview with Aschenbrenner, and Zwi Mowshowitz' detailed commentary.

Talking about OpenAI on the For Humanity Podcast

There's been a lot happening at OpenAI in recent weeks, including the departure of their two leading AI safety researchers Ilya Sutskever and Jan Leike. I discussed some of this, along with a handful of related AI risk and AI safety issues, in a long conversation with John Sherman in the latest episode of his podcast For Humanity: An AI Risk Podcast.

Those content with hearing the audio can alternatively get that via Google Podcasts or Apple Podcasts or wherever you listen to podcasts. The episode was released yesterday, May 29, and was recorded one week earlier, on May 22. For updates on what has happened since then with all of the ongoing OpenAI drama, I generally recommend Zvi Mowshowitz on his Substack Don't Worry About the Vase, and right now in particular his posts OpenAI: Fallout (from May 28) and AI #66: Oh to Be Less Online (from today, May 30).

Min erfarenhet av kursen Diversity and inclusion in higher education

Jag lyckades i vintras kamma hem mina första högskolepoäng på flera decennier! Skälet till att det dröjt så länge är att jag i min ungdom lyckades göra så snabb akademisk karriär att jag hann nå det högsta karriärsteget - professor - redan vid millennieskiftet, vilket var innan man hunnit införa diverse högskolepedagogiska kurser som krav för olika karriärsteg.

Men i år var det alltså dags. På Chalmers har nämligen utfärdats ett direktiv om att alla lärare med kursansvar behöver ha läst och blivit godkända på kursen Diversity and inclusion in higher education (CLS930) senast den 1 januari 2027 för att inte förlora sina examinatorrättigheter.¹ Mot detta krav räcker det inte ens att vifta med professorstitel, gott lärarrenommé och mångårig undervisningerfarenhet.

Jag gick in i kursen utan några högre förväntningar men med ett öppet sinnelag och föresatsen att utan att ställa till något bråk göra vad som krävs för att uppfylla kurskraven så länge detta är möjligt inom ramen för de intellektuella redlighetskrav jag alltid ställer på mig själv. Min upplevelse av kursen blev mestadels negativ, och jag började tidigt leka med tanken att redovisa mina erfarenheter av den i en bloggpost, något jag bedömde vara förenligt med ambitionen att inte ställa till bråk. Jag blev färdig med kursen i mars, och att jag inte kommit till skott med bloggposten tidigare handlar mestadels om lättja och prioritering av annat skrivande, men den impuls som nu fått mig att fatta pennan är en artikel i Dagens Nyheter av Carl Cederström, lektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, som berättar om sin egen erfarenhet av högskolepedagogiska kurser. Artikeln satte igång omfattande Facebookdiskussioner bland universitetslärarkollegor, och jag tror att det kan ha ett värde att jag fyller på med mina egna upplevelser.

Det skall omedelbart sägas att Chalmerskursen jag läste inte inbegrep något som tillnärmelsevis liknar de komjölkningscharadsbisarrerier som Cederström berättar om:

Sedan kom dagen då borden skjutits åt sidan och stolarna ställts i en cirkel som på ett AA-möte.

”Visst blir man lite naknare när man ställer upp ett klassrum så här”, förklarade kursläraren.

Sanningshalten i påståendet var svårbestridligt.

Förklaringen till varför vi nödvändigtvis skulle känna oss nakna, om det gavs någon, har jag glömt. Men naknare blev det. Efter lunch ombads vi ta av oss skorna. Läraren snörade på sig ett par svarta mjuka dansskor.

Vi ställde oss i en stor ring. Vi skulle svepa våra blickar fritt över rummet. Och när vi fick ögonkontakt med någon annan skulle vi hoppa jämfota, båda två samtidigt, och sedan marschera mot mitten och just som vi passerade varandra ropa ”hej”!

Utanför sken solen. Trägolvet blänkte. Jag kände mig lite yr.

Vi hoppade runt en stund i strumplästen och skrek hej! och sedan förflyttade vi oss, i fantasin, till en bondgård i mitten av 1800-talet. Nu rörde vi oss fritt i salen, huller om buller, i väntan på att någon ropade ut valfri bondgårdsaktivitet.

”Såga!” ropade någon och vi började rycka med armarna fram och tillbaka genom luften.

