fredag 1 mars 2013

Om kollegial lojalitet

Bland alla de dygder man har att försöka leva upp till är kollegial lojalitet en av dem jag personligen fäster allra minst avseende vid. Allmänt kan väl om oss professorer sägas att vi, jämfört med t.ex. den kåranda som tycks råda inom polisen, inte har riktigt samma tryck på oss att undvika kritik mot kollegor. Men även sett inom professorskollegiet tror jag att jag brister något mer än genomsnittet vad gäller kollegial lojalitet.1 Här är min topp fem-lista över svenska professorer som jag, utan minsta tanke på något ömsesidigt ryggkliande, gått hårt åt här på bloggen: Är jag inte då rädd att utsättas för motsvarande illojala beteende från mina professorskollegor? Inte särskilt, och om det skulle visa sig i något sammanhang att jag förtjänar klander i stil med det jag riktat mot professorerna Nordin, Johnson, Holmqvist, von Wright, Kaijser, Gerle och Gut, så må det naturligtvis vara hänt om sådan levereras. Det har emellanåt faktiskt förekommit försök från en och annan professorskollega (exempelvis ettan2 och tvåan3 på ovanstående lista) att rikta skarp kritik mot mig, men de har som regel varit måttligt framgångsrika i påvisandet av häggströmska brister.

För att inte riskera att framstå som en vresig typ som aldrig har något gott att säga om en kollega, vill jag skynda mig att tilläga att det givetvis också finns en lång rad svenska professorer vilka jag omtalat i mer positiva ordalag. Hit hör exempelvis Ann-Marie Pendrill, Assar Lindbeck, Bengt Brülde, Christian Azar, Gustaf Arrhenius, Holger Rootzén, Kimmo Eriksson, Lars Karlsson, Leif GW Persson, Markku Rummukainen, Mattias Marklund, Mikael Passare, Olof Petersson, Svante Nordin, Thore Husfeldt, Torbjörn Tännsjö och Ulf Persson. Plus en uppsjö av docenter och lektorer.

Fotnoter

1) För en antydan till försvar för mitt beteende, se min deklaration i Krakow förra året.

3) Se t.ex. följande meningsutbyte i Svenska Matematikersamfundets Medlemsutskick 2004.

10 kommentarer:

  1. Arne Söderqvist1 mars 2013 10:37

    Jag skrev en gång en artikel angående kravet att lediga tjänster inom offentliga sektorn måste utlysas. Det var många som kände sig utpekade och upprörda hörde av sig till mig.
    Södertörns högskola tillsatte år 2004 just den person man hade i åtanke för en tjänst, trots att ca. trettio sökande fanns, varav de flesta var akademiskt excellenta. Den tillsatte hade inte ens någon akademisk grundexamen. Jag framförde mitt missnöje beträffande detta. Då jag senare sökte en annan anställning, efter sju års tjänstgöring, kontaktade min nye tänkte arbetsgivare naturligen Södertörns högskola. Personalchefen gav det korta och kärnfulla utlåtandet "Akta er för denne snubbe!" Jag vet inte hur tungt dessa ord vägde, men jag fick inte den sökta anställningen. Jag bedömer att kollegialitet och kåranda låg bakom beslutet.
    Ett annat exempel är obduktionen av Osmo Vallo, efter hans tragiska död. För att fastställa dödsorsaken genomfördes obduktion i flera omgångar. Man tillkallade tom. en dansk patolog, för att "fastställa" den officiella versionen. Men, till sist var det en svensk obducent som inte ville stödja det falska resultatet.
    Begreppet "oberoende" är centralt inom sannolikhetsteorin. Det bör även vara centralt i många andra sammanhang, till förfång för kollegialitet och kåranda.

    Ur min artikel skriven för tidningen Universitetsläraren:
    Bestämmelserna [ang. tillsättning av tjänster inom offentliga sektorn] finns bland annat för att garantera mångfalden av idéer bland de anställda och därmed öka möjligheterna till välgrundade beslut. Lagstiftarna har också velat gardera sig mot ”hedersskulder”; en anställd som fått sin tjänst genom kontakter kan känna sig hämmad när det gäller att framföra sin uppriktiga åsikt i en kontroversiell fråga. Lagen ska garantera att tjänsteutövningen enbart styrs av professionalism och absolut inte av hänsyn gentemot någon tongivande person på arbetsplatsen. Tanken bakom de ordinarie tjänster som förut fanns var just att om en tjänsteman tog ett obekvämt beslut så skulle det på intet sätt kunna äventyra anställningen.
    Då denna typ av tjänst förr debatterades i medierna pekades uteslutande på de ”otillbörliga förmåner” den varit förknippad med. Förmodligen bidrog detta ensidiga synsätt till att de ordinarie tjänsterna avvecklades. Att begreppet ordinarie tjänst en gång infördes till samhällets fromma har troligtvis fallit i total glömska och att det på många sätt skulle vara till dess gagn att sådana tjänster återinfördes, är nog en fjärran tanke hos de flesta.
    Inom utbildningsväsendet har den sociala nätverksrekryteringen gått så långt att många av arbetsplatserna blivit rena monokulturer. Något idéutbyte till gagn för verksamheten förekommer inte; de få personer som har egna funderingar lyckas inte göra sig hörda. Sällan finns andra ambitioner än att ständigt vara politiskt korrekt.

