Svar från Bosse Holmqvist angående relativismen

Jag ägnade nyligen (28 maj) en bloggpost åt att kritisera Bosse Holmqvists försvar för relativismen i senaste numret av Arena. Senare samma dag fick jag ett kort ebrev från honom där han dömde ut min bloggpost som en "ryggmärgsreaktion", samt lät förstå att någon ytterligare kommentar från hans sida inte var att vänta. Ickedestomindre fick jag några dagar senare (3 juni) ett längre ebrev av honom där han utförligt diskuterar min bloggpost. Tecknen på att Holmqvist och jag talar förbi varandra duggar tätt, men jag föreställer mig ändå att hans svar kan vara av intresse för bloggens läsare, och jag återger det i sin helhet (och med Holmqvists tillstånd) i slutet av denna bloggpost. Tillåt mig att göra några reflektioner kring hans svar:

• Redan i sin ursprungliga Arena-artikel gnölar Holmqvist över att att han "kommer att mötas av den ack så välbekanta kritiken och den omvittnade oförmågan att läsa innantill", och i hans svar till mig upprepas gång på gång klagosången om hur missförstådd han är. Men man kan undra hur det egentligen står till med hans egen läskunnighet, t.ex. när han skriver "Det oroar mig att du tror dig veta (eller har som mål att veta) 'hur det verkligen, objektivt, ligger till'. Finns då plötsligt de slutgiltiga sanningar som du i början inte trodde på, är de uppnåeliga?"

  Jag har i min bloggpost inte sagt ett pip om att jag inte tror på existensen av slutgiltiga sanningar. De finns. Huruvida vi kan komma i besittning av dem är en helt annan sak. Redan i början av bloggposten instämmer jag med Holmqvist i att vi "aldrig [kan] besitta absolut kunskap, en slutgiltig oföränderlig och universell sanning", och resten av min text genomsyras av denna ödmjuka insikt om fallerbarheten i det vi tror oss veta. Holmqvist oroar sig över ett hjärnspöke han tycker sig ha sett mellan raderna.

• Omedelbart därefter anklagar Holmqvist mig för att "vilja äta kakan och ha den kvar". Om vi med detta menar att göra skillnad mellan den absoluta sanningen (som jag menar finns) och vår ofelbara tillgång till den (som jag menar att vi inte har), dvs mellan ontologi och epistemologi, så erkänner jag mig skyldig.

• Det är glädjande att Holmqvist medger att jag "möjligen [har] en poäng" när jag bannar honom för hans bruk av orden "sant" och "falskt" i samband med kejsarens omsvängning i kristendomsfrågan år 312. Tråkigare är att han sedan snabbt faller in i samma gamla perverterade bruk av ordet sanning som tidigare.

• En smula överraskande meddelar Holmqvist att han alls icke förnekat existensen av en verklighet. "Att något faktiskt finns är ett antagande som jag inte har något problem med", skriver han. Och det låter ju lovande, men tyvärr preciserar inte Holmqvist om det är en objektiv verklighet han avser - en objektiv verklighet som finns därute alldeles oavsett människor och kulturer. Men låt oss anta att det faktiskt är en objektiv verklighet han avser (om inte, så är han ju tillbaka i det relativistiska trams som han i början av sitt svar kallar "skräckbilder och straw men"). Denna objektiva verklighet måste då ha vissa egenskaper - faktiska objektiva egenskaper - ty annars är det inte mycket bevänt med dess existens. Vi kan då göra utsagor om dessa egenskaper. Dessa utsagor blir objektivt sanna om de överensstämmer med de faktiska egenskaperna, och objektivt falska om de inte överensstämmer med de faktiska egenskaperna. Någonstans längs detta resonemang (jag vet inte var, och jag ser inte ens någonstans han kan göra det med bevarat förnuft) måste Holmqvist hoppa av om han skall stå fast vid de objektiva sanningarnas icke-existens.