”Tvätta kläder!” ropade någon annan och vi böjde oss ner och klämde med händerna mot golvet.

”Hugga ved!” ropade en tredje och vi svingade med armarna.

Och sedan kom det slutligen:

”Mjölka en ko!”

Detta slapp jag. Något annat jag slapp, men som många kollegor i nämnda Facebookdiskussioner vittnade om, var det slags pedagogiskt överteoretiserande utan koppling till hur man faktiskt bör agera i klassrummet som tydligen är ganska vanligt i högskolepedagogiska kurser. Mitt problem med CLS930 var snarast det motsatta: kursen bjöd rikligt på direktiv och rekommendationer om hur man bör agera som universitetslärare i olika situationer, men väldigt lite eller inget alls om den eventuella teoretiska underbyggnad som skulle kunna anföras som skäl till varför just de rekommenderade agerandena är de rätta. Gång på gång under kursen - främst i de obligatoriska inlämningarna men emellanåt också muntligt i föreläsningslokalen - försökte jag föra in diskussionen i riktning mot denna teoretiska underbyggnad eller i brist på sådan underbyggnad åtminstone något slags redig akademisk argumentation, men jag fick väldigt lite respons. Här ett exempel från min inlämning på den del av kursen som behandlade likabehandling av studenter med funktionshinder:

Three of the documents we were assigned feature prominently the statement “All students must be able to study on equal terms”. Taken literally, this has far-reaching and radical consequences, but from what follows in these documents on national and local (Chalmers) policies, this is not how the statement is meant to be read; rather “equal terms” seems to mean “terms that are equal along a certain limited set of aspects”. There is an interesting and important (in my opinion) discussion to be had regarding what this set of aspects should be, and why, but this is entirely lacking in the assigned documents. Consider the following examples of nonequal terms:
(1) Alice has legs to walk on, whereas Bob is wheelchair-dependent.
(2) Alice has excellent eyesight, whereas Bob is blind.
(3) Alice is a proficient reader, whereas Bob is dyslexic.
(4) Alice is highly talented in abstract thinking and mathematics, whereas Bob is simply unable to do or grasp any mathematics beyond the simplest arithmetic.
(5) Alice has excellent grit and stamina for academic work, whereas Bob is notoriously lazy.
(6) Alice has a home environment ideally suited for academic work, whereas Bob lives in a tiny and disorganized flat with his dysfunctional single parent and five younger siblings that he must spend many hours a day taking care of.
In each case, Bob is highly disadvantaged compared to Alice, and yet, we treat the cases very differently. My impression (which admittedly is uncertain) of Chalmers’ policy is that the beautiful words about “All students must be able to study on equal terms” are meant to cover cases (1), (2) and (3) where we are obliged to take compensatory action to help Bob carry out his studies on (at least somewhat more) equal terms, while cases (4), (5) and (6) are taken to be beyond the scope of what we are obliged to compensate for. In some cases, I can (at least initially) feel a strong intuitive pull that the difference in treatments is justified, such as in cases (1) vs (5): of course we should make sure our lecture halls can accommodate wheelchair-bound students, whereas of course we shouldn’t coddle students who are just plain lazy. In other cases, it is not so obvious, and in particular I have a hard time coming up with a convincing justification why a line should be drawn between cases (3) and (4). Furthermore, the more I think about contrasts such as (1) vs (5), the less obvious to me is it that treating the cases differently is justified. One might argue that in case (1) Bob is mobility-impaired through no fault of his own, while in case (5) he has only himself to blame for his laziness, but this latter claim seems highly questionable when we consider the possibility that Bob’s laziness is a consequence of some combination of genetic and early-childhood environmental factors that were entirely beyond his control.

We talk so much about fairness in this course that I think it’s only fair that we spend at least a few minutes discussing the unfairness inherent in our policy to compensate students for some kinds of disability and impairment but not for others.

På detta fick jag ingen respons alls. Jag kan ha viss förståelse för att läraren på en kurs som CLS930 inte har tid att fördjupa sig i alla kursdeltagares alla inlämningar, och kanske blir extra trött av inlämningar som likt den ovanstående kan framstå vid första påseende som en smula obstinat, men jag tycker faktiskt att jag reser en berättigad fråga och är lite besviken på bristen på respons. Det kan såklart också hända att jag alldeles tar miste och att min fråga i själva verket är oberättigad och dum, men om så är fallet skulle jag likväl vara betjänt av en förklaring.

