Idag är det dags - säkerligen efterlängtat i bloggens läsekrets - för mig att äntligen presentera min fem-i-topplista över frågeställningar som jag, efter att läst flera böcker i ämnet, kommit fram till inte leder någon vart och som jag därför tills vidare bestämt mig för att inte ägna fortsatt uppmärksamhet:
1. Har människan en fri vilja?1
2. Är de resultat som matematiker kommer fram till att betrakta som upptäckter eller uppfinningar?2
3. Kommer Kurt Wallander att få tag i den där seriemördaren?3
4. Vart leder den hemliga gång som medlemmar av Fem-gänget upptäckt?4
5. Hur ser Ayn Rands idealsamhälle ut?5
Fotnoter
1) Ju mer jag läst i ämnet, desto mer övertygas jag om att frågan är fel ställd. Vadå "fri vilja"? Typisk är filosofen Michael Langfords behandling i tidskriften Philosophy Now nyligen. Langford konstaterar att fri vilja är "notoriously hard to define", men klagar över att de försök som görs i litteraturen att behandla frågan är "question-begging", eftersom "if one asks, ‘On what basis is this choice made?’ anything that would count as an answer would only indicate a cause that was ultimately neurological". Men trots att varken Langford eller någon annan kan hitta något begripligt sätt att gå runt konceptet med orsak och verkan så har de märkvärdigt svårt att hitta fram till slutsatsen att det vi önskar att fri vilja skall betyda nog inte ens är koherent.
Daniel Dennett säger sig i de båda böckerna Elbow Room och Freedom Evolves försvara den fria viljans existens, men ävan om jag i sak håller med om nästan allt han skriver i dessa böcker har jag svårt att förstå varför han envisas med att kalla det han skriver om för fri vilja. John Searles påstådda försök till lösning i Freedom and Neurobiology landar i ett så totalt antiklimax att jag blev rent förbannad och ångrade att jag överhuvudtaget läst boken.
För en precisering av min egen position i frågan hänvisar jag till den (av Douglas Hofstadter inspirerade) sammanfattning jag en gång tidigare återgivit här på bloggen:
- Insisterandet på fri vilja är ett missförstånd. Visst har jag en vilja, men den är knappast fri, då mina val ju ständigt stöter på hinder: margarinet är slut, jag glömde förrådsnyckeln i lägenheten och jag saknar förmåga såväl att flyga som att bevisa Riemannhypotesen. Livet är en labyrint vars väggar utgörs av dessa bivillkor och frustrationer. En del av bivillkoren dyker upp i min egen hjärna i form av starka eller ibland oemotståndliga känslor: kättja, sockersug, impulsen att klia på gårdagens myggbett och det maniska undvikandet av trottoarens betongskarvar. Dessa drivkrafter finns där jämte mer komplexa sådana: mina ambitioner och förhoppningar om att vara välförberedd på torsdagens seminarium, [...] om att åter nå ned till min personliga rekordtid på Göteborgsvarvet, om att vara snäll mot vänner och familj, om att betala av bostadslånet och om att leva någorlunda miljövänligt. Vad är då min vilja annat än det stycke neurologisk informationsbehandling som väger samman alla dessa villkor, drivkrafter och önskningar för att nå fram till ett entydigt svar om vad jag skall göra härnäst? Och vad i hela fridens namn skulle det innebära att min vilja är fri - att jag, även sedan sammanvägningen resulterat i att jag skall ta spårvagnen, ändå kunde ha valt cykeln? Vad vore poängen med det? Jag är glad åt att ha en vilja, men varför låta mig störas av det faktum att denna är uppbyggd av nervknippen och molekyler som liksom alla annan materia har att rätta sig efter naturlagarna? Jag vågar påstå att det går att vänja sig vid denna tanke utan att ens moraluppfattning eller tro på det meningsfulla i att leva slås i spillror.
2) Matematik intresserar mig storligen, och filosofi likaså, men matematikfilosofi får mig inte riktigt att tända till. Varken de böcker jag läst eller de båda essäer i ämnet jag faktiskt själv skrev 2006 och 2007 förmår övertyga mig om att det finns något substantiellt i frågan om upptäckt kontra uppfinning.