• Efter att jag en smula raljant spekulerat över vad sådant som liknar faktapåståenden hos Holmqvist egentligen är ("Sociala positioneringar? Eller bara utrop i största allmänhet?") klagar han över att jag "verkligen inte vill förstå att vi har olika sanningsbegrepp". Men visst förstår jag att vi använder ordet sanning i olika betydelser. Jag kan bara inte godta hans sanningsbegrepp, där sanning blott betyder att ett påstående vinner acceptans i någon viss kultur eller tradition, utan någon som helst koppling till hur det verkligen ligger till.

• En ständig källa till ömsesidig irritation i dessa debatter (så även här) är då relativismens kritiker hävdar att relativismens sanningsbegrepp gör sanningen godtycklig, och relativismens försvarare ilsket tillbakavisar detta. Försvararen menar nämligen att vad som går an som sanning beror på den kulturella och sociala kontexten, som inte godtar vad som helst som en sanning. Men vad relativismens kritiker (åtminstone jag själv) menar är ju detta: Vad som är gångbart som sanning (i relativistisk mening) i en viss kultur uppvisar ett oacceptablet godtycke eftersom det är frikopplat från den objektiva sanningen om verklighetens faktiska beskaffenhet. Om Holmqvist befann sig i en kultur som höll sig med föreställningen att månen är gjord av grönmögelost, så skulle han (enligt relativisten) tala sanning då han säger "månen består av grönmögelost", och osanning då han säger "månen består av sten". Den som inte ser det groteska i detta sanningsbegrepp måste vara blind för relativismens galenskaper.

• När jag hävdar att "vetenskapens existensberättigande ligger i ambitionen att så gott vi kan utröna hur den verklighet vi lever i är beskaffad" och att "om det inte finns någon objektiv verklighet vi kan närma oss, så faller detta eixstensberättigande, och kvar blir blott det sociala spel som går ut på att fälla yttranden som vinner kollegors gillande, helt utan koppling till den verklighet som ändå inte existerar", så svarar Holmqvist med att bekräfta att han ser vetenskapen som ett socialt spel. Och visst, jag är inte dummare än att jag begriper att det ofta finns sådana inslag i vetenskapen. Men är det bara ett socialt spel? Holmqvist öppnar inte för minsta antydan om att vetenskapen också innebär ett sökande efter sanningen - den objektiva sanningen om hur verkligheten faktiskt är beskaffad. Det kan han inte göra, eftersom han anammat det relativistiska synsätt som förnekar existensen av sådana sanningar.

  Om jag hade den syn på vad vetenskap är som Holmqvist här uttrycker så skulle jag omedelbart säga upp mig från min forskartjänst, ty om vetenskapen bara är ett bluff- och låtsasspel vill jag inte vara med, utan ägnar mig hellre åt något mer meningsfullt. Lite ynkligt tycker jag det är av Holmqvist (om han nu menar allvar med den redovisade vetenskapssynen) att inte ta motsvarande steg. Och om jag vore rektor för Stockholms universitet så skulle jag nog allvarligt överväga att inleda en avskedandeprocess mot den professor som inte ser vetenskapen som ett sökande efter sanningen, och som därmed inte rimligtvis kan vara i stånd att sköta sina professorliga arbetsuppgifter.

• Det är lite intressant att Holmqvist utan knussel bekräftar att det med hans världsuppfattning inte är möjligt att slå fast huruvida George W Bush ljuger eller talar sanning.

• Det sista stycke som Holmqvist citerar i sitt ebrev kommer inte från mig utan från bloggkommentatorn Björn, som säger att "vetenskapen måste stå oemotsagd när den entydigt ger oss den säkraste och bästa vägledning vi kan uppbringa". Här kan jag bara hålla med Holmqvist när han vänder sig emot detta uttalande. Jag vet inte riktigt vad Björn menar, men att vetenskapen ständigt behöver kritiseras och ifrågasättas skriver jag gärna under på - inte minst då ett sådant kritiskt förhållningssätt utgör en grundsten i själva den vetenskapliga metoden. Men jag skulle föredra om kritiken fördes på ett förnuftigt vis, utan tokrelativistiska utgångspunkter som på förhand utesluter att vetenskapen skulle kunna närma sig sanningen om hur världen faktiskt, objektivt, är beskaffad.