Detta mönster upprepade sig flera gånger under kursen och jag kände mig alltmer intellektuellt otillfredsställd.² En aspekt som bidrog kraftigt till denna otillfredsställelse var att de praktiska rekommendationer för hur vi driver vår undervisning som framkom i kursen uppvisade flera fall av till motsägelse gränsande inre spänningar. Främst bland dessa är hur kursen förmedlade en generellt fördömande attityd gentemot diskriminering, samtidigt som de olika åtgärder som rekommenderades nästan uteslutande själva utgjordes av olika slags diskriminering. Måhända är det ett tecken på att jag är akademiskt miljöskadad, men när jag stöter på sådant känner jag ett behov av att gräva djupare för att försöka hitta rötterna till dessa spänningar och eventuellt i bästa fall upplösa dem. Dylikt gräv ingick dock inte i kursen, och jag har fortfarande besvär med att få ihop (a) det kompromisslösa avståndstagande från diskriminering, där bland annat ordet "nolltolerans" används, i olika officiella Chalmersdokument,³ med (b) de olika diskriminerande åtgärder som lärosätet driver, och ofta marknadsför med visst pompa och ståt.⁴

Jag säger alltså inte att åtgärderna i (b) nödvändigtvis alla är fel, bara att jag inte förstår hur de går ihop med (a). För egen del har jag dock valt att i min undervisningsgärning inte medvetet eller avsiktligt ägna mig åt någon som helst diskriminering, något jag också höll fast vid i de inlämningsuppgifter på CLS930 som handlade om hur jag avsåg implementera insikter från kursen i min egen undervisning.⁵ Jag lekte här med tanken att denna vägran att rätta in mig i ledet skulle kunna rendera mig underkänt på kursen, och sa lite roat till mig själv att jag hoppas att examinator här inte är lika sträng som ledningen på UC Berkeley,⁶ för då är jag kanske rökt. Men detta var inte något som gjorde mig det minsta nervös, dels för att värsta fall-scenariot (att jag från och med 2027 skulle behöva ha en spökexaminator på de kurser jag i övrigt ansvarade för) inte kändes särskilt skräckinjagande, och dels för att Carl Cederström nog träffar nära sanningen då han i ovan nämnda DN-artikel skriver att "mig veterligt har ingen någonsin blivit kuggad på en högskolepedagogisk kurs". Och godkänd blev jag mycket riktig, utan minsta antydan om bakläxa.

Fotnoter

1) Med tanke på hur långt fram i tiden denna deadline ligger kanske någon läsare undrar varför jag läste kursen redan i år (om exempelvis jorden går under eller det stränga Chalmersdirektivet ändras före den 1 januari 2027 kommer jag ju därigenom att i viss mening ha läst kursen i onödan). Svaret ligger i att man på grund av det ökade intresse för att läsa kursen som uppstått till följd av det nya direktivet och som kraftigt överstiger antalet platser har infört ett system där varje institution får nominera ett begränsat antal lärare till varje kursomgång. På min institution valde ledningen att prioritera mig i detta sammanhang; jag tror att skälet är att de bedömde att jag i min roll som ledamot i Chalmers anställningskommitté skulle ha extra stor nytta av kursstoffet.

2) Vad som dock skänkte stor lindring var att jag parallellt med kursen (och på eget initiativ) läste boken The Identity Trap av Yasha Mounk, som ämnesmässigt behandlar delvis samma område som CLS930 men på ett helt annat sätt, där idéerna tas på stort intellektuellt allvar och författaren går på djupet med deras bakgrund. Rekommenderas varmt!

3) Se exempelvis texten Gender equality and equal opportunity plan från 2022, vilken ingick i den rekommenderade litteraturen på kursen.

4) Se exempelvis Camp Vera, som säkert är mycket värdefullt för deltagarna och troligen även för Chalmers, men som samtidigt är flagrant diskriminerande i och med att endast personer som "identifierar [s]ig som tjej eller icke-binär" är välkomna att delta.