    SvaraRadera
  2. Jag är, som du vet, en stor beundrare av din illojalitet, Olle.

    Jag funderar över om lojalitet är positivit i något sammanhang egentligen? Själv har under årens lopp noterat att lojalitet är ett oerhört viktigt kriterierum vid anställning och lönesättning i det privata näringslivet. Måhända beror det på att ansvariga chefer har så många lik i garderoben att de prioriterar lojalitet framför kompetens. I de fall man ändå kunde förknippa ordet lojalitet med något positivt, så borde man kunna ersätta det med ord som vänskap, solidaritet eller medmänsklighet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Thomas - och bra fråga om lojalitet! Jag försöker komma på ett exempel där lojalitet är entydigt positivt utan att vara liktydigt med de begrepp du nämner på slutet, och det närmaste jag kommer är när jag funderar på idrott. Vad säger du om en fotbollsspelare som i 93 minuter oförtrutet kämpar, springer, offrar sig i närkamper, snabbt backar hem när motståndare kontrar, och gör allt för det egna laget, men utan att söka en plats i rampljuset eller individuell briljans? En lojal kämpe - en sådan gillar vi väl? (Åtminstone om han spelar i gult och svart.)

      Radera
  3. Arne Söderqvist1 mars 2013 15:39

    Till "thomas1epikure"

    Jag förstår inte vad du avser med Olles "illojalitet". Att kritisera kåranda och kollegial lojalitet är ju inte detsamma som att vara illojal. Rätten för offentliganställda att "vissla" är oerhört viktig.

    Privat verksamhet är självreglerande på ett helt annat sätt än verksamhet i offentlig regi. Ett exempel är att under IT-boomen rekryterade dataföretagen en homogen personalstyrka som sedan stod handfallen då förutsättningarna plötsligt ändrades. All personal tänkte i samma banor. Konkurserna stod snart som spön i backen. Inget fel med detta, men så kan inte offentlig verksamhet få bedrivas.

    Offentlig verksamhet behöver en mångfald av idéer för att kunna möta nya utmaningar och kunna fungera effektivt. Att kritisera kåranda och kollegial lojalitet är i högsta grad att vara lojal mot samhället.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att du är inne på rätt spår, Arne, när du antyder en relativisering av lojaliteten: vad som är illojalt ur ett perspektiv kan vara lojalt ur ett annat.

      Oftast uppfattas ordet lojal som starkt positivt värdeladdat, och illojal som i motsvarande grad negativt. I min bloggpost uppvisar jag en ironisk fasad, men bakom denna är min poäng att ifrågasätta den värdeladdning som orden är förknippade med. Vad jag hävdar är att om jag uppträder illojalt mot en professorskollega som t.ex. Nordin eller Gut genom att dra fram dennes dumheter i ljuset så gör jag i själva verket något gott. Givetvis är det denna goda illojalitet som Thomas avser i sin kommentar, precis som jag gör i min bloggpost. Och den exemplifierar ju också det relativa i begreppet lojalitet, ty den illojalitet jag i dessa fall visar en professorskollega är ju samtidigt ett uttryck för lojalitet mot höga vetenskaplighetsideal och mot allmänhetens rättmätiga förväntan om att inte bli blåsta då de visar tillit till forskarsamhället och dess representanter.

      Radera
    2. Arne Söderqvist1 mars 2013 18:15

      Jag förstår. Ett ord kan ha flera valörer än den man först får i tankarna.
      Ett annat ord du använt i ett tidigare blogginlägg är "besserwisser". Även den gången gjorde jag en för snäv tolkning.

      Radera
    3. De båda exemplen illojal och besserwisser har det gemensamt, är jag rädd, att det är jag som med mina bloggposter kampanjat för att förskjuta betydelsen, medan din "för snäva" tolkning i själva verket ligger närmare den gängse.

      Radera
  4. Olle, det trista med den dygd av frånvaro av kollegial lojalitet och kåranda som Du vill framhålla att Du försöker leva upp till, är att Du hemfaller åt angrepp på person snarare än sak. Detta illustreras av att Du listar personer för vilka Din lojalitet är noll, snarare än sakfrågor där Du har annan åsikt än dessa Dig misshagliga personer. Inser Du inte att det mest är personangrepp som Du sysslar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej nu går skam på torra land! En kommentator som dristar sig att kritisera mig och vad jag skrivit! I starkt negativa ordalag! Jag är alltså utsatt för ett personangrepp! Personangrepp! Ve och fasa! Ring polisen!

      Radera
  5. Nej Olle, det är inte ett personangrepp på Dig utan bara en liten mild försynt påminnelse om att Du kanske skulle tänka efter lite vad det är som driver Dig att upprätta numrerade listor med namn på personer som inte omfattas av någon lojalitet/kollegialitet alls från Din sida. Är inte sådana personlistor onödiga om Du inte ägnar Dig åt personangrepp med registrering av misshagliga personer. Försök att inse allvaret snarare än det lustiga med sådan verksamhet.
    Även jag tycker det roligt att skoja om saker och ting på min blogg, men när det gäller personer bör man vara försiktig då skojet lätt kan missuppfattas.

    SvaraRadera