torsdag 30 april 2015

Vår oförmåga att ta till oss stora dödssiffror

Jag vill inleda denna bloggpost med ett par kända dikter om ond bråd död. Låt oss börja med att ta del av Evert Taubes Balladen om briggen Blue Bird, i Joakim Thåströms briljanta framförande:

Läs därefter följande rader av den brittisk-amerikanske historikern Robert Conquest:
    There was an old bastard named Lenin
    Who did two or three million men in.
    That's a lot to have done in
    But where he did one in
    That old bastard Stalin did ten in.
Både Taubes och Conquests diktning handlar om fasansfulla händelser, och borde därför beröra oss känslomässigt, men vilket av styckena berör mest - Taubes visa eller Conquests limerick? För egen del tvekar jag inte att svara Taubes. Det går rysningar genom kroppen på mig inför rader som
    Sa ni Blue Bird, kapten? Briggen Blue Bird av Hull?
    Gud i himlen, var är då min son?
    Var är pojken, kapten, för vår frälsares skull!
    Det blev dödstyst bland männen i vrån
- rysningar som jag inte upplever någon motsvarighet till inför Conquests rader, som visserligen slår mig som en mycket snitsig mnemonic för att hålla ordning på storleksordningarna i de sovjetiska folkmorden, men som inte särskilt starkt slår an någon känslomässig sträng hos mig (och jag gissar att jag inte är ensam om att uppleva de båda dikterna på detta vis). Reaktionen står i makaber kontrast mot skillnaden i dödssiffra mellan de händelser som dikterna beskriver - ett (i Taubes fall) kontra många miljoner (Conquests). Den som vill kan försöka förklara skillnaden i upplevelse med att Taubes visa (i Thåströms framförande) skulle vara konstnärligt överlägsen Conquests limerick, och även om jag har stor förståelse för en sådan bedömning finner jag det intressant att detta inte kompenseras av att den av Conquest beskrivna katastrofen är många miljoner gånger värre än Taubes.

I sin mycket läsvärda uppsats "If I look at the mass I will never act": Psychic numbing and genocide från 2007 behandlar den amerikanske psykologen Paul Slovic vår oförmåga att ta till oss stora dödssiffror.1 Slovic kombinerar en djupt känd förtvivlan över hur Förintelsens fasor inte hindrat oss från att stillasittande acceptera en lång rad senare folkmord - i Kina, Kambodja, Nigeria, Etiopien, Kosovo, Rwanda och Darfur - med skarpsinniga analyser av forskningsläget inom de relavanta delarna av psykologiämnet. Han citerar den amerikanska författaren Annie Dillard, som i sin bok For the Time Being från 1999 skriver att
    there are 1,198,500,000 people alive now in China. To get a feel for what this means, simply take yourself - in all your singularity, importance, complexity, and love - and multiply by 1,198,500,000. See? Nothing to it.
Slovic kommenterar att Dillards "Nothing to it" givetvis är ironiskt, och påpekar att "we are incapable of feeling the humanity behind the number 1,198,500,000. The circuitry in our brain is not up to this task", samt citerar den ungerske fysiologen Albert Szent-Györgyi (Nobelpristagare i medicin 1937), som säger samma sak med följnade ord:
    I am deeply moved if I see one man suffering and would risk my life for him. Then I talk impersonally about the possible pulverization of our big cities, with a hundred million dead. I am unable to multiply one man's suffering by a hundred million.
Även Eliezer Yudkowsky, i sin uppsats Cognitive biases potentially affecting judgment of global risks från 2008, citerar samma stycke av Szent-Györgyi, och tillägger:
    Human emotions take place within an analog brain. The human brain cannot release enough neurotransmitters to feel emotion a thousand times as strong as the grief of one funeral. A prospective risk going from 10,000,000 deaths to 100,000,000 deaths does not multiply by ten the strength of our determination to stop it. It adds one more zero on paper for our eyes to glaze over, an effect so small that one must usually jump several orders of magnitude to detect the difference experimentally.
Vi behöver hitta sätt att, trots våra bristfälliga intuitioner och vårt kvantitativt torftiga känsloregister, fatta kloka och rationella beslut i frågor som inbegriper risker för katastrofer med väldigt många drabbade. Och problemet som dessa kognitiva tillkortakommanden ställer till blir knappast mindre när vi går från storleksordnigar om miljoner till de ofattbart mycket större siffror det handlar om när hela mänsklighetens överlevnad står på spel. Nick Bostrom betonar i sin uppsats Existential risk prevention as global priority från 2013 att det inte är blott 7 miljarder människor det handlar om, utan därtill alla framtida generationer. Hur stor den senare skaran potentiellt är kan vi inte slå fast med någon säkerhet, men Bostrom diskuterar tänkbara människolivsantal som 1016 (om vi under en miljard år upprätthåller en befolkning på vår planet om en miljard, med en medellivslängd på hundra år), 1034 (med fullskalig kolonisation av världsrymden) och 1054 (om vi dessutom lyckas ladda över våra medvetanden på mer effektiv hårdvara). I sitt arbete med att övertyga oss andra om vikten av att inte utradera möjligheten till alla dessa människoliv står Bostrom, på grund av våra av Slovic och andra identifierade kognitiva tillkortakommanden, inför en kraftig uppförsbacke.

