torsdag 3 november 2016

Romantik på Mars (favorit i repris)

För snart fem år sedan undslapp jag mig en litet stycke skönlitteratur här på bloggen - en anspråkslös liten berättelse med inslag av såväl kärleksnovell som science fiction. Idag bjuder jag på den (minimalt redigerad) i repris. Skälet till att jag just nu drar fram den igen skall jag förklara efteråt. Vasrsågoda:
    Låt oss föreställa oss att vår teknikutveckling de senaste decennierna gått mer i linje med vad jag hoppades på när jag var i 12-årsåldern. Stora delar av solsystemet är koloniserade, och själv befinner jag mig på Mars för en längre serie gästföreläsningar om probabilistisk metafysik på Mare Erythraeum-universitetet. Persontrafiken mellan planeter underlättas av den teleporteringsteknik vi utvecklat.

    Min kära hustru M har sitt arbete att sköta hemma på Jorden, men när arbetsveckan är över ger hon sig av för att sammanstråla med mig på Mars. Dock undviker hon den årslånga och besvärliga rymdskeppsresan, och beger sig istället till den lokala teleporteringscentralen i Frölunda. Där scannas hennes kropp, atom för atom, varefter informationen med ljusets hastighet skickas till en teleporteringscentral på Mars, där hennes kropp rekonstrueras, åter atom för atom, samtidigt som kroppen nere på Jorden bryts ned i sina beståndsdelar. Sedan hon väckts ur sin narkos beger hon sig glad i hågen till Restaurang Milliways - en av de flottaste krogarna på hela Mars - där vi stämt träff för en mysig fredagsmiddag med levands ljus och en tillbakalutad marsiansk jazzorkester. Maten och vinet smakar utmärkt, och vi hinner prata om både det ena och det andra. Sedan vi snabbt avhandlat våra respektive vedermödor (ganska lindriga sådana) på jobbet den gångna arbetsveckan, övergår vi till trevligare ämnen: intrigen i den film vi såg tillsammans förra helgen, snöfallet som rapporteras från den välkända vintersportort i Jämtland där vi planerar att semestra i nästa månad, och nostalgiska minnen från vår tid tillsammans som unga nyförälskade doktorander på tidigt 90-tal.

    Just som vi har det som trevligast dyker den burduse och djupt fördomsfulle Mr D upp, oinbjuden, och frågar mig hur jag kan sitta och vänslas med kvinnan framför mig, som han påstår inte alls är min käresta utan en dubbelgångare och en bedragerska. Både M och jag blir mäkta upprörda över detta bisarra påstående, men jag lyckas i alla fall samla mig till ett någorlunda hövligt tonfall då jag ber Mr D motivera sig. Jag anmodar honom att peka ut vad som skiljer den M jag har framför mig från den "riktiga" M som han yrar om. Någon sådan skillnad säger han sig dock inte kunna peka ut, men han framhärdar ändå med sitt påstående.

    Jag kan nu inte längre hålla mig lugn, utan tar tag i hans skjortkrage och väser åt honom att antingen skaka fram något belägg för sitt påstående, eller ta sitt pick och pack och ge sig av. Även Mr D tappar nu besinningen och ryter åt mig att den riktiga M befinner sig på Jorden. M förklarar upprört att hon visserligen var på Jorden så sent som i eftermiddags, men att hon sedan tog teleportern hit till Mars. Mr D kontrar med hon omöjligt kan vara den riktiga M, eftersom hon består av ett helt annat stycke materia - helt andra atomer än den riktiga M vars kropp skändligen destruerats på Frölunda teleporteringscentral.

    Smockan hänger nu i luften från båda håll, men innan de dörrvakter som M tillkallat hinner fram för att stoppa det hotande tumultet lyckas jag i alla fall få fram att den personliga identiteten omöjligtvis kan ligga i en specifik uppsättning atomer, ty dessa byts ju ständigt ut i våra kroppar, och den M jag idag alltjämt älskar skulle, oavsett om hon idkat strikt avhållsamhet från teleportering, blott ha en försumbar mängd materia gemensam med den M som jag i borgmästarens närvaro 1996 lovade att älska i nöd och lust. Det som skedde vid teleporteringen var blott ett snabbare utbyte av atomer än vanligt, och en så godtycklig sak som atomutbyteshastigheten kan omöjligt vara avgörande för ett rimligt begrepp om personlig identitet. Dessutom kan ju var och en med någorlunda förnuft i behåll se och höra att det är M och ingen annan vi har framför oss, hojtar jag till Mr D medan han förs bort av vakterna grymtandes något ohörbart om "something".