Nedan alltså Bosse Holmqvists ebrev till mig, daterat 3 juni 2012 kl 21:14. Jag återger det ordagrant, men har tillåtit mig att för tydlighets skull använda kursiverad och liten stil i återgivandet av de stycken som Holmqvist klippt ur min bloggpost och ur efterföljande kommentarstråd.

*****************************

Olle,

din blogg irriterade uppenbarligen tillräckligt för att jag mot min förmodan skulle svara på dina rader. Inte för att jag på något sätt kände mig träffad eller för att jag blev det minsta övertygad av dina argument utan mer för att jag fann din text så otillräcklig och motsägelsefull.

Att jag först kände tveksamhet inför det beror dels på att jag har hört de olika argumenten så många gånger och är trött på att diskutera uppfattningar som tillskrivs en men som man inte står för, och dessutom av erfarenhet vet att det man säger inte går fram eftersom kritikerna redan har en så klar mening om vad relativism är att de inte förmår ta till sig argument eller ens, tyvärr ofta, läsa innantill. Därför ryggmärgsreaktioner. Visst, jag har kanske gjort det svårt för mig redan genom att alls bruka termen relativism, då den så tydligt är ett rött skynke - vilket dina rader onekligen illustrerar. Jag skulle kunnat ha kallat det kontextualisering, situering eller kanske rentav paradigmberoende, och möjligen inte ha provocerat lika mycket. Men - som jag även skrev i min artikel - det har inte hindrat Rorty från att få utstå både spott och spe för sitt relativiserande. – Dels tycker jag inte att ditt språkbruk, som dock inte är det värsta i sammanhanget, inbjuder till diskussion: flumvänster, simpel, vulgär, förvirring, etc. Ingen bra grund för att diskutera.

För övrigt uppfattar jag de flesta kritikers försök att argumentera mot relativism som ryggdunkningar kolleger emellan; man målar upp skräckbilder och straw men, som inte alls passar på den relativism eller de relativister jag är bekant med, men som uppenbarligen fungerar för att styrka den egna övertygelsen - och det kanske är det viktigaste syftet? Tycker något sådant är tydligt även i kommentarerna till din blogg, liksom i ditt framhävande av Boghossian, som jag har svårt att ta på allvar. Det är knappast en särskilt träffande kritik han levererar men den har tydligen sitt värde för att bekräfta tron hos relativismkritikerna även om den inte övertygar kontrahenterna. Samtidigt är det mitt intryck att relativister är mer förtrogna med kritikernas texter än motsatsen. Ett tydligt exempel är Baghramians resonemang i boken "Relativism": hon för en hygglig diskussion på många sätt, men till syvende og sidst hamnar hon i den vanliga enkla kritiken och läser inte (i alla fall en del av) de som kritiseras annat än i andrahandsversioner. (Jag har ett längre avsnitt om motsägelsefullheten i hennes bok i min bok "Till Relativismens försvar".)

Men för att konkretisera min kritik kommer jag nedan att kommentera en del av dina märkligare påståenden.

Det börjar ganska bra, med att Holmqvist deklarerar att människan, enligt relativisten,

aldrig [kan] besitta absolut kunskap, en slutgiltig, oföränderlig och universell sanning. All kunskap är istället inbäddad i och en produkt av de sammanhang i vilka den uppkommer - språk, historia, samhälle, etc.

Vidare får vi veta att

kunskap och föreställningar i olika tider och olika traditioner, discipliner och samhällen skiljer sig åt och är beroende av de förutsättningar som råder vid en given plats och en given tid,

och att

kunskapens situationsberoende och kulturens mångfald [är] därför något oundvilkigt och ofrånkomligt, något man är tvungen att förhålla sig till.

