tisdag 29 november 2016

Aktivitetsbaserad arbetsplats

Malmö högskola lär befinna sig i regeringens pipeline för upphöjelse till universitet, men jag känner mig uppriktigt sagt tveksam till om de i praktiken rör sig i rätt riktning. Det fall av gravt bristande kvalitetskontroll i samband med en dsiputation som jag uppmärksammade häromåret kan möjligen överses med som ett enstaka olycksfall i arbetet. Värre är det med deras hantering av lokalfrågor, och då i synnerhet hur 500 av lärosätets anställda (mestadels lärare och forskare) förpassats till kontorslandskap. Och inte vad för slags kontorslandskap som helst, utan det som går under den trendkäcka benämningen aktivitetsbaserad arbetsplats.

Idén är att de anställda inte längre har egna kontorsplatser, utan har att välja en ledig sådan vid ankomsten till arbetsplatsen på morgonen. Om jag förstått det hela rätt så syftar ordet aktivitetsbaserad på att det därmed går att ta hänsyn till vilken aktivitet man under dagen avser ägna sig åt, när man väljer kontorsplats. Om jag avser fila på en artikel kanske jag vill sitta nära fönstren åt söder, och om jag istället avser rätta tentor kanske jag vill sitta på ett mer undanskymt ställe - eller vad för slags överväganden det nu kan vara frågan om. Sydsvenskan rapporterade häromdagen om saken, och meddelar att en ökad andel av personalen väljer att arbeta hemma istället. "Det här huset tycks vara gjort för att vi forskare ska känna oss utbytbara", säger en av de anställda i artikeln.

Detta är (och nu tillåter jag mig ett understatement) knappast idealiskt för ett lärosäte som aspirerar på att kalla sig universitet, ty en stor del av vad som gör ett universitet till ett universitet är lärarnas och forskarnas fysiska närvaro. En annan sak som karaktäriserar den akademiska miljö som gör ett universitet är enligt min mening (och nu tar jag risken att framstå som den 1900-talsmänniska jag faktiskt är) förekomsten av böcker. Många böcker, bokhyllor dignande av böcker! Vilket dock i stora drag tillintetgörs på en aktivitetsbaserad arbetsplats. I detta sammanhang vill jag återge en anekdot som min gode vän Björn Johnson, docent vid Malmö högskola, berättat. I samband med en omflyttning några år före lanseringen av den aktivitetsbaserade arbetsplatsen fick han tillfälle att växla några ord med den Birgitta Wickman, lärosätets fastighetschef, som kommer till tals i de ovan länkade artiklarna i Universitetsläraren och Sydsvenskan. Så här berättar Björn:
    Jag och ett gäng andra forskare hade flyttat in i trånga fyramannarum, dekanen och [Wickman] gick runt och skulle kolla hur vi trivdes. "Inte alls", sa jag, "det funkar inte att sitta så här, utan bokhyllor". Jag pekade på alla de lådor som stod bakom min arbetsplats. "Men vad har du i lådorna - inte använder du väl alla de där böckerna?" undrade Wickman, och föreslog att jag skulle slänga mina 17 lådor böcker, med motiveringen att "lagringsutrymme är dyrt" och att jag "kunde köpa om de jag eventuellt skulle behöva igen". Jag blev helt paff, och dekanen [...] såg ut som hon skulle sjunka genom marken av pinsamhet.
Jag tycker att anekdoten träffsäkert illustrerar det allvarliga problemet med förekomsten av chefer okunniga om kärnverksamhetens själva essens, och Björn gör själv en liknande reflektion.

Man kan fråga sig om införandet av det antiakademiska systemet med aktivitetsbaserad arbetsplats enbart är ett lokalt Malmöproblem, eller något som riskerar sprida sig genom landet. Dessvärre finns tecken på det senare, och att mitt eget lärosäte Chalmers är i akut fara. Vår rektor Stefan Bengtsson var nämligen rektor vid Malmö högskola då det avgörande beslutet där om aktivitetsbaserad arbetsplats togs, och här på Chalmers kämpar Institutionen för data- och informationsteknik med näbbar och klor för att undslippa hans planer på att utsätta dem för något liknande. Enligt mina sagespersoner har Stefan anfört att konceptet är trendigt vid amerikanska universitet och att det stimulerar samarbete. Jag önskar att han tar sig en funderare på om det verkligen kan stämma att samarbete stimuleras av en fysisk arbetsmiljö som är så dålig att de anställda väljer bort den och istället arbetar hemma.

6 kommentarer:

  1. Jag tror att detta är mer än planer även på Chalmers. Se Bengtssons kommentar här https://blog.portal.chalmers.se/rektor/beslut-om-att-forts%C3%A4tta-processen-att-flytta-verksam%C2%ADheter-mellan-johanne%C2%ADberg-och-lindholmen "Det finns ett beslut om att vid nybyggnation eller vid stora ombyggnader så ska huvudinriktningen vara flexibla kontorslösningar. ..."

    Dessutom tror jag ombyggnation till öppna kontorslandskap redan pågår i huset för väg/vatten/bygg.

    Jag kan tycka att ett universitet även borde förhålla sig till existerande forskning om arbetsmiljö etc.

    SvaraRadera
  2. Arne Söderqvist29 november 2016 20:42

    Systemet med "aktivitetsbaserad arbetsplats" är inte bara antiakademiskt. Det är dessutom antiintellektuellt.

