Andersson vs Häggström, Göteborg 2004

Min karriär som tävlingsspelare i schack - som spänner över tre decennier men som legat på is de senaste åren - har mestadels präglats av fegspel och bisarra misstag (turneringssegrar och andra ljusglimtar har varit few and far between). När jag funderar över vilket som kan vara det allra bisarraste parti jag spelat fastnar jag för mitt enda möte med Sveriges genom tiderna starkaste schackspelare, stormästaren och legenden Ulf Andersson. I samband med schack-SM i Göteborg 2004 arrangerades en simultanmatch, där Ulf ställdes att samtidigt spela mot tio schackintresserade forskare och professorer vid Chalmers och Göteborgs universitet.

Uttagen till denna propagandamatch ville jag naturligtvis vara välförberedd, och kom till spel med följande välgenomtänkta idéer. Jag visste att jag skulle föra de svarta pjäserna, och hade bestämt mig för att (a) bemöta 1.d4 d5 2.c4 med 2.- e6 snarare än 2.- c6 för att inte låta Ulf koppla på autopiloten i avbytesvarianten i slaviskt, och (b) spela snabbt, för att utnyttja simultansituationen till min fördel. Det rörde sig nämligen om en så kallad klocksimultan, med betänketiden 60 minuter per spelare och parti; till skillnad från i vanligt simultanspel är det i en sådan tillåtet att dra när man så önskar, t.ex. när simultangivaren just vänt ryggen till.

Ulf Andersson - Olle Häggström, simultanmatch, Göteborg 2004.

1. e4

Ajdå, där gick del (a) av förberedelserna åt pipan. Hur det gick med (b) skall jag återkomma till längre fram.

1.- e6 2.d4 d5 3.Sc3

Här har jag genom åren varit ungefär lika förtjust i det franska försvarets båda huvudvarianter 3.- Lb4 (Winawer) och 3.- Sf6 (klassiskt). Det slog mig att jag sett ett stort antal partier där Ulf med de svarta pjäserna själv spelat 3.- Sf6, att han därför torde räknas som världsledande expert på den varianten, och att det därför vore säkrast att undvika den. Detta övervägande visar att jag inte alls begripit svårighetsgraden i den uppgift jag stod inför. Ulf är naturligtvis världsledande expert på schack, rätt och slätt.

3.- Lb4 4.e5 c5 5.a3 Lxc3+ 6.bxc3 Dc7 7.Sf3 b6 8.Lb5+

Med detta drag sätter vit käppar i hjulet för svarts plan att medelst La6 byta bort vitfältslöparna.

8.- Ld7 9.Ld3 La4

Denna decentralisering kan se lite märklig ut, men anbefalles faktiskt av spelöppningsteorin. De positionella poängerna består dels i att vits tematiska framryckning med a-bonden hejdas, dels i att trycket mot c2-bonden minskar vits rörelsefrihet. Som bonus finns ett taktiskt hot i ställningen, nämligen 10.- cxd4 11.cxd4 Dc3+ 12.Ld2 Dxd3 13.cxd3 Lxd1 med goda utsikter att uppnå ett fördelaktigt slutspel. Detta parerar emellertid vit enkelt.

10.0-0 Se7 11.Lg5 h6 12.Lxe7 Dxe7 13. c4 0-0 14. cxd5 exd5

Möjligen hade jag gjort bättre i att (t.ex. med 11.- c4) förhindra denna omstrukturering av centrum, Det fyra-mot-tre-överläge vit uppnått på kungsflygeln hotar på sikt att omvandlas till ett farligt angrepp. Hittills har Ulf spelat mycket snabbt, och vi har gjort av med cirka 10 minuters betänketid vardera. Medan Ulf även i fortsättningen spelar snabbt börjar jag själv använda flera minuter per drag - ett på tok för långsamt tempo för ett 60-minutersparti. Därmed kan vi konstatera att även del (b) av mina förberedelser gått om intet.