Det här är kloka påpekanden, som man dock inte behöver vara relativist för att skriva under på -

Intressant att det "börjar ganska bra". Så långt är vi alltså överens? Jag undrar. Kunskapen är alltid inbäddad i sitt sociala och historiska sammanhang? Men då gäller det väl även vår kunskap, en produkt av vår tid, och att kunskapen i framtiden inte nödvändigtvis eller ens sannolikt överensstämmer med dagens kunskap. Och det gäller även naturvetenskapen? Då torde det vara svårt att hävda någon absolut sanning, någon helt fast grund att stå på, någon ren oförmedlad och opåverkad kunskap - vilket du ändå tycks vilja göra.

Den springande punkten, som Holmqvist och andra relativister ständigt tycks förbise (eller med berått mod vägrar att låtsas som), är emellertid denna: Även om det visar sig (vilket verkar troligt) att vi aldrig kan nå 100% säker och slutgiltig visshet om några objektiva sanningar, så betyder inte detta att några objektiva sanningar inte finns. Vi behöver skilja mellan ontologi och epistemologi - mellan vad som faktiskt finns och vår kunskap om detsamma. Jag kan inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet därute, men Holmqvist kan inte heller bevisa motsatsen, och eftersom allt jag upplevt genom livet faktiskt tyder på att det finns en verklighet därute, så menar jag att det är en utomordentligt förnuftig arbetshypotes att anta att så är fallet. Och om man av någon anledning inte köper detta, så borde väl ett minimikrav, om man som Holmqvist gör anspråk på att vara en ödmjukt tänkande intellektuell, vara att man i alla fall lämnar frågan om den objektiva verklighetens existens öppen.

Jag undrar var du fått det här från. Visserligen är det ett vanligt sätt att framställa relativister som galenpannor. Men jag undrar var du har någon som helst täckning för att jag förnekar en verklighet, att det finns något där ute. Visst, det finns ju det solipsistiska argumentet, som jag dock föredrar att inte omfatta. Att något faktiskt finns är ett antagande som jag inte har några problem med, men det löser enligt min uppfattning ingenting. För som den tidigare punkten konstaterade: vår kunskap om verkligheten, om det som omger oss, om ontologin om du så vill, är alltid förmedlad via vår kultur, vår plats i tiden, våra utgångsantaganden, vårt sätt att begreppsliggöra den (och om man vill föra det än längre: våra sinnens begränsningar och räckvidd), dvs. just det som kunskapens inbäddadhet innebär, dess situering för att tala med Haraway. I den meningen tycker jag snarare att min än din hållning håller isär och förmår skilja mellan ontologi och epistemologi, mellan vad som finns och vad vi vet! Vi ser aldrig rent och oskyldigt och enbart empiriskt på verkligheten, en uppfattning som inte ens Popper var främmande för. Och detta är inte precis en originell ståndpunkt! Så att hänvisa till verkligheten räcker inte, då det handlar om vår tillgång till den. – Din poäng är således helt irrelevant och inte förenlig med det du medgav ovan.

Så varför det skulle innebära någon radikal omvändelse från min sida att erkänna att verkligheten existerar - som du hoppas i en kommentar - bygger enbart på din fantasi om hur jag ser på ontologi resp. epistemologi. De flesta relativister jag läst har inte heller något problem med det - fast det givetvis är en bekväm föreställning för att driva med oss. Det tycks mig, som sagt, som att det är du som blandar ihop dem, genom att vilja upphäva skillnaden mellan dem, genom att hävda att vår kunskap är absolut objektivt sann. Vår kunskap om det som finns är i sista hand alltid VÅR kontextbundna kunskap om det där ute - och det är därför den är relativ.

Liksom andra relativister ansluter sig emellertid Holmqvist till ett språkbruk som på förhand utesluter en sådan möjlighet. I en typisk formulering skriver han att

före 312 var kristendomen falsk, därefter blev den sann - för att kejsaren så ville.

