fredag 7 februari 2014

Om medvetandets roll i beslutsfattande

Neurofysiologen Benjamin Libets arbeten om den relativa timingen mellan viss slags hjärnaktivitet och det vi subjektivt upplever som beslutsfattande är så överraskande och kontraintuitiva att de kommit att bli närmast ikoniska. Så här skriver Sam Harris i sin lilla pärla till bok Free Will1,2:
    The physiologist Benjamin Libet famously used EEG to show that activity in the brain's motor cortex can be detected some 300 milliseconds before a person feels that he has decided to move. Another lab extended this work using functional magnetic resonance imaging (fMRI): Subjects were asked to press one of two buttons while watching a "clock" composed of a random sequence of letters appearing on the screen. They reported which letter was visible at the moment they decided to press one button or the other. The experimenters found two brain regions that contained information about which button subjects would press a full 7 to 10 seconds before the decision was consciously made. More recently, direct recordings from the cortex showed that the activity of merely 256 neurons was sufficient to predict with 80 percent accuracy a person's decision to move 700 milliseconds before he became aware of it.

    These findings are difficult to reconcile with the sense that we are the conscious authors of our actions. One fact now seems indisputable: Some moments before you are aware of what you will do next - a time in which you subjectively appear to have complete freedom to behave however you please - your brain has already determined what you will do. You then become conscious of this "decision" and believe that you are in the process of making it. (Harris, s 8-9.)

Eller, ännu lite slagfärdigare formulerat:

Fotnoter

1) Sam Harris besvarar frågan om den fria viljans existens med ett solklart nej - i kontrast med Daniel Dennett, som i den här på bloggen nyligen hyllade Intuition Pumps och i tidigare böcker besvarar den med ja. Det verkar dock inte finnas några väsentliga skillnader mellan deras respektive uppfattningar i själva sakfrågan om vad som faktiskt försiggår i våra hjärnor, utan det handlar mer om vad vi bör lägga i begreppet fri vilja. Tom Clark artikulerar skillnaden i följande stycke, som Harris återger på s 20-22 i sin bok och som både han och (enligt uppgift) Dennett accepterar som en riktig beskrivning av meningsskiljaktigheten:
    Harris is of course right that we don't have conscious access to the neurophysiological processes that underlie our choices. But, as Dennett often points out, these processes are as much our own, just as much part of who we are as persons, just as much us, as our conscious awareness. We shouldn't alienate ourselves from our own neurophysiology and suppose that the conscious self, what Harris thinks of as the real self (and as many others do, perhaps), is being pushed around at the mercy of our neurons. Rather, as identifiable individuals we consist (among other things) of neural processes, some of which support consciousness, some of which don't. So it isn't an illusion, as Harris says, that we are authors of our thoughts and actions; we are not mere witnesses to what causation cooks up. We as physically instantiated persons really do deliberate and choose and act, even if consciousness isn't ultimately in charge. So the feeling of authorship and control is veridical.

    Moreover, the neural process that (somehow - the hard problem of consciousness) support consciousness are essential to choosing, since the evidence strongly suggests they are associated with flexible action and information integration in service to behavior control. But it's doubtful that consciousness (phenomenal experience) per se adds anything to those neural processes in controlling action.

    It's true that human persons don't have contra-causal free will. We are not self-caused little gods. But we are just as real as the genetic and environmental processes which created us and the situations in which we make choices. The deliberative machinery supporting effective action is just as real and causally effective as any other process in nature. So we don't have to talk as if we are real agents in order to concoct a motivationally useful illusion of agency, which is what Harris seems to recommend we do near the end of his remarks on free will. Agenthood survives determinism, no problem.

