söndag 26 juli 2015

En pompös filosofisk posör

Jag har flera högt begåvade vänner som avvisar filosofi såsom ett tröttsamt bollande med ord utan några som helst praktiska konsekvenser. Detta är en inställning jag inte alls delar, och jag finner stort utbyte och angelägna insikter hos exempelvis Paul Boghossian, Nick Bostrom, David Chalmers, Daniel Dennett, Thomas Nagel, Derek Parfit, Eric Schwitzgebel och Peter Singer för att nu bara nämna några av mina favoriter bland nutida filosofer. Dock kan jag känna en viss förståelse för vännernas inställning när jag läser den tyske filosofen Markus Gabriels senaste bok, som i år utkommit på svenska med titeln Varför världen inte finns. Ett tröttsamt bollande med ord är precis vad författaren bjuder på, och jag vill mycket starkt avråda läsekretsen från att kasta bort tid på denna bok.

Gabriel är något slags underbarn eller rising star inom tysk filosofi - eller i alla fall är det så hans bok marknadsförs. Hans självbild drar åt det pompösa hållet. Redan på sidan 9 får vi veta att vi idag lever i nyrealismens tidsålder, vilken han i sällskap med en italiensk kollega ringde in den 23 juni 2011 - en nyrealism som läsaren leds att förstå mest bygger på Gabriels eget arbete. När han i inledningen av Kapitel 3 (s 78) gör en liten rekapitulation låter det så här:
    Låt oss börja med att ta upp vår första stora insikt, meningsfältsontologins ekvation:
      existens = framträdande i ett meningsfält
För den matematiskt skolade läsaren framsår givetvis ordet "ekvation" som en smula malplacerat ("definition" eller "karaktäristik" hade säkert passat bättre, förutsatt att Gabriel har klart för sig vilket av dessa han menar, vilket inte är säkert), men man skulle ändå kunna hoppas att "insikten" blir begriplig genom att begrepp som "meningsfält" förklarats i tidigare kapitel. Och visst, dessa kapitel bjuder på ansatser till sådana förklaringar, men jag kan inte påstå att jag efter att ha tagit del av dessa begriper vad som menas med "meningsfältsontologins ekvation" och än mindre varför vi skulle tro på den. Gabriel gör anspråk på att resonera med precision, men verkar i själva verket i stort sett okunnig om hur precisa resonemang går till.1 De logiska kortslutningarna i hans framställning är många; här några illustrativa exempel:
  • På s 62-67 diskuterar Gabriel hur många grundläggande "substanser" det finns: en (monism), två (dualism) eller flera (pluralism). Efter att ha sagt sig vederlägga monismen (på grunder som jag emellertid inte förstår) återger han Descartes dualistiska ståndpunkt, vilken han finner "grundlös", och anser sig därmed (s 67) med uteslutningsmetoden ha kommit fram till pluralismen. Men att någon (som t.ex. Descartes) ger ett försvar för dualismen som visar sig grundlöst implicerar inte att dualismen är falsk. Och om nu det skulle vara sant, som Gabriel några sidor tidigare (s 63) hävdar, att dualismen jämfört med monismen "är mycket lättare att vederlägga, då den redan ytligt sett är absurd", varför presenterar han inte då en sådan vederläggning? De retoriska frågor han omedelbart därefter ställer - "Om man antar två substanser, hur vet man då att det inte finns fler än två? Varför två snarare än tjugotvå?" - utgör inte mycket till argument, och än mindre någon vederläggning, men längre än så verkar Gabriel inte komma i just denna fråga.
  • På s 94 anför Gabriel följande:
      Om jag säger att Judith har huvudvärk, förutsätter jag att såväl Judith som huvudvärk existerar. Annars kunde Judith ju inte ha huvudvärk. Gäller detta för utsagor generellt, så gäller det också för negativa utsagor. Om vi hävdar att Judith inte har någon bil, underförstår vi att såväl Judith som bilar existerar, bara det att ingen bil just nu är i Judiths ägo.
    Nej, så är det inte. Om jag säger att mänskligheten (hittills) inte byggt någon Dysonsfär, så underförstår jag inte att Dysonsfärer förekommer på annat håll än på vår egen bakgård. Här, liksom på andra håll i boken, har de Gabrielska tankelapsusarna ett tydligt Martin Lembke-aktigt drag.2
  • Gabriel drar sig inte för att, när han angriper ståndpunkter han inte gillar, tillgripa epistemologins allra mest trötsamma trumfkort: det radikalskeptiska "haha, du kan inte veta om alltsammans du hävdar i själva verket bara är inbillning!". Så här heter det t.ex. på s 36, där han angriper (sin egen halmgubbeversion3 av) materialismen:
      Materialisten menar att våra inbillningar om icke-materiella föremål bara finns eftersom vi befinner oss i vissa materiella tillstånd som handlar om något. Av det följer att även materialisten befinner sig i ett visst materiellt tillstånd när han tänker tanken "Det finns bara materiella tillstånd". [...] Hur kan han vara säker på att de materiella tillstånd som han tänker på inte är inbillningar utan verkligen är materiella?
    Kontrastera detta med hur han noggrant undviker att utsätta sina egna ståndpunkter för motsvarande kritik. På s 125 läser vi t.ex. följande:
      Om vi faktiskt varseblir att ett äpple ligger i fruktskålen, så varseblir vi ett äpple i fruktskålen och inte en visuell bild av det. Det framgår redan av att godtyckligt många olika personer kan varsebli samma äpple, även om varje person kommer att se det på sitt särskilda sätt.
    Jag kan hålla med Gabriel om att vi varseblir äpplet, men det hade varit klädsamt (givet hans stränga kritik mot materialismen) om han hade medgivit att för att undvika cirkelresonemang är den enda evidens han kan anföra sin egen varseblivning dels av äpplet, dels av ett antal personer som säger sig ha varseblivit äpplet.