Om Holmqvist istället hade valt att formulera sig som att "före 312 ansågs kristendomen falsk, därefter kom den att anses sann - för att kejsaren så ville" - då hade jag inte haft mycket att invända. Om vi för enkelhets skull identifierar kristendomen med utsagan P, definierad som

"Jesus är Guds son och uppstod på den tredje dagen från de döda",

då vill jag påstå att P antingen är objektivt sann eller objektivt falsk, och att dess sanningshalt inte kan förändras av eventuella kejserliga påbud århundraden efter tidpunkten för Jesu påstådda uppståndelse. Genom att skriva "före 312 var..." istället för "före 312 ansågs..." lägger Holmqvist beslag på begreppet sanning för en betydelse som egentligen inte handlar om den faktiska sanningen om hur det verkligen är fallet, utan om folks uppfattning i frågan (vilket är en helt annan sak). Denna begreppsförvirring anser jag vara djupt skadlig, av skäl som jag strax skall återkomma till.

Här har du möjligen en poäng med "ansåg". Kanske skulle ha skrivit "försanthållanden" i stället. Men å andra sidan laborerar vi med olika sanningsbegrepp, där ditt tycks innebära något absolut ("objektivt sann"), medan mitt alltid är tids- och kontextbundet. Att jag sedan liksom du inte alls tror att Jesus uppstod är en annan sak; min poäng är snarare att (en del) människor då förmodligen var lika absolut övertygade om det som du tycks vara om vetenskapen idag, trots att du givetvis (?) inser att dagens vetenskapliga sanningar är föränderliga och kan komma att framstå som (kanske?) komiska - och i alla fall inte evigt och "objektivt sanna" - utan just tidsbundna någon gång i framtiden.

Låt mig först gå vidare med Holmqvists försök att desarmera delar av den kritik som riktats mot relativismen. Han skriver att

ett [...] bara alltför välbekant argument mot relativismen är att den åtminstone tror på en absolut sanning, att allting är relativt. Den är således självmotsägande.

Detta argument desarmerar han med ett enkelt grepp:

Men ett sådant sanningsbegrepp - att relativistens påståede är en absolut sanning - är absolutistens, inte relativistens, som inte behöver eller erkänner ett sådant.

Snabbt och elegant - 1-0 till Holmqvist och relativismen?

Nej, knappast. Holmqvists till synes enkla seger kommer sig av att han valt att befatta sig blott med en simpel vulgärversion av det antirelativistiska argument som inbegriper det som kallas relativismens självupphävande egenskap. Mer sofistikerade kritiker av relativismen föredrar följande version av argumentet.

Relativisten påstår att allting är relativt. Nu finns två möjligheter, antingen att (a) det är objektivt sant att allting är relativt, eller (b) att det blott är relativt sant att allting är relativt. Fall (a) gör relativismen självmotsägande och kan därför avfärdas. Återstår för Holmqvist och hans relativistvänner att falla tillbaka på fall (b) - vilket Holmqvist mycket riktigt gör i sin text. Men vad finns det då för anledning för oss andra att bry oss om vad han säger? Han har ju avsagt sig varje anspråk om att säga något om hur det faktiskt objektivt sett förhåller sig, och nöjer sig med ett relativistiskt "sannings"-anspråk, som inte betyder annat än att hans yttrande vinner gillande och gehör i de kretsar av postmodern akademisk flumvänster han tillhör. I och med att han saknar (eller i alla fall säger sig sakna) varje ambition om att påstå något om hur det verkligen, objektivt, ligger till, och blott ägnar sig åt något slags internt akademiskt socialt spel, så finner i varje fall jag inte någon anledning att ta det han säger på allvar.

Det oroar mig att du tror dig veta (eller har som mål att veta) "hur det verkligen, objektivt, ligger till". Finns då plötsligt de slutgiltiga sanningar som du i början inte trodde på, är de uppnåeliga? Det tycks mig som du vill äta kakan och ha den kvar. För egen del är det emellertid inte så att alla alternativ i en given tid är likvärdiga: jag tror hellre på min läkare än på en helare, jag tror hellre på Wegener än hans vedersakare - men jag tror i ingetdera fallet att det jag håller för sant är definitivt en gång för alla och "hur det verkligen ligger till". Det skrev jag också i min text, vilket du tydligen missade. Och gör dig därmed skyldig till det "egalitära felslutet" som jag redogjorde för - och vars innebörd ännu ingen relativismkritiker helt tycks ha förstått. (Antologin "Den svårfångade..." översvämmar av det. Jag bifogar min recension av sagda bok, som kanske kan intressera?! Får jag rekommendera särskilt sista stycket - rörande en del i mitt tycke minst sagt magstarka påståenden i boken.)

