torsdag 17 september 2015

Kuf, jag? Knappast!

Jag är inte fullt så kufisk som en del läsare måhända riskerar att förledas tro av mina ämnesval här på bloggen. Tvärtom är jag en ytterst normal person. Ingen Sheldon Cooper här inte! Jag skulle kunna anföra i princip hur många indicier som helst för min normalitet, men nöjer mig med följande fem:
    1. Jag har läst fler böcker av Leif GW Persson än av Daniel Dennett och Nick Bostrom tillsammans.

    2. Jag gillar att dela en flaska rött med kärestan på fredagkvällen.

    3. Trots att jag utan vidare skulle ha råd så har jag inte tecknat någon kryonik-livförsäkring.

    4.Jag ser ofta på fotboll. Vanligtvis på TV, men någon gång emellanåt IRL på Borås Arena eller Gamla Ullevi (samt en gång för snart 20 år sedan på Ajax hemmaarena, vars namn jag inte minns, men vars läktare var höljda i en sötaktig dimma som jag fick förklarat för mig härrörde från cannabisrökning).

OK, jag sa fem, och det där är bara fyra, men jag kommer i hastigheten inte på någon femte punkt. Det spelar dock inte någon roll, ty ni ser alla vartåt det lutar: att jag är något av ett normalitetens flaggskepp, stadigt förankrad i den gaussiska normalfördelningskurvans allra tjockaste del.

13 kommentarer:

  1. Är den normal som behöver påstå att han är normal?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett alternativ till att påpeka sin egen normalitet skulle såklart kunna vara att helt enkelt uppträda normalt och låta det tala för sig självt. Jag har faktiskt provat det, men tyvärr, det funkar inte.

      Radera
  2. Jag tycker det faktum att du inte kommer på något femte normalitetskriterium talar sitt tydliga språk.

    SvaraRadera
  3. Sheldon är en fullständigt helt ok person som utan vidare skulle platsa i min vänskapskrets. Iaf om man bortser från ålder och att han är fiktiv.

    Nej, tyvärr Olle, du är inte som Sheldon Cooper. Men på det hela taget rätt ok ändå.

    SvaraRadera
  4. Arne Söderqvist17 september 2015 20:25

    Hm. Du skrev inte att du är normalbegåvad. Hur ska det tolkas?
    Både du och jag är förresten av över medellängd. Vi är onormalt långa, alltså.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Arne Söderqvist18 september 2015 05:50

      Min egen tolkning är att våra intellekt står på en ovanligt hög nivå. I den mån vi gör som grisarna alltså, dvs. arbetar med våra huvuden.

      Radera
    2. Fasen också, normalitet verkar vara ett problematiskt begrepp. Dels får vi problem med högdimensionalitet, dels verkar normalitet endast kunna förstås relativt en given norm, och relativism är jag ju emot.

      Radera
  5. 5. My mother had me tested.
    https://www.youtube.com/watch?v=mr6XHJ7qcSE

    SvaraRadera
  6. Arne Söderqvist18 september 2015 09:05

    Jag minns att Lennart Hyland, i något av sina radio- och TV-program, skulle kora "herr och fru Medelsvensson". Han efterlyste alltså ett par som var medelmåttor i alla avseenden. (Fast intellektuell förmåga nämndes förstås inte.)

    Uppgiften visade sig vara svårare än väntat. Det är tydligen normalt att vara onormal i flera avseenden, vilket överraskade Hyland. Till sist fick han kompromissa och korade ett par som var "nästan" normalt.

    Det hela skedde för omkring sextio år sedan. Jag har alltså blivit onormalt gammal, som kan dra mig detta till minnes.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hela konceptet riskerar att bli självmotsägande om vi i kategorin "alla avseenden" inkluderar förmåga att placera sig högt i Hylands Medelsvensson-tävling.

      Radera
    2. Arne Söderqvist18 september 2015 09:27

      Visst! Projektet var svårare än väntat.

      Radera
  7. Hahaha ! Har följt den här bloggen i några veckor nu. Den här var mångdimensionellt humoristisk. Var det efter vinflaska du skev den?

    SvaraRadera
  8. Arne Söderqvist21 september 2015 19:15

    Onormalt att vara mittpunktsnormal.
    http://www.svd.se/finns-det-nagon-som-ar-helt-normal/av/maria-carling

    SvaraRadera