Fotnot

1) Den inledande delen av uppsatsens titel är hämtat från Moder Teresas yttrande "If I look at the mass I will never act. If I look at the one, I will" som är en insiktsfull beskrivning av det psykologiska fenomenet. Detta kan vi erkänna utan att för den sakens skull svälja den utbredda (men av Christopher Hitchens effektivt punkterade) myten om henne som förstklassigt mänskligt föredöme och godheten personifierad.

13 kommentarer:

  1. Påminner mig lite om Adam Smith i The Theory of Moral Sentiments (III.I.46). http://www.econlib.org/library/Smith/smMS3.html#III.I.46

    SvaraRadera
  2. Detta får mig att fundera: enligt vilken skala är det då tio gånger värre (vad nu det ska betyda) att 1000000 människor dör än 100000? Inte den mänskligt naturliga, uppenbarligen. Så är det då en sanning att det är tio gånger värre? Med vilken rätt argumenterar vi utifrån vårt mänskliga perspektiv för att det mänskliga perspektivet leder fel?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den enda rätt jag tillgriper när jag hävdar att 1.000.000 dödsoffer är tio gånger värre än 100.000 är min rätt att uttrycka min personliga åsikt (en åsikt jag kommit fram till genom att låta mitt intellekt överpröva mitt känsloregister). Någon Objektiv Moralisk Sanning gör jag inte anspråk på att göra mig till tolk för, eftersom jag inte tror att någon sådan existerar.

      Radera
    2. För övrigt anser jag att mitt perspektiv inte blir mindre mänskligt av att jag utöver de spontana känslorna även koplar in mitt intellekt.

      Radera
    3. Jag ser inte känslorna och intellektet som system som man kan koppla in eller ur. De är etiketter på olika aspekter vi uppfattar när vi använder kroppens signalsystem för att reflektera över den verklighet det förser oss med. Båda är lika mänskliga, förstås, men frågan är på vilken grund man väljer att påstå att den ena eller andra är ens personliga uppfattning (vilket är detsamma som den subjektiva sanningen, den enda sanning vi kan nå). Du tycker uppenbarligen att ett synsätt som följer en beräkningsmässig modell står högre än den andra eftersom du använder ordet ”överpröva”, men jag är säker på att din personliga uppfattning inte bara styrs av den.

      Jag menar inte att ifrågasätta människans rätt att uttala en tvärsäker uppfattning. Jag tycker bara att det är intressant att fundera över hur man kan uppleva en modell som självklart riktig, och säga att den andra är en följd av ”oförmåga”, när båda är uppfattningar baserade på modeller som används parallellt i ens egen kropp.

      Radera
    4. Vårt tal om känslor kontra intellekt svarar (åtminstone på ett ungefär) mot den modell för tänkandets System 1 (det snabba, intuitiva, känslostyrda) kontra System 2 (det långsamma och mer logiskt reflekterande) som Kahneman så mästerligt presenterat för en bredare publik i sin Thinking, Fast and Slow och som Slovic i hög grad bygger sin analys på i den citerade uppsatsen. Slovic skriver bl.a. att "one of the important functions of System 2 is to monitor the quality of mental operations and overt behaviors produced by System 1", vilket är rätt nära den "överprövning" jag talar om.

      Det vore mig fjärran att hävda att "ett synsätt som följer en beräkningsmässig modell" automatiskt skulle vara riktigare än vad ett mer intuitivt förhållningssätt ger (och jag kan peka ut gott om motexempel). Däremot är jag benägen att axiomatiskt acceptera att det är möjligt att medelst intellektuell reflektion och System 2 komma fram till bättre slutsatser än de omedelbara ställningstaganden som System 1 levererar. Om så inte vore fallet skulle jag inte se någon mening med att syssla med akademisk verksamhet. Du är såklart välkommen att ifrågasätta axiomet, men tillåt mig då en stilla undran: gör du det då med System 1 eller System 2?