Vetenskapens existensberättigande ligger i ambitionen att så gott vi kan utröna hur den verklighet vi lever i är beskaffad. Det må vara att vi knappast kommer att nå fram till någon fulländad och slutgiltig sanning, men vi kan förhoppningsvis närma oss den.

"så gott vi kan", "förhoppningsvis"? Det är alltså en fråga om tro?! Vart tog nu vissheten vägen? Visst, tron kan vara en stark drivkraft, men så mycket övertygande kraft har den inte för den som inte delar tron.

Det är bara genom denna ambition som vi - vetenskapen - erhåller vår speciella legitimitet i förhållande till andra sociala sysselsättningar som exempelvis jazz eller handboll. Om det inte finns någon objektiv verklighet vi kan närma oss, så faller detta eixstensberättigande, och kvar blir blott det sociala spel som går ut på att fälla yttranden som vinner kollegors gillande, helt utan koppling till den verklighet som ändå inte existerar.

Det sociala spelet att vinna gillande, om du nu vill uttrycka det så, har inte minst vetenskapens företrädare varit duktiga på - särskilt att vinna mycket mer än enbart kollegors gillande. Å andra sidan vet vi båda två att vetenskapen inte är enhetlig på något sätt, att det finns en massa olika skolbildningar som slåss om resurser och som gör likartade anspråk på sanningen och verkligheten. Så nog är mycket av vetenskapen ett socialt spel!

Nästan oavsett vad vi forskare sysslar med så är det sanningen vi söker skaffa oss kunskap om - den objektiva sanningen om hur det verkligen ligger till:

"hur det verkligen ligger till" - du har svårt att släppa det...... Det är dessutom ett mycket stort, jag skulle vilja säga förmätet, anspråk. Och då är vi inne på det som verkligen oroar mig, som jag strax återkommer till.

Men när Holmqvist förnekar den objektiva sanningens existens, så reducerar han forskningen till ett socialt spel, en kamp för att finna gehör för forskningsresultat som är totalt frikopplade från verkligheten eftersom någon sanning om denna överhuvudtaget inte existerar. Som forskare finner jag denna tankegång demoraliserande.

En sådan sanning som du tydligen behöver klamra dig fast vid - som vi sett till stor del är en tro och en förhoppning - behöver jag inte. Utan att för den skulle anse att verkligheten inte finns och ställer vissa gränser för vad som är möjligt att göra eller tänka. (Följaktligen är föreställningen om "totalt frikopplade" ännu en av de väderkvarnar du kämpar mot.) Men visst är mycket forskning en kamp om resurser, just ett socialt spel.

Holmqvist strör till synes tvärsäkra påståenden omkring sig - att Roms kejsare ändrade sig om kristendomen år 312, att vetenskapshistorikern Donna Haraway i uppmärksammade undersökningar betonat kunskapens kontextberoende, etc, etc - men vad menar han egentligen med dessa? Ja, han kan inte gärna mena att de är sanna, eftersom någon sanning inte finns. Men då är de ju inte ens några påståenden, ty att påstå något är ju detsamma som att hävda att det är sant. Vad är de då? Sociala positioneringar? Eller bara utrop i största allmänhet?

Det är som om du verkligen inte vill förstå att vi har olika sanningsbegrepp. Mina påståenden är utsagor som utgör sanningar inom de traditioner i vilka jag är delaktig, resultat av min läsning av historiska undersökningar som förvisso har sina utgångspunkter och förutsättningar, vilka måste accepteras för att utsagorna ska kunna sägas vara sanna (eller försanthållna). Jag skrev redan i min artikel att jag finner det problematiskt att den som inte tror på en absolut sanning omedelbart uppfattas som en förnekare av allting, som en total nihilist eller subjektivist - anklagelser som är legio i dessa sammanhang. Men jag har alltid haft svårt för extremer. Jag är faktiskt rätt trött på alla filosofer som ännu inte verkar ha begripit detta, dvs att det inte handlar om allt eller inget.

