torsdag 8 november 2012

Gästinlägg av Björn Bengtsson: Tänkandets hantverk

Innehållslöst flum och postmodernt pladder är utbredda farsoter på många håll idag, och knappast någonstans mer utbredda än i diskussion av utbildningsfrågor. I fredags publicerades på DN Debatt en text som av allt att döma försökte slå världsrekord i den sortens idiotier. När jag diskuterade den med min gode vän Björn Bengtsson, som är gymnasielärare i en medelstor svensk kommun, visade det sig finnas konkreta kopplingar mellan å ena sidan artikelförfattaren och dennes budskap, och å andra sidan vissa lätt bisarra inslag i Björns yrkesvardag. Jag bad Björn nedteckna sina tankar kring detta, vilket han gjorde, och det är nu min stora glädje att presentera hans text här på bloggen. Det är en i mitt tycke mycket viktigt text om en form av vanvett som är typisk för den märkliga tid vi lever i och som florerar både i näringsliv och i offentlig sektor. Läs den! /OH

* * *

För några dagar sedan (2/11 -12) publicerades på DN Debatt en artikel med titeln "Högskolan måste satsa på tänkandets hantverk". Artikelns författare är Mats Lindgren, grundare av konsultföretaget Kairos Future.

Jag reflekterar över artikeln i egenskap av lärare (i matematik och programmering) på en kommunal gymnasieskola. Som sådan har jag under de senaste åren bombarderats av budskap om behovet av förändring. De närmaste avsändarna av dessa budskap är den kommunala skolförvaltningen och den lokala skolledningen. Bakom dessa ligger (den politiskt styrda) utbildningsnämnden, och bakom dem alla ligger lager på lager av mer eller mindre dolda och otydliga källor, varav Kairos, Apple och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) bara är några. De åtgärder och den turbulens alla dessa budskap ger upphov till är en ständig källa till frustration för mina kollegor och mig, men också för elever, föräldrar och övriga kommuninnevånare.

I bagaget har jag en forskarutbildning i data- och kognitionsvetenskap; några år som konsult inom IT-branchen för ett antal olika privata företag; och flera år som lärare vid universitet och högskola, men också på grundskolan.

Sedan några år driver jag en blogg. Länkar till fler av mina texter om hur livet vid en kommunal gymnasieskola påverkas av yttre skeenden och trender återfinnes längst ned. Som ett komplement till detta inlägg har jag också, sent omsider, publicerat en tidigare censurerad text, Framtidsdagen, där jag – mot bättre vetande – återger mina personliga erfarenheter av Kairos i en kommunal kontext.

---

"Kunskap är bara en råvara", proklamerar Lindgren. "Vi är på väg mot en ekonomi där tänkandet och tanken, inte kunskapen i sig, är själva tillväxtmotorn." För att högskolan ska vara relevant krävs att den "utvecklar och lär ut tänkandets hantverk i den tappning som arbetslivet kräver".

Jag frågar mig genast vilken högskola Lindgren har studerat vid, där detta tänkandets hantverk uppenbarligen inte utvecklades. Och vad är det han vill, egentligen? Vad är det för tänkande han saknar?

Jo, fortsätter Lindgren:  "[M]orgondagens behov av kompetens" - det som nu saknas - är "förmågan att hantera komplexitet".

Det är alltså inte kunskaper Lindgren saknar; inte heller kritiskt tänkande, bildning, nyfikenhet, forskning, innovation… Inte något av det som högre utbildning alltid har inneburit.

Nej, det där är inte så viktigt, verkar Lindgren mena. Och hur som helst, inte längre nödvändigt, ty "högskolans kunskapsmonopol är på väg att brytas" i takt med att vi nu, via Internet, har tillgång till "gratis utbildning på toppnivå".

Verkligen? Vad lägger Lindgren egentligen i ordet "utbildning"? Det måste vara något annat, något mer, än kunskaper och (traditionellt) tänkande. Men det verkar samtidigt vara lätt tillgängligt via Internet... Behöver vi ens några högskolor?

Kanske inte. Klart är i alla fall att "utbildningen behöver förändras när tänkande, inte kunskap, blir motorn i ekonomin", som det heter när Kairos presenterar sin världsbild.

Man undrar, som vanligt, hur tänkande kan försiggå utan kunskaper och, omvänt, hur tänkande kan saknas med kunskaper. Man undrar förstås också fortfarande exakt vad det är för tänkande som Lindgren efterlyser, och vilka effekter han hoppas uppnå.

Det visar sig alltså vara "förmågan att hantera komplexa frågor och sammanhang" som Lindgren (med hänvisning till svenska personalchefer) är ute efter. Och det handlar alltså inte om kritiskt tänkande. Inte analys, utan syntes: Förmågan att "bygga upp och skapa nytt". Kreativitet. Social kompetens. Djärvhet. Eller?

Lindgren vill helt enkelt att högskolan ska producera entreprenörer. Inte uppfinnare utan företagare. Sådana som kan starta och arbeta för företag som Apple, som "inte uppfunnit något alls" utan som har "fångat tidsanda och trender, lånat och köpt idéer och kombinerat dessa till unika och attraktiva produkter och affärsmodeller". Företag som, enligt Lindgren, har "tänkt konceptuellt".