Daniel Dennett har för övrigt alldels nyligen författat en lång och mycket läsvärd recension av Harris bok, där han inte lägger några fingrar emellan: han kallar visserligen boken "remarkable [...], engagingly written and jargon-free, appealing to reason, not authority, and written with passion and moral seriousness", men också "a veritable museum of mistakes". Den uppfattning som uttrycks i bildens Steven Kaas-citat, och som Harris i sin bok formulerar gång gå gång, bl.a. med orden...
    Did I consciously choose coffee over tea? No. The choice was made for me by events in my brain that I, as the conscious witness of my thoughts and actions, could not inspect or influence.
...har Dennett inte mycket till övers för i sin recension:
    Not so. He can influence those internal, unconscious actions—by reminding himself, etc. He just can’t influence them at the moment they are having their effect on his choice. (He also can’t influence the unconscious machinery that determines whether he returns a tennis serve with a lob or a hard backhand once the serve is on its way, but that doesn’t mean his tennis strokes are involuntary or outside his—indirect—control. At one point he says “If you don’t know what your soul is going to do, you are not in control.” Really? When you drive a car, are you not in control? You know “your soul” is going to do the right thing, whatever in the instant it turns out to be, and that suffices to demonstrate to you, and the rest of us, that you are in control. Control doesn’t get any more real than that.)

    Harris ignores the reflexive, repetitive nature of thinking. My choice at time t can influence my choice at time t’ which can influence my choice at time t”. How? My choice at t can have among its effects the biasing of settings in my brain (which I cannot directly inspect) that determine (I use the term deliberately) my choice at t’. I can influence my choice at t’. I influenced it at time t (without “inspecting” it). Like many before him, Harris shrinks the me to a dimensionless point, “the witness” who is stuck in the Cartesian Theater awaiting the decisions made elsewhere. That is simply a bad theory of consciousness.

Harris har lovat replikera inom kort - håll utkik på hans blogg!

2) Jag har lyft bort ett par fotnoter från Harris passage, och istället tillfogat några länkar till hans källor.

19 kommentarer:

  1. Är inte den fria viljan ett religiöst påfund? För den verkligt upplysta människan är det väl tämligen uppenbart att den inte kan finnas. Om man med fri vilja menar något utöver det som kan beskrivas med naturvetenskapliga termer.

    Men, den utbredda tron på fri vilja visar väl också på att det religiösa tankegodset har ett starkt grepp över sanhället.

    En intressant fråga skulle vara att veta hur många människor i Sverige som verkligen tror på den fria viljan.

    Jag skulle uppskatta att minst 95 % tror på den fria viljan. Dvs att de tror att de består av ett väsen som styr över fysiska/kemiska/biologiska processer.

    De moraliska och socialpolitiska konsekvenserna av insikten att vi saknar fri vilja tycker jag skulle vara ett intressant tema för humanistförbundet, ett lyft för Sturmark mao.

    MVH/Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Din uppfattning drar mer åt Harris håll än åt Dennetts, låter det som. Min gjorde också det fram tills ganska nyligen, men tack vare Dennetts oförtröttliga argumentation i ämnet har jag kommit att nyansera min syn på vad vi egentligen bör mena med fri vilja. Prova gärna att läsa Dennetts recension av Harris för att se om du också är påverkbar!

      Radera
  2. Om jag förstått skillnaden så ser de två lägren på exakt samma processer och konstaterar (1) det där är inte fri vilja, respektive (2) det där är fri vilja.

    Att det är vilja är vi väl tämligen överens om, så allt handlar om vad min menar med "fri". Harris verkar vilja att "fri" i det här fallet ska innebära något som kan verka opåverkat från någon tidigare process, men den ståndpunkten förstår jag mindre och mindre ju mer jag tänker på det här. "Fri" ska väl i det här sammanhanget mer förstås som "min", alltså min vilja. Det ska vara mitt val, huruvida jag tar kaffe eller te och det valet är ju i högsta grad beroende av tidigare processer.

    Eftersom Harris använder "fri" på det sätt han gör så definierar han bort fri vilja från det möjligas sfär, om vi inte för in själar och andra påfund. Med den betydelse han lägger in så har han redan besvarat sin egen fråga. Och då blir hans bok plötsligt ointressant.