Nu är det inte bara som försvarare av särintresset vetenskap som jag avvisar relativismen. Jag anser att det finns ännu viktigare skäl att avvisa det relativistiska synsätt som Holmqvist försvarar. Den centrala tankefiguren har jag hämtat hos Alan Sokal, och följande ord är hämtade från min recension av hans bok Beyond the Hoax:

Antag att vi som fäster vikt vid sådant som social rättvisa och omsorg om kommande generationer - och som därmed kan räknas som "vänster" i vid mening - godtar den relativism som delar av den akademiska vänstern anbefaller. Då förlorar vi det kanske viktigaste vapnet mot de högermän som sprider direkta lögner i syfte att motivera Irakinvasioner och uppluckrad miljölagstiftning, nämligen att påtala att de ljuger. Ty deras syn på världen är med ett relativistiskt synsätt varken sannare eller falskare än någon annan.

Bosse Holmqvist tar avstånd från den sista slutsatsen - att relativismen medför att inget påstående är sannare än något annat - men jag begriper inte hur han kan göra det samtidigt som han menar att det inte existerar någon fast måttstock i form av en objektiv verklighet som ens påståenden kan överensstämma eller inte överensstämma med. Med Holmqvists synsättet att "sant" och "falskt" definieras av vad som accepteras i den aktuella kulturen, så finns inte längre någon rationell grund för att påstå att den amerikanska republikanska maktelitens påståenden (i någon given fråga) är falska och den akademiska flumvänsterns är sanna, eller vice versa - varje sådant påstående blir blott ännu en manöver i ett maktspel.

Så var du tillbaka i den fasta måttstock enligt vilken verkligheten därute talar om för dig att Bush hade fel. Hur det nu går till. Bush hade sina utgångspunkter, sina antaganden enligt vilka hans agerande säkert var riktigt, men de är helt andra än mina. Det är möjligt att Bush ljög hela tiden, men är inte det ett lite stöddigt och förmätet uttalande? Kan det inte vara så att han utifrån sina intressen, sina förkunskaper, sina sammanhang verkligen trodde att hans uppfattningar var lika sanna som din tro på dina sanningar? Och hur avgör vi då vad som är att föredra? Genom att slå fast att han ljuger och att vi har rätt? Enkelt och bekvämt, men knappast något som kan övertyga motparten. Eller genom att undersöka vilka våra skilda utgångspunkter är, vilka värderingar de utgår från och vilka konsekvenser de får - och kanske utifrån dessa kunna göra ett val - som dock, menar jag, inte kan frikopplas från våra politiska, moraliska och demokratiska värderingar. Och här blir det faktiskt, vare sig vi vill eller inte, manövrer i ett maktspel. Somligt är definitivt att föredra framför annat - men ett sådant val är baserat på värderingar mer än på en objektivt sann kunskap om verkligheten.

Något liknande sker när mitt synsätt uppfattas som blott förvirring och tankeslarv, som i din förhoppning om att omvända mig eller vara lätt att omkullkasta. (Samtidigt bygger dylika förhoppningar uppenbarligen på en heltigenom missuppfattad föreställning om vad relativismen står för!) Det är naturligtvis enkelt och bekvämt att på det sättet avfärda en föreställning som man ogillar - den egna är ju självklart den rätta, därför måste de andra missta sig. Och ändå kan den relativistiska-kontextualistiska syn jag omfattar söka stöd i decenniers vetenskapssociologi, -historia och -teori, om än inte alltid den explicit relativistiska slutsatsen dragits, liksom i filosofiska uppfattningar (som i David Bloors Wittgensteinläsning).

