måndag 7 september 2015

I Stefan Svallfors nya bok figurerar ni-kan-aldrig-gissa-vem

Jag vet ingen som skriver bättre om forskaren och dennes kamp med forskarsamhällets strukturer och med sina inre demoner än sociologen Stefan Svallfors. Sin gripande text Universitetet - en förlorad kärlek publicerade han som gästinlägg här på bloggen för ganska precis ett år sedan. I samma veva recenserade jag hans lilla bok Kunskapens människa från 2012, och framhöll hans betoning av att forskaren "också är en människa, och som sådan bärare av kroppsliga och sociala egenskaper och behov, något som emellertid totalt ignoreras av forskningspolitik och forskningsbyråkrati, med långtgående negativa konsekvenser". Sin undersökning av forskaren som människa och social varelse fortsätter han i uppföljaren Kreativitetens människa: Om konsten att ställa sig i hörnet och att vårda sina fiender, som nu finns på bokhandelsdiskarna. Här hittar han nya angelägna aspekter att behandla, men gör det med samma slags blandning av djuplodande intervjuer med forskarkollegor och självutlämnande självbiografiska observationer som tidigare. Jag finner uppföljaren om möjligt ännu bättre än den föregående boken. Värt att nämna rörande Kreativitetens människa är också Stefans pikanta val av ett av sina intervjuobjekt. Efter en redogörelse för ett samtal med Bo Rothstein, som säger sig vilja i en hypotetisk undersökning på den yttersta dagen "komma ut anständigt", i betydelsen att det inte skall ha funnits "saker han kände till och upprördes över men kring vilka han höll tyst", läser vi på s 73-75 följande:
    Intressant nog har jag tidigare den dagen hört nästan samma sak om plikten att delta i debatten. Den som talar är Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers. På hans blogg "Häggström hävdar" (http://haggstrom.blogspot.se/) förs en inte sällan hårdför polemik med meningsmotståndare (i synnerhet mot dem som hävdar att klimathotet överdrivs) och publikationer recenseras med obarmhärtig rättframhet.

    Eller som det heter i ett av hans blogginlägg: "(D)et händer att jag säger ifrån på skarpen, utan otydlighetsskapande lager av diplomatisk fetvadd, då jag ställs inför personer hos vilka dumheten parar sig med arrogansen, och då är det fullt förståeligt om de som hamnar i skottlinjen /…/ uppfattar mig som 'extremt otrevlig'" (http://haggstrom.blogspot.se/2014/10/om-trevnad.html). Jag ryser vid tanken på att någonsin komma i vägen för hans verbala projektiler, där dräpande och humoristiska formuleringar kombineras med knivskarpt tänkande. Hittills har jag inte bara klarat mig undan utan fått genomgående uppskattande kommentarer, men jag känner mig övertygad om att den dag Olle tycker att jag svamlar kommer jag verkligen att få veta detta. Utan diplomatisk fetvadd.

    "Jag väljer alltid tydlighet framför diplomati", säger Olle till mig på sitt lågmält intensiva vis, "jag tycker överhuvudtaget att det är alldeles för mycket strategiskt tänkande i den offentliga debatten." Det är till stor skada menar han: om ingen säger vad de tycker utan vad de tror kommer att gå hem kommer ingen till slut att förstå vad debatterna går ut på och vad deltagarna egentligen tycker och vill. "Vi måste vara ärliga, inte strategiska", sammanfattar han det intellektuella ansvaret.

    Och just ansvaret är något som vilar över allt han har att framföra: "Det jag har att säga är så viktigt", säger han utan att flacka med blicken när klimatfrågan kommer på tal, "att jag känner att jag har ett ansvar för att det blir sagt." Han citerar klimatforskaren James Hansen som inför frågan om han som forskare verkligen ska ge sig in i debatten på det sätt han gör menar att han inte vill att hans barnbarn en dag ska säga "morfar visste vartåt det barkade, men han sa ingenting."

    För sina ståndpunkter i klimatfrågan har han fått utstå diverse påhopp av dem som menar att klimatförändringshotet överdrivits. Och Olle ger ofta svar på tal, inte sällan med en närmast brutal rättframhet. Till skillnad från Bo finner dock Olle sällan någon riktig glädje i polemiserandet för dess egen skull. Det fyller honom inte med energi, snarare ibland av en stor trötthet. Och det händer att han känner obehag, "men det får mig inte att backa".

    Efter en stund tillstår han dock att...

Se till att skaffa Kreativitetens människa och läs den spännande fortsättningen där!

5 kommentarer:

  1. Arne Söderqvist7 september 2015 10:49

    Något som måste värnas till det yttersta är ”visselfunktionen” inom offentlig verksamhet. Denna urholkas dock alltmer, bla. i och med privatiseringarna.
    En bok jag själv varmt rekommenderar är Lundquist: Demokratins väktare. http://www.bokus.com/bok/9789144006789/demokratins-vaktare-ambetsmannen-och-vart-offentliga-etos/
    Jag vill ge dess författare det allra högsta betyget: Den kunde inte ha blivit bättre, om jag så skrivit den själv!

    SvaraRadera
  2. Svallfors Kunskapens människa är en mycket bra bok! Så bra att varje gång en akademisk institution överväger, som många gör nu i september, att ägna tid och resurser på en "kickoffdag" för de anställda efter sommaren borde institutionen fråga sig: är det inte bättre att istället ge alla medarbetare Svallfors bok och be dem ägna dagen åt att läsa den och sen tänka över och diskutera innehållet?

    SvaraRadera
  3. Klart han är bra. Släkting och allt.

    SvaraRadera
  4. Kreativitet http://4.bp.blogspot.com/_5jZBDDPldG8/Szrp0bxmLZI/AAAAAAAAAIY/gACues2BYTc/s1600/The+Real+Consensus.jpg

    SvaraRadera