söndag 4 december 2016

Konsten, journalistiken och vetenskapen är alla viktiga, men...

Fy satan. Den centrala våldtäktsscenen i filmen Sista tangon i Paris från 1972 var verklig: den då 19-åriga huvudrollsinnehaverskan Maria Schneider hade inte givit sitt samtycke för scenen, och blev utsatt för ett autentiskt övergrepp av den 48-årige Marlon Brando. Nyheten om hur filmens regissör Bernando Bertolucci avslöjar detta sprids idag över världen. Han bebrättar hur han och Brando kom överens om att överrumpla Schneider med sexövergreppet, för att på så vis få en maximalt realistisk reaktion från henne.

Bertolucci förklarar att han känner skuld över det inträffade, men att han inte ångrar det, eftersom konsten behöver vara fri. Jag är inte kompetent att ta ställning till om konsten blir som allra bäst då den inte begränsas av hänsyn till exempelvis människors rätt att slippa bli våldtagna, men även om vi för resonemangets skull accepterar att så skulle vara fallet, så kan jag inte acceptera Bertoluccis försvar av hans och Brandos agerande, ty...
    konsten är viktig, men inte så viktig att den övertrumfar allt annat.
Skam över Bertolucci, och skam över Marlon Brandos minne! Jag kommer aldrig mer att se någon film av eller med någon av dem, och jag kommer aldrig mer att kunna se deras namn utan att reagera med vämjelse och vrede.

*

Inom journalistiken finns det av Erik Fichtelius myntade begreppet konsekvensneutralitet, som med dennes egna ord går ut på att "nyheter som är sanna och relevanta ska publiceras utan hänsyn till konsekvensen i meningen vem som gynnas eller drabbas av nyheten". Detta är ett urbrett ideal bland nyhetsjournalister, och jag tror att det ligger mer än ett korn av sanning i tanken att journalistiken - i betydelsen högkvalitativ förmedling av sanna och relevanta nyheter - riskerar att både ta skada och förlora i trovärdighet då allehanda nyttoöverväganden får lov att avgöra vilka nyheter som skall förmedlas. Likväl ansluter jag mig inte till konsekvensneutralitetsidealet, ty...
    journalistiken är viktig, men inte så viktig att den övertrumfar allt annat.

*

Jag är sedan 20-årsåldern starkt påverkad av den ungersk-svenske cancerforskaren och författaren Georg Kleins syn på vetenskap. Frågan om vilka omständigheter som fungerar som grogrund till god forskning återkommer han ofta till, och exempelvis i Korpens blick från 1998 framhåller han att forskarens kreativitet fungerar fullt ut enbart när denne har sökandet efter sanningen för ögonen och inget annat, och att hen därför bör isolera sig från funderingar om forskningens nyttoaspekter och samhälleliga konsekvenser. Retoriskt utbrister han i ett par jämförelser:
    Kräver man av en slaktare att han skall fundera över köttätandets etiska berättigande medan han utför sitt yrkesarbete? Och hur ofta grubblar flygvärdinnor över bullerskador eller luftföroreningar som orsakas av flygtrafiken?
Jag tror det ligger en del i Kleins tankar (som är mycket populära inom vetenskapssamhället) om hur förutsättningarna för vetenskapliga framsteg är bäst då forskningen inte kontamineras av nyttoöverväganden, men på senare år har jag likväl kommit att distansera mig från hans maning till isolering från sådana. Jag anser att alla människor - forskare lika väl som slaktare, flygvärdinnor, konstnärer och journalister - är skyldiga att beakta konsekvenserna av sina handlingar och låta dessa bli vägledande för vad de gör. Och Kleins maning blir därmed oacceptabel, ty...
    vetenskapen är viktig, men inte så viktig att den övertrumfar allt annat.
Denna iaktagelse ställs på sin spets i och med observationen att vetenskapliga framsteg kan (och troligtvis kommer att) få omfattande konsekvenser för hela mänskligheten, inte alltid nödvändigtvis till det bättre, utan också till det sämre, vilket om det vill sig illa kan innebära vår undergång. I min bok Here Be Dragons utvecklar och konkretiserar jag denna tankegång, och manar till framsynthet, för att vi på så vis skall maximera chanserna att skörda vetenskapens godaste frukter samtidigt som vi undviker de värsta rikerna. Bland forskarkollegor upplever jag dock ofta ett motstånd mot detta, som tar sig uttryck i en benägenhet att inte vilja se moraliska överväganden som relevanta för den egna verksamheten; för detta söker man ofta stöd i den bristfälliga kleinska tankegången. Det är hög tid för dessa kollegor att lyfta huvudet ur sanden och tänka om!

13 kommentarer:

  1. En notis i Filosofisk tidskrift från 2010 tar upp just konsekvensneutralitetsprincipen: det kan verka som journalistisk etik är "själva motsatsen till utilitarism".

    SvaraRadera
  2. Du skrev
    "Denna iakttagelse ställs på sin spets i och med observationen att vetenskapliga framsteg kan (och troligtvis kommer att) få omfattande konsekvenser för hela mänskligheten, inte alltid nödvändigtvis till det bättre, utan också till det sämre, vilket om det vill sig illa kan innebära vår undergång."

    Men ordspråket säger att det är svårt att spå, speciellt om framtiden.