En konsekvent genomförd kontextualistisk uppfattning tycks vara svår för de flesta filosofer att ta till sig, man ser sig gärna som sanningens innehavare med rätt att döma de andra, med ett ofta uttalat von oben-perspektiv. I stället för att reflektera över den egna positionens förutsättningar och utgångspunkter, ser man sig gärna som sanningens riddare - och då måste alla andra ha fel. Men även en sådan uppfattning har sin kontext, och handlar naturligtvis också - eller vill du förneka det? - om en kamp om positioner och resurser! Även filosoferna har sina skolbildningar, sina utgångspunkter och sin tidsbundenhet.

Samtidigt förundras jag över Sokals påstående om varför han ska hålla på om det "bara" är tidsbundna resultat som kan uppnås. Kan förstå att det kan uppfattas som demoraliserande att hävda det tidsbundna och därmed i någon mening provisoriska i en uppfattning för den som vill hoppas och tro på att han uppnått en för alltid giltig sanning. Men återigen, är inte det ett orimligt stort anspråk? Ett krav om gudalik kunskap? Som samtidigt utgör ett anspråk på företräde, det blir således en fråga om makt - igen. Dessutom tycker jag att Sokals slutsats utgår från det egalitära felslutet, att allt är lika (o)giltigt - som alltså är långtifrån min uppfattning. Det senare tycks du har förstått utan att ha förstått att min måttstock utgår från rådande kriterier och värderingar för vad som är god (och dålig) kunskap, kriterier och värderingar som är historiska. (På så sätt kan jag också med lätthet avfärda Nordin.)

I stället för att uppfatta detta som demoraliserande, kan en relativiserande syn betraktas optimistiskt: vi utvecklas ständigt, nya frågor tillkommer, nya svar lämpade för den tid vi lever i presenteras, i stället för att klamra oss fast vad som är dömt att bli föråldrat - förr eller senare! På så sätt blir vår kunskap, för att citera Max Weber, som brottades med dessa saker, "evigt ung".

Björn 28 maj 2012 20:57

(3) Självklart ska naturvetenskapen utgå från antagandet om en extern, objektiv 'sanning'. Huruvida det finns en (enda) sådan, och hur den då "egentligen" ser ut - det är egentligen oväsentligt. Vi kan tillåta oss att filosofera över detta, men vetenskapen måste stå oemotsagd när den entydigt ger oss den säkraste och bästa vägledning vi kan uppbringa. Så länge relativister går med på detta, och är tydliga med att de håller med, kan vi kanske tillåta dem en viss fascination över hur 'kunskaper' om denna sanning utvecklas och varierar.

Detta - om sanningen finns eller inte men ändå ska utgås ifrån - tycks mig mycket märkligt, återigen äta kakan och ha den kvar. Och nästa påstående är verkligen tveksamt. Måste vetenskapen stå oemotsagd? Får den inte granskas? Står den över all kritik? Kan den entydigt ge oss den bästa vägledning? Det är inte länge sedan lobotomi och DDT gav Nobelpris. Vem kan utesluta att delar av dagens vetenskap går samma öde till mötes? Och är hela det vetenskapliga samhället verkligen enhetligt, ger det oss en entydig väg att följa? Jag är tillräckligt gammal för att minnas hur kärnfysikerna splittrades i två helt olika läger på 70-talet. Så var det med den entydigheten. Samtidigt kan jag i detta inte läsa något annat än just en "manövrer i ett maktspel": vetenskapens primat ska bevaras oanfrätt.

Jag tycker faktiskt detta är oroande. Varje uppfattning som "måste stå oemotsagd" innebär för mig ett anspråk på ofelbarhet och hör mer hemma i religiösa eller totalitära sammanhang, inte i frågor om kritiskt tänkande verksamheter, som olika vetenskaper ändå gör anspråk på att vara.

Avslutningsvis, så tror jag knappast att du heller låter dig övertygas av mig, din tro på sanningen är nog alldeles för stark för det. Men förhoppningsvis kanske du blir klar över att din uppfattning om relativism mest är din och dina likasinnades uppfinning samt att en relativistisk uppfattning inte nödvändigtvis är ett utslag av förvirring och oansvarigt flum. Fast f-n tro't.....

Bosse