Den filosofiska poäng jag försöker inskärpa i den här berättelsen väckte stora protester i bloggpostens kommentarsfält - en proteststorm som sedan fortsatte i kommentarerna till min uppföljande bloggpost en månad senare rubricerad Dör man av att teleporteras. Jag stod på mig, men lyckades inte övertyga de kommentatorer som var av annan uppfattning. Men häromdagen dök det upp en spänstig formulering i mitt Facebook-flöde, som jag direkt kände skulle ta död på varje invändning mot den syn på personlig identitet och teleportering jag försvarar i min berättelse.1 Det var min goda vän filosofen Francesca Minerva2 som skrev så här:
    If you wouldn't love someone's replica it means your love is an inferior kind of love. Trust Derek.
Den Derek som Francesca här syftar på är filosofkollegan Derek Parfit, och här är hennes foto av den passage i Parfits underbara bok Reasons and Persons som hon stödjer sig på:

Fotnot

1) Fast nej, om sanningen skall fram: hur mycket jag än gillar formuleringen så har jag inga illusioner om att den skall räcka för att omvända övertygade dualister och andra meningsmotståndare. Men den kan vara skön att slå dem i huvudet med!

2) Francesca har även skrivit annat klokt och intressant om kärlek; se t.ex. hennes uppsats Unrequited Love Hurts: The Medicalization of Broken Hearts Is Therapy, Not Enhancement.

15 kommentarer:

  1. Arne Söderqvist3 november 2016 09:21

    Två atomer av samma slag är exakt lika, om deras elektroner befinner sig i samma exitationstillstånd. Byter man ut två sådana atomer mot varandra, så kan detta inte avslöjas. Detsamma torde gälla även om atomerna bildar molekyler och molekylerna i sin tur bildar ett kluster, ja tom. en hel människa.

    Men identiteten har även att göra med den information som finns lagrad i hjärnan. Om atomerna intar exakt samma platser som tidigare, torde därmed hjärnans information också återskapas.

    Men jag har ändå betänkligheter. Till exempel gör nog Heisenbergs osäkerhetsrelation att det blir svårt att placera atomerna på exakt rätt plats. Vidare säger kvantmekaniken att varje mätning också innebär en störning. När man på något sätt, även per automatik, tar reda på läget av en atom, så får man bara veta dess plats efter mätningen. Det var ju platsen före mätningen man ville veta.

    Men jag hoppas du kan påvisa felaktigheter i mitt resonemang. Det vore ju trevligt om din metod skulle fungera!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är helt öppen för möjligheten att du kanske har rätt så till vida att teleportering aldrig kommer att gå att realisera. Dess realiserbarhet bör rimligtvis i dagens kunskapsläge ses som en öppen fråga.

      Med detta sagt tycks det mig troligt att de fluktuationer som uppkommer genom den kaosartade rörelsen som atomer vid positiv temperatur alltid uppvisar utgör en nedre gräns för hur noggrant vi behöver positionsbestämma dessa vid teleportering. I annat fall skulle våra jag stå och falla med den exakta realiseringen av detta brus, vilket låter närmast övernaturligt.

      Radera
  2. Formuleringen är ju trevlig, men den är ju inte ett argument för att M är samma M som destruerats. Den säger ju bara något om vad kärleken är beredd att acceptera när det gäller kravet på den älskades fysiska identitet.

    För övrigt har jag ännu inte bildat mig en uppfattning om vad som är "samma", jag har stora bekymmer med att reda ut huruvida jag verkligen är samma jag som jag minns att jag är.

    SvaraRadera
  3. En liten fråga med avseende på teleporteringstemat:

    Teleporteringsmojjen är en kopiator. Jag (A) står bredvid en och tittar nyfiket när den bygger upp den identisk kopian av mig själv (A2). På klockslaget 67 sekunder efter att jag tryckte på startknappen är den klar och ut kommer mitt andra jag. Jag är numera A1 och inte längre A. Vi skakar hand och förslår i munnen på varandra att det vore fint med en kopp kaffe. Sida vid sida vandrar vi i väg, rörande överens om både vilket kaffe är det bästa (Mollbergs blandning bland standard 'köpekaffe') och om vart det bör avnjutas.

    Inte någon gång under den här stunden har jag märkt någon förändring. Jag är jag, oavbrutet och har inte plötsligt byggts upp från en ritning, men har nu en identisk kopia vid min sida. Jag fanns före min kopia och, även om vi tycker lika i det mesta, i princip allt, så anser jag mig ha mer rätt till A än vad A2 har. Har jag det?

    SvaraRadera
  4. Det blir även intressant att fundera på vad som händer om teleporteringsmaskinen på jorden går sönder precis i det ögonblick då scanningen och informationsöverföringen är klar, men innan nedbrytningsprocessen påbörjats. Då kommer det att finnas två M, en på jorden och en på Mars. Till en början identiska kopior, men omedelbart kommer de att börja divergera till följd av olika miljöer och intryck.
    Det skulle bli ett komplicerat triangeldrama, om kopiorna är identiska skulle huvudpersonen antagligen hysa samma varma känslor för både M1 och M2, men hur M1 och M2 skulle förhålla sig till varandra är föremål för mycket intressant spekulation.