Så här håller Gabriel på, sida upp och sida ned. Hans huvudtes är att världen (definierad på s 78-79 som "meningsfältet av alla meningsfält, det meningsfält där alla andra meningsfält framträder") inte existerar, och av detta drar han långtgående slutsatser, som t.ex. (s 134) att "alla världsbilder är falska". Alltsammans verkar dock, såvitt jag kan bedöma, vara trams.

Mot slutet av boken kommer ett kapitel om "religionens mening" vilket, utöver en massa Kirkegaard-referenser, bäst kan sammanfattas med den inledande repliken i följande välkända xkcd-teckning:

Fotnoter

1) En annan tolkning skulle kunna vara att Gabriel visst förmår argumentera stringent, och att han gör det i sina fackfilosofiska uppsatser, men att han fallerar när det gäller att i en bok som denna framställa sina tankegångar populärt. Jag har dock mycket svårt att tro att så är fallet, ty varför skulle någon som faktiskt behärskar stringenta resonemang tillåta sig att presentera det slags sörja som denna bok utgör?

2) Martin Lembke är känd för att vid Lunds universitet 2012 ha belönats med doktorsexamen för att ha tänkt ut ett nonsensartat så kallat Gudsbevis, i vilket Guds existens konkluderas på ett sätt som liknar Gabriels slutsats om bilars existens.

3) Gabriel lägger mycket kraft på att attackera det han kallar naturvetenskapens världsbild. Den som tagit del av mina egna utläggningar om densamma kommer dock inte att känna igen mycket i Gabriels bisarra nidbild, enligt vilken anhängare av ett naturvetenskapligt betraktelsesätt förnekar existensen av kärlek, skönhetsupplevelser, kaffefläckar, soffbord och allt annat utom elementarpartiklar.

8 kommentarer:

  1. mycket träffande - bilden och vad dessa tecknade personer säger!

    SvaraRadera
  2. Ann Heberlein i DN är ungefär lika förtjust i boken som jag, och följande är riktigt roligt:

    "Det handlar om ontologi, kära vänner. Om metafysik. Och, låt mig vara rak på sak och brutalt ärlig nu, om att vara lite skitnödig och om att ha ett behov av att krångla till saker. På lite drygt 200 sidor utvecklar professor Gabriel sina tankar om världens ickeexistens. [...]

    Min irritation växer för varje sida jag läser. Till slut är jag så upprörd att jag måste resa mig från stolen, vankar av och an under läsningen, utstöter då och då ett 'ha!' eller ett 'men herregud!' och 'jaha! där kom Heidegger' 'och lite poststrukturalism på det', 'och Hegel, såklart'."


    Dock fokuserar hon lite för stor del av sin kritik på Gabriels könstillhörighet för att hennes recension helt och hållet skall falla mig i smaken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I DN kretsar allting kring könsorganet. Om man vill ha könsneutrala artiklar bör man inte öppna den tidningen.

      Radera
    2. Jag läser DN varje morgon och kan konstatera att din beskrivning av tidningen är inte bara plump utan därtill felaktig, men kanske den i ditt fall fungerar lite som ett Rorschachtest?

      Radera
  3. Arne Söderqvist28 juli 2015 kl. 17:55

    En mängd är konvex om varje punkt längs en sträcka mellan två godtyckligt valda punkter i mängden också ligger i mängden.
    Tomma mängden innehåller inga punkter. Alltså är tomma mängden konvex.

    SvaraRadera
  4. Olle känner du till David Stove, The Plato Cult and Other Philosophical Follies (Blackwell, 1991)? Du har säkert läst den, men annars tror jag att du skulle gilla den!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här finns ett av kapitlen online (den enda del jag läst): http://web.maths.unsw.edu.au/~jim/wrongthoughts.html
      Han är lite onödigt långrandig för min smak men frågeställningen är mkt spännande. Lite otrevligt dystopiskt slutsats dock.

      Radera