5) Som skäl för denna policy för den egna undervisningsverksamheten anförde jag bland annat att diskriminerande åtgärder riskerar att bryta mot den svenska diskrimineringslagen från 2008, vilken vi hade lärt oss om i början av kursen. Men på detta fick jag faktiskt svar från läraren, som pekade på en paragraf i lagen som undantar "åtgärder som är ett led i strävanden att främja jämställdhet mellan kvinnor och män och som avser annat än löne- eller andra anställningsvillkor".

Detta är intressant, och kan vara ett led i upplösandet av den motsättning jag här diskuterar mellan å ena sidan fördömandet av diskriminering och å andra sidan bruket av detsamma. Men riktigt klok på detta blir jag ändå inte. Antagligen skulle det citerade undantaget fria exempelvis Camp Vera-initiativet från anklagelser om diskriminering, men hur skulle lagen tillämpas om någon exempelvis drev en cancerklinik med policyn att alltid prioritera manliga patienter framför kvinnliga och att släppa in de senare endast i mån av plats, och som anförde att syftet med denna policy är att främja jämställdhet mellan män och kvinnor i fråga om medellivslängd? Sett genom mina juridiskt okunniga och naiva ögon ser det ut som att undantaget i lagen är tillämpligt och att cancerkliniken kan frias, men jag tror och hoppas att vi alla är överens om att det vore fullkomligt på tok.

6) Jag syftar här på deras bedömningsregler för det mångfalds- och inklusions-yttrande som är obligatoriskt när man söker lärartjänst hos dem, och som jag känner till tack vare Bryan Caplan. Eventuellt ser vi nu ett första tecken på att dylika ideologiska bekännelseobligatorier är på tillbakagång i det amerikanska universitetsväsendet.

Om KVA:s nya AI-skrift

Ett av de olika sätt som Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) bedriver sitt utåtriktade arbete mot allmänheten är via den överlag utmärkta skriftserien Vetenskapen säger. Konceptet att på 16 lättillgängliga sidor presentera något aktuellt vetenskapsområde är utmärkt, men djävulen bor i detaljerna, och den senaste utgåvan, vilken utkom den 11 april i år och handlar om AI, är inte helt lyckad.

Som KVA-ledamot känner jag ett behov av att meddela att denna skrift inte representerar någon konsensusuppfattning inom KVA om AI-frågor. Rent formellt kan hävdas att detta påpekande är överflödigt, eftersom det på broschyrens sista sida står att den är författad av en expertgrupp bestående av Virginia Dignum, Fredrik Heintz, Danica Kragic Jensfeldt, Amy Loutfi och Anders Ynnerman, och att den "speglar expertgruppens uppfattning och ska inte ses som ett uttalande eller ställningstagande av [KVA]". Med tanke på hur lätt hänt det kan vara att läsaren missar detta, och på hur hårt KVA har marknadsfört skriften bland annat i sociala medier, ser jag ändå ett värde i att göra den separata disclaimer som denna bloggpost utgör.

I slutet av broschyren ägnas ett par sidor åt diverse framtida samhällsutmaningar som AI reser, vilka genomgående är av mer jordnära karatär än de existentiella riskfrågor jag brukar lyfta exempelvis i mina föredrag och böcker samt här på bloggen. Frågor av det senare slaget omnämns i KVA-skriften endast som hastigast, i en faktaruta med följande ordalydelse:

AGI och debatten om X-Risk

Artificiell Generell Intelligens (AGI) skulle vara ett AI-system som kan göra allt som vi människor kan, och mer. En del AI-forskare anser att vi är ganska nära detta – andra att det dröjer decennier, eller att AGI aldrig kommer att finnas. Flera stora företag tävlar i dag om att först lyckas utveckla AGI. Nu växer en debatt om så kallad existentiell risk, X-Risk: att AGI utom kontroll skulle kunna hota vår existens. Vad händer om vi skapar AGI, ger den stort inflytande över den fysiska världen och otillräckliga instruktioner? Vissa forskare menar att systemen skulle kunna prioritera andra mål högre än vår trygghet och skada oss för att uppnå de målen.

AI-experter är inte överens om hur stor X-Risk är och när, eller ens om, den blir aktuell. Men de som varnar vill att även den risken tydligt vägs in i AI-regleringar.