    Kartläggningen av kärnklyvning ledde till kärnvapen. Det kunde ju ingen tro då det begav sig. Chrusjtjov sade att byxknappar kunde betraktas som krigsmateriel, eftersom de kan användas i uniformsbyxor och är en förutsättning för soldaternas stridsduglighet. Detta var nog inte anledningen till knappens tillkomst. Motorsågar är en väsentlig förutsättning för skövling av regnskog. Men man kan ändå inte lasta uppfinnaren av motorsågen för detta.

    Det är de som tillämpar vetenskapliga rön i destruktivt syfte som bör ta ansvaret för vad som sker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du ansluter dig alltså till de forskare som (för att återanvända näst sista meningen i bloggposten) har en "benägenhet att inte vilja se moraliska överväganden som relevanta för den egna verksamheten" - en bekväm huvudet-i-sanden-reaktion för exempelvis dem som utvecklar portabel militär drönarteknologi som inom kort riskerar hamna i händerna på IS och andra terroristorganisationer.

      Radera
    2. Nej, det gör jag inte! Jag vill till att börja med skilja mellan vad man brukar kalla "grundforskning" och "målforskning". Den som ägnar sig åt grundforskning och gör vetenskapliga rön kan knappast ha några idéer om eventuella användningsområden. Den som däremot arbetar inom exempelvis vapenindustrin har ju ett bestämt syfte med sin forskning.

      Men målforskning är inte alltid av ondo. Dynamit är ju något som uppmärksammas nu i dagarna. Det är ett exempel på en uppfinning som kan användas såväl konstruktivt som destruktivt. Men man kan väl ändå inte anse att dynamit borde ha förbjudits när den uppfanns? Alfred Nobel själv lär ha haft uppfattningen att dynamiten kunde användas så destruktivt att den skulle avskräcka från kommande krig. Där tog han dock fel med råge.

      Man måste väga nytta mot risk. Till exempel så överstiger nyttan av byxknappar risken med byxknappar.

      Radera
  3. Svår fråga detta om forskaren skall fundera över ev konsekvenser av sin forskning, eller inte (?). Jag har själv grubblat en del över denna fråga och inte funnit något självklart svar. Och då menar jag, paradoxalt nog, att forskaren verkligen bör fundera över de ev konsekvenserna av sin forskning.Men skall vi av de skälet upphöra med att söka sanningen? Här vill jag då mena att man kanske skall se på två aspekter av forskningen:1. Själva processen för forskningen. 2. Forskningens ev resultat.

    Inom fysiken kan jag tycka att själva forskningen i sig är ganska oskyldig. Det är ju högst "döda" ting som utgör själva processen. En teoretisk fysiker behöver på sin höjd papper och penna.
    Detta är inte fallet inom medicinen och biologin.

    Men fysikens resultat har ju också gett mänskligheten mycket av godo. Det är ju egentligen människan själv som väljer att använda resultaten i andra syften.

    Kommer vi någonsin ut ur detta dilemma?

    Kjell Eriksson




    SvaraRadera
  4. Men om jag läser rätt var inte scenen i sig verklig. Däremot så visste hon inte om att den skulle filmas. VilkeTack iofs är illa det också.

    Det är faktiskt en gammal nyhet. Har självfortsatt att se både Bertolucchi och Polanski. Och för den delen att läsa Hamsun.

    SvaraRadera
  5. Självfallet ska DET KONKRETA UTÖVANDET av konst, journalistik och vetenskap lyda under samma lagar som allt annat i samhället. En konstnär kan skildra en våldtäktsscen med skådespelare som låtsas utöva en våldtäkt, men inte att göra det genom att iscensätta en verklig våldtäkt. En journalist måste alltid ha rätten att söka sanningen och fakta, men skall inte bryta mot lagar vid publicering. En vetenskapsman måste alltid ha rätten att söka sanning och fakta, men skall inte bryta mot lagar och mänskliga rättigheter när kunskapen omsätts i teknik och handling. En filosofisk knäckfråga som egentligen är mycket enkel att lösa -- tack, herr Höggström, för att du så ofta letar fram dem till läsarnas båtnad, och din egen förvirring.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förlåt min odiplomatiska rättframhet, herr Anonym 03:04, men tanken att det enkla påbudet "följ lagen" skulle duga som fullgod ersättning för individuell reflektion kring moral och konsekvenser av de egna handlingarna är enligt min mening primitiv, barbarisk och mycket farlig.

      Radera
    2. Jag är säker på att även du accepterar att lagar finns och måste respekteras. Sedan, vad lagar är och inte är, och hur lagar definieras, är faktiskt en annan frågekategori, som ska utredas separat och inte blandas ihop med detta.

      Radera
    3. Att jag "accepterar att lagar [...] måste respekteras"? Nej, Anonym 13:19, nu missbedömer du mig alldeles.

      Radera
    4. Självfallet menar jag att du, liksom nästan alla andra människor, accepterar att lagar finns och måste respekteras när de är välgrundade och rationella. Vi vet alla att också lagar kan vara felaktiga, och att civil olydnad kan försvaras.

      Radera
    5. Bra korrigering, Anonym 14:25, men den tar samtidigt fullkomligt udden ur Anonym 03:04s påstående om att den moralfråga som behandlas i bloggposten "egentligen är mycket enkel att lösa".

      Radera
  6. Men om jag läser rätt var inte scenen i sig verklig. Däremot så visste hon inte om att den skulle filmas. VilkeTack iofs är illa det också.Today's Date Det är faktiskt en gammal nyhet. Har självfortsatt att se både Bertolucchi och Polanski. Och för den delen att läsa Hamsun.

    SvaraRadera