3) Några av Henning Mankells tidiga Kurt Wallander-deckare hade jag visst utbyte av, men jag fortsatte att läsa den allt mer repetitiva bokserien onödigt länge, och i synnerhet Brandvägg har en intrig som är så idiotisk att jag inte gärna vill tro att författaren ägnat den någon egentlig tankekraft.
4) Enid Blytons Fem-böcker bär namn som Fem räddar en hemlighet, Fem på mystiska heden och Fem på nya äventyr, men allihop skulle lika gärna kunna heta Fem kryper i en hemlig gång.
5) OK, strängt taget platsar väl egentligen inte denna punkt på listan, då jag bara läst en bok i ämnet, nämligen Rands egen Atlas Shrugged, men då den består av nära 1200 tättskrivna sidor tycker jag gott att den kan räknas som flera. Och OK igen, jag har faktiskt inte läst hela boken, utan la ifrån mig den med en känsla av avsmak efter mellan 300 och 400 sidor, men läsningen var så plågsam att det kändes som flera böcker. Rent litterärt är Aynd Rand måhända inte särskilt mycket sämre än Enid Blyton, men hon är absolut inte bättre, och vad som gör boken allra mest frånstötande är inte stilen utan det människoförakt som genomsyrar hennes plädering för avskaffande av skatter, välfärd och annan samhällelig barlast. För mig är det för övrigt omöjligt att ens överväga att rösta på Centerpartiet så länge det leds av en person som angett Atlas Shrugged som en av de tre bästa böcker hon läst.
3) Några av Henning Mankells tidiga Kurt Wallander-deckare hade jag visst utbyte av, men jag fortsatte att läsa den allt mer repetitiva bokserien onödigt länge, och i synnerhet Brandvägg har en intrig som är så idiotisk att jag inte gärna vill tro att författaren ägnat den någon egentlig tankekraft.
4) Enid Blytons Fem-böcker bär namn som Fem räddar en hemlighet, Fem på mystiska heden och Fem på nya äventyr, men allihop skulle lika gärna kunna heta Fem kryper i en hemlig gång.
5) OK, strängt taget platsar väl egentligen inte denna punkt på listan, då jag bara läst en bok i ämnet, nämligen Rands egen Atlas Shrugged, men då den består av nära 1200 tättskrivna sidor tycker jag gott att den kan räknas som flera. Och OK igen, jag har faktiskt inte läst hela boken, utan la ifrån mig den med en känsla av avsmak efter mellan 300 och 400 sidor, men läsningen var så plågsam att det kändes som flera böcker. Rent litterärt är Aynd Rand måhända inte särskilt mycket sämre än Enid Blyton, men hon är absolut inte bättre, och vad som gör boken allra mest frånstötande är inte stilen utan det människoförakt som genomsyrar hennes plädering för avskaffande av skatter, välfärd och annan samhällelig barlast. För mig är det för övrigt omöjligt att ens överväga att rösta på Centerpartiet så länge det leds av en person som angett Atlas Shrugged som en av de tre bästa böcker hon läst.
Trevligt när notapparaten är avsevärt mer omfattande än brödtexten - det passar en matematiker, tycker jag! Annars får filosofiprofessorn meddela att han håller med om listan - själv intresserar jag mig sedan länge för moraliskt ansvar (vad det är, kan vara, vad det implicerar, m.m.), men föga för fri vilja. När det gäller Ayn Rand behöver man väl bara möta 1-2 av hennes devota beundrare i undervisningssammanhang för att förstå att denna del av litteraturhistorien ska man sky på ungefär samma grunder som man ska undvika närkontakt med ansamlingar av kolera- och pesthärdar.
SvaraRaderaTror det var Timbro (mins inte om jag sagt de) som lyckades bjuda diverse (många ledande) ungdomspolitiker på diverse föreläsningar inte minst kring Rand och som inte helt ovanligt med yngre personer så lockar sammanhållning roliga föreläsningar träffar... stärkande av självkänsla etc. Timbro spelar nog större roll än man tror i svensk politik. Som tur är når man inte ut speciellt bra till de äldre grupperna...