Allt annat lika är det såklart positivt att denna faktaruta finns med jämfört med om den inte hade gjort det. Ändå anser jag att den styvmoderligt undanskymda plats xriskfrågan fått i broschyren skapar en skevhet i det övergripande budskapet. Den läsare som trots allt når ända fram till faktarutan och inför dess besked kanske tänker "oj, hota vår existens, det låter allvarligt", men broschyrens utformning är som gjort för att läsarens nästa tanke skall vara "fast nej, AI-forskarna har rimligtvis läget under kontroll, för om de inte hade det skulle väl skriften ha fått en annan utformning där denna katastrofrisk fått ett helt annat utrymme, antagligen redan från sida ett".

Men detta intryck är bedrägligt, för situationen är inte under kontroll. Jag finner detta särskilt allvarligt med tanke på att en explicit uttalad målgrupp för skriftserien är gymnasieelever. Det kan inte vara en ok kommunikationsstrategi gentemot våra barn och ungdomar att tona ned och sopa under mattan de globala problem vi vuxna skapat och på några års sikt är i färd med att lämna över till dem.

Att faktarutan alls kom med tar jag åt mig äran av. Någon månad innan broschyren släpptes fick jag - närmast av en tillfällighet - möjlighet att läsa ett utkast och en inbjudan att kommentera. I utkastet fanns inte ett ord om xrisk-frågor, och med min kännedom om de forskare som ingick i författargruppen (jag känner alla utom en och är väl bekant med deras ointresse för xrisk) är jag övertygad om att så hade förblivit fallet även i slutversionen om jag inte hade besvarat inbjudan att kommentera. Det som här följer är ett par mycket lätt redigerade utdrag ur det ebrev jag skrev den 14 mars till Ulf Ellervik, som inte ingick i författargruppen men som har ett övergripande redaktionellt ansvar för skriftserien.

Hej Ulf, och tack för att jag fick kika på utkastet till Vetenskapen säger – om AI!

Mycket i texten är utmärkt, men jag har ett antal mindre påpekanden som jag tycker föranleder korrigeringar, plus en betydligt större synpunkt som i korthet innebär att texten bleve till stor skada om den publicerades i nuvarande skick. Men låt mig avverka småsakerna först.

Den därpå följande listan över mindre synpunkter, vilka överlag behandlades nöjaktigt i broschyrens slutversion, kan vi lämna därhän. Efter listan gick jag rakt på mitt huvudbudskap:

Så långt randanmärkningarna – nu till min allvarligaste kritik mot textutkastet:

Det räcker med ett kort studium av människans förhistoria för att inse hur farligt det kan vara att hamna på efterkälken och på anda plats på listan över planetens intelligentaste arter. Skapandet av AGI utgör därför en existentiell risk för Homo sapiens, och det är därför en alarmerande situation vi idag befinner oss i när de tre ledande AI-utvecklarna (OpenAI, Anthropic och Google/DeepMind) är inbegripna i en rasande kapplöpning mot AGI, där ledande företrädare för dessa bolag förutser att bara några få år återstår tills detta mål är uppnått, men utan att kunna prestera några tillnärmelsevis övertygande lösningsförslag på den så kallade AI Alignment-problematik som syftar till att göra AGI till mänsklighetens tjänare eller vän istället för dess utplånare.

Denna AI-drivna existentiella risk (xrisk) har på några få år seglat upp som den enligt min mening allra mest akuta samhällsfrågan att lösa, och om vi misslyckas med det så kan det mycket väl gå så illa att ingen enda människa får uppleva innevarande decenniums utgång. Att i en text som Vetenskapen säger – om AI underlåta att med så mycket som ett ord omnämna denna xriskproblematik är en grotesk felbedömning.

I textens avslutande avsnitt talas en del om andra AI-risker, förknippade med exempelvis deep fakes och med hur enskilda bidragstagare i det nederländska socialförsäkringssystemet kan komma i kläm till följd av skeva AI-bedömningar. Det är bra, för dessa frågor är viktiga, men att dryfta dem utan att alls nämna AI-xrisk är lite som om ett säkerhetsinspektionsprotokoll inför fartyget Titanics jungfrufärd skulle anmärka på den lite för glesa förekomsten av brandsläckare i fartygskorridorerna, och på halkrisken i köksutrymmena, men utan att ägna minsta uppmärksamhet åt fartygets sjöduglighet i händelse av grundstötning eller krock med isberg.