Jag håller inte med. Men jag kan inte låta bli att undra hur Lindgren har tänkt sig att högskolorna ska "[ta] sig ur det flerhundraåriga system som är föga anpassat till dagens snabbrörliga, öppna och horisontella värld och [hitta] sin roll i en tankebaserad tid". Om detta säger Lindgren ingenting. Jag tror att det beror på två saker:

För det första har han få konkreta idéer. Det är liksom inte hans grej - inte Kairos grej. De sysslar med en bisarr form av skräckblandad "edutainment" som går ut på att sälja konferensstolar med en blandning av hot och lockrop. Och i sann entreprenöriell anda har de infiltrerat organisationer som SKL, och därmed bl.a. Sveriges kommunala skolor, vilka ger dem tillgång till en månghövdad publik. (Här skulle förvisso lite kritiskt tänkande vara på sin plats!) En debattartikel i DN är bara en annons.

För det andra: De konkreta förslag som Kairos ändå har, är än så länge förbehållna deras företagskunder. Av åtminstone tre skäl:

1) De - till skillnad från en kommunal skola - har råd att betala för hela paketet. Inte bara den "underhållning" och insäljning som en konferensföreläsning innebär, utan också för de konsulttjänster som sedan känns så oundgängliga!

2) Kairos riktar sig främst till företag. De är själva ekonomer, management-konsulter och företagare. De, och företagen de vänder sig till, tillhör samma kultursfär. Men debattartikeln lockar inte bara nya kunder, den visar också befintliga kunder att Kairos är en kraft att räkna med; en tankesmedja; en lobby-organisation med reellt inflytande. De erbjuder inte bara verktyg för att navigera i omvärld och framtid - de definierar omvärlden och framtiden. Och om tillräckligt många tror på dem, så blir har de, per definition, rätt...

3) De konkreta förslag som Kairos skulle kunna ge till en kommunal skola är orimliga (än så länge). En enskild kommun har varken resurser eller manöverutrymme nog att implementera dem. Men framför allt är förslagen (än så länge!) alltför politiskt inkorrekta för att presenteras i ett kommunalt (offentligt) sammanhang. Använd din fantasi!

...men de jobbar på det! Och det fina i kråksången är att de inte behöver ta något ansvar.

Och kommunerna har förstått att de måste hänga med. När det händer. Vad "det" nu är... Att de måste agera. På något sätt... Resultatet påminner mig om Corinne Maiers moderna klassiker "Roddtävlingen":
    Några franska storföretag har tagit för vana att utkämpa en roddtävling (fyra man plus rorsman) företagen emellan, och lagen består av de anställda. Men så upptäcker en dag ledningen i ett av företagen att deras lag under några år alltid har kommit sist. Upprördhet och frågor; man betalar en expert, en sportkonsult, för att försöka förstå vad det är som händer. Experten drar igång en undersökning som varar flera veckor innan han når en slutsats: i båten finns fyra rorsmän och en enda roddare. Förvirring hos ledningen som ber konsulten om råd. Kärnan i expertbedömningen sammanfattas sålunda: roddaren måste motiveras!

Debattartikel? Annons? Talakt? Floskelfyrverkeri? För att inte bli mer än nödvändigt förbannad när jag själv tvingas lyssna på (eller läsa) företrädare för Kairos, m.fl., brukar jag tänka att det kanske är ganska logiskt, trots allt: I deras värld handlar allt om att sälja eller säljas, och för att överleva måste man hela tiden ha något roligare att sälja än vad motståndarna (d.v.s. resten av världen) har. Det behöver inte vara bra, eller nyttigt, eller ens vettigt - bara det säljer. "Kineserna kommer!"

Och att klura ut vad detta något kan vara, ja det är att hantera de "komplexa samband" som omtalas ovan. Och det är näst intill oförutsebart, så det är klart att vanliga hederliga kunskaper och tänkande inte duger långt. (Du får gärna använda telepati eller homeopati, bara du säljer. Därför är det också helt logiskt att apoteken nu är "hälsobutiker".)

/Björn Bengtsson, 7/11 -12

---

4 kommentarer:

  1. Även i universitetsvärlden råkar vi ibland ut för dårskap som påmminner om det Björn berättar om. För ett år sedan kommenderades jag och ett tresiffrigt antal andra mellannivåchefer på Chalmers till ett heldagsmöte för att lära oss om ett astrologiliknande påfund kallat the Seven Levels of Consciousness Model. Se även min bloggpost Hur bör ett universitet ledas?.

    SvaraRadera
  2. Arne Söderqvist8 november 2012 19:47

    Jag rekommenderar i detta sammanhang nya numret av tidningen Axess. Inte minst rekommenderar jag artikeln av Inger Enkvist. Flera av de andra artiklarna är också högst läsvärda.

    SvaraRadera
  3. Björns blogg verkar vara en guldgruva om man vill förfasas över svensk gymnasieskola. Inlägget "Inspirationsdag - igen!" var "kul". Man undrar om man ska vara argast på Apple eller skolan.

    SvaraRadera
  4. Jag har precis blivit uppmärksammad på ett (för mig) mäkta bekymmersamt förhållande: en av Kairos Futures stamkunder heter - Chalmers. Egentligen borde jag väl (givet de erfarenheter jag hänvisar till överst i denna kommentarstråd) inte ha blivit överraskad av detta, men det blev jag.

    SvaraRadera