SvaraRaderaUnderbart!
SvaraRaderaSjälv har jag uppfunnit ett stort antal matematiska satser. Fast den lilla mängd korrekta satser jag producerat får nog anses upptäckta.
SvaraRadera:-D Henrik!
SvaraRaderaMatematiska teorier upptäcks, självklart. Klart man inte behöver diskutera det.
SvaraRaderaVad gäller Rand förstår jag det bara inte. Anhängarna blir inte övertygade på det sätt som man blir av ett bra argument, utan mer som frälsta. Det är något i psykologin där...
Fick göra en Turing-test för att kommentera och svarade medvetet rätt.
SvaraRaderaVisst har vi en fri vilja i den meningen att våra live inte ärödesbestämda. Jag skrev för länge sedan (1988) en kortnovell på detta tema:
SvaraRaderaDär klassisk mekanik styr
På ett avstånd av fjorton miljarder ljusår från jorden ligger en galax som utifrån sett ser ut som vilken spiralgalax som helst, ja den är faktiskt ganska lik vår egen Vintergata både till storlek och form. Men skenet bedrar, för i denna del av universum är de fysikaliska lagarna inte desamma som där vi bor. Den viktigaste skillnaden är att det inte är kvantmekaniken som gäller utan klassisk mekanik.
Att ingen av de högt utvecklade arter av biologiskt liv, som utvecklats på planeter här och där i galaxen, t ex känner till Heisenbergs osäkerhetsrelation, beror alltså inte på att man har ofullständiga fysikaliska kunskaper. Nej, Heisenbergs osäkerhetsrelation existerar helt enkelt inte i denna del av universum.
Här är det bäst att skjuta in en förklaring. Enligt Heisenberg kan man inte veta exakt hur en partikel flyger när den har kolliderat med en annan partikel ens om man vet exakt hur partiklarna rörde sig före krocken. Fenomenet är egentligen bara märkbart när det gäller mycket små dimensioner. Det är därför som bilden på filmen i en jordisk kamera blir lite suddig om hålet i bländaren är alltför litet; när ljuspartiklarna, fotonerna, tar sig igenom det lilla hålet fortsätter inte alla rakt fram utan många viker av lite åt vänster eller höger eller upp eller ner.
I den del av universum, som den här berättelsen handlar om, blir bilden på filmen i en kamera precis lika skarp när man har en mycket liten bländare som när man har en större öppning. Här gäller nämligen Newtons formler, oberoende av partiklarnas storlek: Den som vet hur två partiklar rör sig före en kollision kan beräkna exakt hur de rör sig efter kollisionen, alltid.
På en av planeterna där borta hade, vid den tid som här berättas om, den tekniska utvecklingen hunnit ganska exakt lika långt som den hade på jorden i slutet av 1900-talet, jordisk tideräkning. Den högst utvecklade djurarten hade sedan en generation tillbaka byggt datorer, och dessa datorer hade nu blivit så makalösa att de kunde räkna ut precis vad som helst nästan hur snabbt som helst.
Planetens allra skickligaste programmerare hade också tillgång till planetens allra mest kraftfulla dator. Hon hade skrivit ett mycket komplicerat datorprogram, där plats och rörelse för precis varenda atom i planetens hela ytskikt var given tillsammans med gravitationskrafterna från planetens sol och syskonplaneter. Tack vare att Newtons klassiska mekanik gällde kunde därför datorn exakt beräkna var alla partiklar fanns och hur de rörde sig vid vilken framtida tidpunkt som helst.
Därmed kunde datorn faktiskt förutsäga framtiden för vilken ansamling av atomer som helst. Det gällde naturligtvis också den komplicerade struktur av atomer som t ex ett nyfött barn utgjorde. Men genom att mata in alla relevanta data, inklusive solens och planeternas lägen på himlen, kunde den skickliga programmeraren och hennes stab förutsäga det nyfödda barnets hela liv och framtid.