    Min fd. arbetsplats, KTH i Södertälje, ska HT 2017 överta Astra-Zenekas övergivna forskningslokaler i Södertälje. I samband med detta avskaffar man tjänsterummen (för lärarna och det fåtal forskare som verkar där) och inför samtidigt "aktivitetsbaserat kontorslandskap". (Administratörerna får förstås fortsätta att ha tjänsterum.) Lärarna och forskarna har uppmanats att "rensa sina bokhyllor", eftersom möjligheten att härbärgera böcker kommer att bli minimalt.

    Man har motiverat beslutet med att kreativiteten kommer att öka, när personalen tvingas tränga ihop sig. Den korrekta motiveringen är istället att man vill spara in lokalkostnader. Så går det när okunniga byråkrater tar befälet.

    På min tid (jag är pensionär sedan fyra år) privatiserade man vaktmästeriet. Det ansågs bli billigare när en entreprenör fick sköta vaktmästarfunktionen. En omedelbar konsekvens blev att man inte längre kunde ringa vaktmästeriet internt. Man måste först ringa till företagets växel för vidarekoppling. Efter avtalsperioden begärdes nya anbud in. Jag vet inte om man anlitade något nytt företag. Med ny personal på vaktmästeriet blir det oundvikligen en "inkörningsperiod", då allt fungerar sämre. Alla uppdrag som vaktmästarna tidigare utfört krävde plötsligt beställningar och fakturerades. Den uppkomna byråkratin blev betydande. Men det var ekonomernas karta som gällde och inte verkligheten.

    Att ställa frågan "Vad ska du ha dina böcker till?" diskvalificerar enligt min mening en chef från att vara chef. I böcker kan man kontrollera fakta. "Nätet" står visserligen till förfogande, men artiklar där har inte alltid samma tyngd och har ofta tvivelaktigt innehåll, vilket kan vara svårt att genomskåda. I en bok kan man se vem eller vilka författarna är. Böcker kan leda till inspiration och kreativitet. Att ifrågasätta böckerna är som om någon en gång i tiden avfärdat järn, då det först framställdes, eller som att avfärda plast, laser eller datorer. Nyttan var i samtliga fall oförutsägbar.

    SvaraRadera
  3. Arne Söderqvist29 november 2016 20:58

    Jag förstår egentligen inte varför högskolor strävar efter att få kalla sig "universitet". KTH är en högskola vilket jag inte tror är till någon nackdel. KI är ett "institut" och hade tills helt nyligen mycket gott anseende. En av världen mest ansedda akademiska utbildningsanstalter, MIT, kallar sig också för "institut".

    Från början torde benämningen "universitet" syfta på att man skulle kunna studera "allt i universum" på ett sådant. SU var en "högskola" ända in på 60-talet. Anledningen tror jag var att man hade för få fakulteter.

    Nu verkar det vara antalet studenter som avgör om en högskola får kalla sig ett universitet eller ej. Beslutet fattas av regeringen. (Ibland kuppartat.) Några kvalitetsaspekter vet jag inte om man anlägger.

    SvaraRadera
  4. Hej
    Jag sitter på en aktivitetsbaserad arbetsplats på Chalmers där man ska flytta runt hela tiden. Helst varje dag. Det är sämre än än en traditionell aktivitetsbaserad arbetsplats där man har ett arbetsrum. Där man både kan utföra sitt arbete och ladda på bästa sätt för de åtagande man har utanför det här rummet.
    På den nya typen av aktivitetsbaserad arbetsplats är människor väldigt oroliga och rädda för att lämna spår efter sig, att det pågått en aktivitet på arbetsplatsen, spår i form av en kvarglömd kaffemugg (en gång på en månad) ett kvarglömt papper kan leda till oändliga diskussioner om att slarv, att man inte följer uppgjorda ordningsregler. Man pratar mer om städning och papperkorgar än om den gemensamma verksamheten. Det hela är tvärdumt.

    SvaraRadera
  5. Sådan så kallade aktivitetsbaserade arbetsplatser (i klartext i stället för nyspråket: man har inte sin egen plats utan väljer bland olika varje gång man är på kontoret) kan passa vissa, oftast sådana som sällan är på kontoret (konsulter, säljare, tekniker). Det känns lite som när grundskolelärarna helt plötsligt var tvungna att vara i skolan. Då fanns det inga bra platser för dem.

    Det viktigaste är att fråga de som ska jobba där hur de vill ha det! Man måste känna att man kan ha ett bra ställe på sin arbetsplats, särskilt i yrken där man kan dra någon annanstans. Då träffar man inte sina kollegor alls. Då är det bättre med egna rum, för då råkar man dem i korridoren. Det är viktigt för då kommer man på något att fråga dem.

    Per Westerlund

    SvaraRadera
  6. Efter att funderat på det här ytterligare ett varv så är, tror jag, ett av syftena, med aktivitetsbaserad arbetsplats, att skapa en arbetsplats där alla är lite osäkrare och därmed lättare att styra. Mycket obehagligt. Det borde dessutom vara helt omodernt.
    Jag kan inte se hur sökandet efter en plats att arbeta på varje morgon främjar kreativitet.
    Det här skapar otrygghet intolerans mot kollegors olikheter och ordningsamhet på städnivå.

    SvaraRadera