Minnesgoda läsare kan påminna sig ett snart ett år gammalt blogginlägg i vilket jag i min förtvivlan över att inte kunna matcha Isabella Löwengrips (a.k.a. Blondinbella) bloggarframgångar övervägde att kopiera hennes framgångskoncept och börja skriva lite mer om mode och sådant. Det är hög tid att gå från ord till handling och börja leverera expertutlåtanden och klokskaper i modefrågor. Som en rivstart i sammanhanget bjuder jag härmed på en dagsfärsk Facebookdiskussion om herrmode med min gode vän Anders Emretsson:
- AE: Någon som har koll på herrmode? Vad (om något) på en kavaj från mitten av 1990-talet gör den urmodig i dag?
OH: I vår ålder, Anders, är bärandet av urmodiga kläder ett tecken på miljövänligt leverne, gott omdöme och självständighet i förhållande till modesvängningarnas godtyckliga diktat.
AE: Tack Olle! Det var ett mycket vackert sätt att säga "ingen koll".
Nedan (i sann Blondinbella-anda) en bild på bloggaren själv iförd elegant 90-talskavaj (med matchande Marimekko-skjorta). Bilden är från 2006, men de förevisade klädesplaggen är givetvis ännu i bruk.
Jag har en känsla av att många skyller på att de följer klädmodet, fast de i själva verket successivt måste anpassa sortimentet i garderoben efter den tilltagande kroppsvikten. Själv gör jag på ett annat sätt: jag stramar åt svångremmen. Jag hoppas kunna klara mig ett tag till med den metoden.
SvaraRaderaMitt samvete påbjuder att jag gör följande bekännelse.
RaderaJag kan inte längre ha min parningsdräkt, dvs. min bröllopskostym, inhandlad för drygt 42 år sedan. Det är nu flera år sedan det brast. Men med hjälp av tre goda ting, badrumsvågen, en kraftigare livrem och en stor portion envishet, ska det bli ändring på den saken.
Jag kommer att bli än elegantare än då det begav sig, numera krönt av erfarenhetens hårfärg, som jag är.
Se gärna John Olivers uppgörelse med slit-och-släng-modet - inte minst svenska H&M - i senaste avsnittet av "Last Week Tonight":
SvaraRaderahttp://youtu.be/VdLf4fihP78
Modeskiftningar som ett utslag av social ängslighet. När främst en massa små tjejer och "vuxna" kvinnor agerar ängsligt i grupp bildas ett nytt mode. I nästa cykel kommer Någon eftersträvansvärd person att tröttna på att alla bär samma kläder vilket innebär att denne Någon byter ut sin garderob. Oftast tar man inspiration från 30 år gammalt mode, men cyklerna har förkortats. Strategerna på de stora klädesföretagen spanar ängsligt på dessa Några för att vara rätt i tid med sin nästa kollektion.
SvaraRaderaSåledes leds ängsliga människor, av ännu ängsliga människor i årslånga cykler. Ibland slår ängsligheten över i veritabel mani och alla klär sig lika i några år (ta klädesrevolutionen i Kina efter Mao).
Klädesängslighet eller vetenskaplig paradigmängslighet. Det som skiljer är längden på cyklerna. Någon trendsättare tröttnar på att det intellektuella livet stelnat i detaljer och kommer på något banbrytande teoretiskt ramverk. Sedan ägnas decennier att fylla ut detaljer som dessa nestorer deklarerat existerar.
Modeängsliga peer-reviewar sina medmänniskor, liksom paradigmängsliga vetenskapare peer-reviewar sina likar.