Genom myndigheternas försorg försågs, sedan utvecklingen nått så här långt, vartenda barn kort tid efter födelsen med en bok, som detaljerat beskrev barnets uppväxt, dess framtida intressen och förehavanden, böjelser och förälskelser, arbetsperioder och semesterresor, sjukdomar och död.
Alltsedan den tiden lever de högst stående varelserna på planeten mycket trygga då de alltid vet precis vad som kommer att hända dem. Men de har alltid mycket, mycket tråkigt.
Ursäkta men detta var så intressant att jag bara måste svara på allt.
SvaraRadera1) "Tärningsmannen" av Luke Reinhart var ju en kultbok. Inte för att metoden fixar de filosofiska problemen med fri vilja men tar bort lite ågren ibland.
2) Håller med.
3) Jag har sagt detta i ett otal diskussioner med mina vänner. Jag lovade mig själv att aldrig läsa någon mer bok av Mankell efter "Brandvägg". Det var en av de uslaste böcker jag någonsin har läst. Hur farao kunde du skriva exakt som om jag hade formulerat mig. Skrämmande.
4) Jo, det är ju ibland ett tyvärr vinnande koncept med upprepning.
5) Angående Ayn Rand så har du rätt fast om det du säger men fel om du skulle ha sagt att boken inte hade några förtjänster alls. Jag hade samma känsla som du inför Nitzsches "Zarathustra", jag slutade efter halva i vämjelse och undran över hur någon kunde uppskatta det.
För det FÖRSTA så är du feg om du inte formulerar varför hennes tankar inte håller. "Människoförakt" duger inte. Det kan man säga om sina politiska motståndare till höger och vänster. Det är hennes första förtjänst, vill man ha höga skatter så bör man formulera varför och inte bara rapa upp socialdemokratiska enpartistatens floskler och slentrianmässiga språkbruk. (Jag fick tänka efter och formulera för mig själv varför - för mig var avsaknaden av barn i boken och avsaknaden av miljöproblem och "tragedy of the commons" tunga skäl att avfärda hennes filosofi.)
OCH för det ANDRA så är hennes karakterisering av tiggar- och plundrarmentaliteten hos svågern i boken rätt befriande som motbild till - ja - just tiggar- och plundrarmentaliteten som omger oss i massmedier dagligen. Om du slår upp Aftonbladet eller tittar på TV-nyheterna en slumpmässig dag och väljer ut dagens nyhet om den som har sålt smöret, tappat pengarna och gråter över att inte skattebetalarna står för fiolerna så får du gärna skriva om vem som har en motbild till denna ensidiga bild att staten bär ansvar för varje upplevd motgång i vuxna människors liv. För mig var det faktiskt Ayn Rand som fick mig att se detta. Var menar att man kan få en motbild mot detta? Theodore Dalrymple? "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar." av Heberlein? Eller menar du verkligen att massmediebilden av vuxna människors ansvar är välbalanserad och att Ayn Rand är ute och reser i sin beskrivning av den late svågern? Menar du att hennes beskrivninga av den late svågern är "männsikoförakt"? För mig ligger sanningen mitt emellan extrema ändpunkterna Aftonbladet och Ayn Rand vad gäller vuxnas frihet och ansvar. Seriöst. Jag ser fram emot din nästa blogg som jag hoppas kommer att handla om "frihet och ansvar".
Lasse: För det första är frågan om huruvida naturens lagar är deterministiska eller inbegriper äkta slump ännu inte löst (kvantmekanikens Köpenhamnstolkning är alltjämt kontroversiell bland fysiker). För det andra känns förekomsten av slumphändelser i min hjärna inte som något som skulle kvalificera sig som tillfredsställande lösning för den som efterfrågar fri vilja - på vad sätt kan det vara en frihet att styras av en roulettekula?
SvaraRaderaAnders: Med all respekt för att vissa av de frågor du tar upp är intressanta - skälet till att jag här avstår från att fördjupa mig i Rands politiska filosofi är inte feghet utan tidsekonomi. Jag bedömer hennes filosofi som så grovhuggen och osympatisk att den inte förtjänar mer av min tid och mitt bloggutrymme.