    SvaraRadera
  5. Läs gärna in er på de båda tidigare bloggposterna i detta ämne, inklusive diskussionen i respektive kommentarsfält, så slipper vi ta diskussionen från scratch igen...

    SvaraRadera
  6. Jag ser inte hur de två tidigare bloggposterna på något sätt förklarar varför ovanstående argument kan ta död på invändningar mot personlig identitet. Möjligen kan det ta död på invändningar mot personlig identifiering (dvs att du identifierar M genom din känsla av kärlek till henne). Men det är ju inte samma sak.

    Vilket inte fråntar argumentet en rar, romantisk prägel som det är svårt att säga emot utan att framstå i empatilös dager.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det har du ju rätt i att de inte tar död på sådana invändningar. Hela den här diskussionen verkar snudd på omöjlig att ta död på.

      Personligen tror jag att den metafysiska type-token-disktinktionen i fråga om personlig identitet är hopplöst förvirrad, och att begreppet token hör hemma på samma begrepps-sophög som flogiston och eter. Mest kanske för att Ockhams rakkniv gör slarvsylta av föreställningen att begreppet Öfverlefnad innebär något utöver överlevnad. Men att övertyga den som inte spontant håller med om det verkar vara nästan lika hopplöst svårt...

      Radera
  7. Jag har inget problem med att acceptera att den exakta kopian är din fru lika mycket som originalet. Men originalet är ju då just också din fru. Och detta original, som du så summariskt beskriver, "destrueras". Jag tycker att det låter rätt otäckt; Mr D kan ha en poäng med det där med "skändligen". Normalt sätt är det värsta vi kan tänka oss att något fysiskt ont händer någon vi älskar. Hade du inte också tyckt det var rätt otäckt om du var kvar på jorden och det var din fru som skulle åka föreläsningsturné till mars genom teleportation? Vad jag försöker säga: jag tycker att det intressanta dilemmat ligger i den sändande sidan av teleporteringen, inte den mottagande.

    SvaraRadera
  8. Hur är det man brukar säga: Du kan inte gå ned i samma flod två gånger. Det är du och det är inte du, det är samma flod och det är inte samma flod.

    Applicerat på problemet antyder det att M kan komma till Mars oförändrad men att berättelsens jag inte är samma som innan M reste. Varning för teleportation alltså!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller alternativt - applicerat på dina morgonbestyr antyder det gamla visdomsordet att ditt jag inte är samma som innan du borstade tänderna i morse. Varning för tandborstning alltså!

      Radera
    2. Arne Söderqvist5 november 2016 18:50

      Tids nog kanske vi får tänder som vi kan köra i diskmaskinen. Det måste väl i alla fall vara riskfritt?

      Radera
  9. Nöjer mig med att konstatera att det du tar upp är väldigt intressant. Men med tanke på att forskningen om människohjärnan, såvitt jag förstår, bara börjat skrapa på ytan undviker jag att gå in på frågan om vem som har mest rätt i diskussionen.

    Krister Nässén

    SvaraRadera
  10. Det är helt uppenbart att Olle Häggström inte är påläst överhuvudtaget om science fiction-genren, även om han förstås i vanlig ordning försöker ge intryck av att han vet suveränt mycket. Problemet med personlig identitet som han sätter fingret på i sin "novell" är ett helt uttjatat tema i sf-noveller om teleportation. Vad skulle hända ifall teleporteringsmaskinen gick sönder och skickade iväg multipla kopior av människan? Vad skulle ske ifall människan inte löstes upp när informationen om honom sändes till en annan plats, och han till slut möter sin klon som tagit över hans liv och vänskapskrets? Problemet har till och med behandlats i Star Trek. Googla på teleportation+identity, och det kommer upp hundratusentals sidor som diskuterar problemet, och Wiki har en sida om "the teletransportation paradox" som problemet kallas inom filosofi: http://en.wikipedia.org/wiki/Teletransportation_paradox

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sociala konsekvenser av teleporteringsteknik, inklusive det slags scenarier du tar upp, är ett mycket intressant område. Men varför, snälla Anonym 15:22, är du så ilsken, och vad är det egentligen som får dig att tro att jag saknar bekantskap med den litteratur du nämner? Du tycks luta dig mot något slags vanföreställning att den som skriver någon liten text eller bloggpost där hen lyfter fram någon aspekt eller två om något ämne (t.ex. teleportering) är tvungen att samtidigt redogöra för allt hen överhuvudtaget känner till om detta ämne. Men så är det ju inte - lyckligtvis, för det skulle ju göra allt skrivande oöverstigligt jobbigt (i alla fall för den som "vet suveränt mycket", för att nu låna en formulering av dig).

      Radera