15.Dd2 Sc6 16.c3 Sa5

Det är svårt att tro det i detta läge, men blott tio drag senare kommer svarts lätta pjäser att agera dödsföraktande spjutspetsar i ett kontringsförsök på kungsflygeln.

17.Df4 c4 18.Lb1 Ld7 19.Ta2 Sc6 20.Te1 Sd8 21.a4 Se6 22.Dc1 a6 23.h3 b5 24.axb5 axb5 25.Tee2 Sg5 26.Se1

Nu hotar vit att med 27.f4 flytta fram sina positioner på kungsflygeln, varefter svarts försvarsuppgift skulle bli svår. Mitt nästa drag är ett semidesperat försök att komma till rätta med den negativa trend jag tyckte mig uppfatta i partiet. Ett bättre sätt att hantera ställningen hade troligtvis varit att medelst 26.- b4 gripa initiativet på damflygeln.

26.- Lxh3?! 27.f4?!

Ulf väjer här för komplikationerna efter 27.gxh3 Sxh3+, som dock ser ut att ge vit fördel. Silikonmonstret anger det stenhårda 28.Kh2!? Dh4 29.Sf3 Dh5 30.Kg3! och menar att svart inte har tillräcklig kompensation. Istället uppkommer en ställning där vit har två lätta pjäser mot torn och två bönder, och något som påminner om dynamisk jämvikt inställer sig. Redan här har jag emellertid försatt mig i tidsnöd, med bara några få minuter kvar av betänketiden, medan Ulf har gott om tid (men samtidigt en handfull andra partier kvar att färdigspela).

27.- Lg4 28.fxg5 Lxe2 29.Txe2 Dxg5 30.Dc2 g6 31.Sf3 Dg4 32.Dc1 Kg7 33.Tb2 Tfb8 34.Kf2 h5 35.g3 Ta3 36.Tb4 Ta5 37.Db2 Tb6 38.Dd2 Ta1 39.Db2

Här bör svart dra 39.- Ta5 och fortsätta avvakta, varefter det inte är uppenbart hur vit skall kunna åstadkomma något vare sig på dam- eller kungsflygeln. Mina tankar gick i dessa banor, men med blott ett par minuter kvar på klockan vågade jag inte lita på min bedömning. Plötsligt tyckte jag mig se en remischack i form av 39.- Tba6 40.Txb5 Dh3 följt av 41.- T6a2 42.Lxa2 Df1+ 43.Ke3 Dd3+ 44.Kf2 Df1+, och beslöt mig för att satsa på den.

39.- Tba6?? 40.Txb5 Dh3 41. Tb7 T6a2

Till min fasa upptäckte jag här att vit kan spela 42.Dxa2! Txa2 43.Lxa2 med en materiell övervikt som trots den offensivt placerade svarta damen torde räcka till vinst efter omsorgsfullt spel. Det syntes på Ulf att han övervägde detta drag, men när han till min förvåning drog...

42.Lxa2??

...tolkade jag det som att han valde att ta det säkra före det osäkra och nöja sig med remi.

42.- Df1+ 43.Ke3 Dd3+

Vad som nu inträffar är farsartat. Ulf sträcker fram handen, och jag tar glad i hågen emot den med orden "remi alltså?". Ulf ser förvånad ut men svarar att "tja, om du bjuder remi så går jag gärna med på det". Hans avsikt med handframsträckningen hade varit att ge upp, och om jag hade ägnat blott några sekunder åt ställningen hade säkert ochså jag sett 44.Kf2 (eller 44.Kf4 De4+ 45.Kg5 Df5+ 46.Kh4 Dg4 matt) Tf1+ 45.Kg2 Dxf3+ 46.Kh3 Th1+ och det blir matt i några få drag. Detta är något att bita i för framtida domarseminarier: hur dömer man då den ene spelaren bjuder remi samtidigt som den andre ger upp? Tyvärr insisterade jag i den förvirrade diskussion som uppstod onödigt hårt på remin:

½ - ½

Simultanmatchen slutade 9-1 i Ulfs favör, efter att även Itai Panas uppnått remi - en betydligt rätlinjigare sådan än min.