      Radera
    5. Det axiom (?) jag vill ifrågasätta är i så fall att det finns något sådant som generellt ”bättre slutsatser” utan att man specificerar vad de ska vara bättre till. Utan tvekan behöver man System 2 till att tänka vetenskapligt, och vetenskap är användbar till att uppnå många resultat som även är intuitivt efterstävansvärda enligt System 1. Och naturligtvis använder jag System 2 i mitt resonemang just nu. När det gäller moraliska frågor, som vi tangerar här, är det dock mindre självklart att System 1 är bättre. Där ger jag System 2 någon sorts vetorätt, eftersom kunskaper av erfarenhetstyp (ytterligare ett system?) i det fallet säger mig att det ofta är rent logiska resonemang som ”leder fel” där. Jag förmodar att båda systemen är inblandade min uppfattningen, och i vad jag betraktar som ”jag”. I fallet med hur man ska ställa sig till antalet döda kan jag sammantaget inte komma fram till om något av dem är rätt eller fel. Det fastnar i en virvel av självreferens. Jag kan bara konstatera att det man får olika resultat beroende på om man bestämmer sig för ett lineärt förhållande mellan antal döda och oönskvärdhet eller om man känner efter.

      Radera
  3. Eller som Stalin själv sägs ha sagt, men förmodligen inte sa: "The death of one man is a tragedy, the death of millions is a statistic"

    SvaraRadera
  4. Avtagande marginalmedlidande.

    SvaraRadera
  5. Arne Söderqvist1 maj 2015 06:56

    Tappar man en sten på en tå gör det förmodligen ont. Tappas man en dubbelt så stor sten på tån gör det ondare, men inte dubbelt så ont. Våra sinnen är logaritmiska, brukar man säga. Så är det med flera sinnen, inte bara känseln. Då jag ägnade mig åt att bygga förstärkare som tonåring skulle ljudvolymen regleras med sk. logaritmiska potentiometrar och inte med linjära. Detta för att lika stora vridningar av potentiometern skulle upplevas ge lika stora förändringar i ljudstyrkan. Linjära potentiometrar skulle inte ge det resultatet. Att vi uppfattar intensiteten av sinnesintryck logaritmiskt brukar kallas Weber-Fechners lag, eller "den psykofysiska lagen".

    Inte bara upplevelsen av ljudstyrka lyder denna lag, utan även tonhöjden. Ettstrukna a har vid normal stämning frekvensen 440 Hz och tvåstrukna a 880 HZ. Trestrukna a har frekvensen 1760 Hz. Oktaven mellan ettstrukna a och tvåstrukna a upplevs som ett lika stort intervall som oktaven mellan tvåstrukna a och trestrukna a, vilket är ännu ett exempel på Weber-Fechners lag. Ytterligare ett exempel är vår tidsuppfattning; ett barn kan uppleva början av det första sommarlovet som att den närmaste framtiden utgörs av en hel ocean av ledig tid, medan en mångårigt erfaren lärare bara uppfattar det som om ett kort avbrott på läsåret.

    Jag tror att vi även uppfattar stora tal logaritmiskt. Talet 10000000 är förvisso tusen gånger större än talet 10000. Men bildar vi kvoten mellan talens logaritmer, erhåller vi endast 1,75. Tillämpar vi Weber-Fechners lag på jämförelsen mellan dessa tal får man alltså ett resultat som jag tror ligger nära hur de flesta intuitivt uppfattar densamma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Arne Söderqvist3 maj 2015 21:16

      Jag kom att tänka på ett specialfall av Weber-Fechners lag, nämligen Weinacht-Üuletides lag, som säger att ett barns julglädje ökar logaritmiskt med antalet hårda paket. De mjuka paketen har däremot ingen inverkan.

      Radera
  6. Jag förstår nog inte varför det är mer förskräckligt att tusen dör, än en människa ...

    Antag att vi kände en viss bedrövelse när 100 000 dör. Om det vore proportionellt skulle vi bara känna 1/100000 när en enda dör? Nästan försumbart, liksom. Det enda som skulle få 100 000 människors död värre än en människas död, är ju orsaken till döden, inte döden i sig. Dvs systematisk grymhet vs slumpartad olycka.

    SvaraRadera
  7. Det påminner mig om ett av Refaat El-Sayeds odödliga uttalanden: "En miljard eller två, det tar lika stor plats i huvudet".

    SvaraRadera