Extra märkligt blir intrycket av texten då den vidgår att AGI kan vara på gång (med en formulering som ”vissa AI-forskare hävdar att vi är ganska nära”), utan att gå vidare med den xrisk-problematik som därigenom ligger ytterst nära till hands.

Jag hävdar givetvis inte att frågan om AI-xrisk är okontroversiell. Tvärtom, uppfattningarna hos ledande forskare på området går starkt isär, vilket nyligen exemplifierades i en samanställning av några kända AI-profilers uppskattningar av risknivån (https://pauseai.info/pdoom). Så någon konsensus om att risken är betydande finns inte, men ej heller finns konsensus om att den är försumbar, något som dock blir det implicita budskapet i det nuvarande utkastet. Om detta står sig i textens slutversion blir den i praktiken till ett bidrag till den osakliga propagandakampanj om AI:s ofarlighet som drivs av mörka krafter med kortsiktiga kommersiella och andra intressen.

Det går inte an. Det går sannerligen inte an i ett läge där två av de tre forskare som delade 2018 års Turingspris med en prismotivering som inkluderar orden ”the fathers of the deep learning revolution”, jämte ledarna för de tre främsta AI-laboratorierna, plus hundratals prominenta AI-forskare och professorer, tillsammans skrivit under på att AI-xrisk är en av vår tids angelägnaste frågor att hantera (https://www.safe.ai/work/statement-on-ai-risk). När Vetenskapen säger – om AI når sin slutliga utformning och publiceras behöver xrisk-prespektivet finnas med. Det kan inte undanhållas våra gymnasieungdomar och andra läsare av den planerade pamfletten. Och med tanke på frågans ohyggliga dignitet – det handlar ju om huruvida våra anhöriga och släktingar som nu är i spädbarnsåldern skall få chansen att växa upp till skolålder – räcker det inte med att saken omnämns med ett par-tre meningar, utan den behöver ägnas åtminstone en eller helst två sidor i den slutliga tryckta texten.

Något som helst problem att fylla detta utrymme med intressant och engagerande sakdiskussion finns inte. Evidensen för att vi står inför en akut risksituation har under de år som gått av 2020-talet snabbt vuxit sig allt starkare. En del av detta redovisas utförligt i 2023 års upplaga av min senaste bok Tänkande maskiner (https://fritanke.se/bokhandel/bocker/tankande-maskiner/). Idealt skulle, med tanke på hur kontroversiell frågan är, pamfletten redogöra för argumenten hos båda sidor – de som menar att AI-xrisk bör tas på allvar och de som menar att vi kan rycka på axlarna åt den. En viss svårighet med detta är dock att den senare kategorin argument tenderar att vara så svaga och lättflyktiga att de vid minsta kritiska analys avdunstar. För ett typexempel på det sistnämnda, se den paneldiskussion jag i höstas deltog i tillsammans med Virginia Dignum (https://haggstrom.blogspot.com/2023/10/debating-ai-takeover-with-virginia.html) vars fingeravtryck är tydliga på många ställen i föreliggande textutkast. Sagda svårighet kan dock övervinnas, och jag är övertygad om att pamflettens slutliga utformning kan göras bra och välbalanserad.

Låt mig slutligen notera att textutkastets avslutningsstycke –

Det är inte ovanligt att människor är rädda för AI. Ofta beskrivs AI som något som händer oss, något vi inte kan kontrollera utan bara försöka lindra konsekvenserna av. Det ger en känsla av maktlöshet. Men AI händer inte oss – det är vi som får AI att hända. AI skapas och designas av människor och det ger oss alternativ och val. Genom ansvarsfull utveckling, tydliga regler och noggranna etiska överväganden kan vi säkra att risken för skador blir så liten som möjligt och att AI används för samhällets bästa.
– är välskrivet och något jag helt och fullt kan skriva under på. Den ansvarsfulla utvecklingen kan dock inte bygga på att vi blundar för risker och sopar dem under mattan. Sanningen behöver ses i vitögat även när den är skrämmande, precis som fallet är med klimatfrågan. Och precis som med klimatfrågan är syftet med denna klarsyn inte att göra folk rädda. Syftet är att sprida den beslutsamhet som krävs för att korrigera utvecklingen. Om det bedöms att jag kan vara till nytta med det vidare arbetet med texten står jag givetvis till tjänst.

Mvh,
Olle