    Så jag är med Dennett. Åtminstone tills jag blivit övertygad av något bra argument om motsatsen.

    SvaraRadera
  3. Vi har väl alla en vilja. Ingen tvekan om det. Men den står inte fri från arv, miljö, fysiska, kemiska eller biologiska processer.

    Men den är fri i den meningen att ingen specifik företeelse kontrollerar din vilja. Dessutom är den enbart kopplad till din fysiska person.

    Men, hur komplexa varelser eller föremål krävs för att Dennetts fria vilja skall vara applicerbar? En tärning, en daggmask, en apa?

    Till sist landar man i vad "fri" betyder.

    MVH/Lars

    SvaraRadera
  4. Fri vilja skulle kunna betyda att du skall kunna skaka av dig din historia i form av genernas och fosterlivets betydelse. Men allt du gör bygger på detta plus en massa annat utanför din kontroll.

    Praktiskt visar detta sig i att med en viss uppväxt och viss uppsättning gener är det stor sannolikhet att du blir brottsling eller framgångsrik beroende på om det var gynnsamma eller mindre gynnsamma förutsättningar som getts.

    Att det inte är predikterbart på individnivå beror inte på den fria viljan utan på att det finns ytterligare dolda variabler som man inte kan mäta.

    MVH/Lars

    SvaraRadera
  5. Att vi i vårt samhälle valt att betrakta viljan som fri och därmed göra individer ansvariga för sina handlingar gör inte viljan ett dugg friare. Den skapar bara ytterligare en restriktion på vårt handlingsutrymme.

    Att individer kan ändra sitt beteende är inte heller ett bevis på fri vilja bara ett belägg för att komplexa neurala nätverk skapar nya förbindelser utifrån externt stimuli.

    I sociala sammahang är det de mest praktiska att via den "fria viljan" skapa en återkoppling på vårt beteende.

    Oavsett om vi lever i en deterministisk värld eller ej skapar inte genuin slump någon fri vilja.

    Det intressanta i debatten är inte huruvida den fri viljan existerar eller ej, utan hur vi väljer att behandla människor som beter sig illa. Eftersom de som ser den fria viljan oftast är moralister vilket oftast visar sig vara kontraproduktivt.

    /Lars

    SvaraRadera
  6. Jugglers act without thinking. They just move their hands and the balls fall into them.

    SvaraRadera
  7. Dennet tycks vara monumentalt ointresserad av att diskutera saken utifrån den fria viljans faktiska existens och hänger upp sig på att den mänskliga konventionen av begreppet är det enda intressanta, vilket verkar en smula märkligt för en filosof. Om en fysiker klargör att en stenvägg i verkligheten består av nästan enbart tomrum, ska då Dettet i konsekvensens namn hävda att detta påstående är ett misstag eftersom det är irrelevant för människan?

    Om man i ett filosofiskt sammanhang ställer frågan om den fria viljan verkligen existerar, då är det väl inte vår perception av den som är intressant utan dess faktiska, absoluta existens? Ett belysande exempel är när Harris skriver ”I cannot take credit for the fact that I don’t have the soul of a psychopath.” och Dennet responderar ”He can take credit, not Ultimate credit, whatever that might be, but partial credit, for husbanding the resources he was endowed with.”
    Varför denna ovilja att diskutera utifrån detta ”ultimate credit”? Frågeställningar kring sakers absoluta ”ultimata” tillstånd tycks vara tabubelagda av Dennet. Man kan ju hävda att dessa tillstånd är irrelevanta (och i någon mening oåtkomliga för oss), men även om detta vore sant (viss relevans har det vilket Harris argumenterar väl för) kan väl saken vara värd att fundera över (inte minst i kontrast till den religösa föreställningen av fri vilja)? Det blir tydligt när han jämför med färger (”What everyday folk think colors are [...] is hugely deluded; that doesn’t mean that colors are an illusion.”), men varför är det fel att säga att vår uppfattning av färger är en manifestation i våra hjärnor, och i det avseendet en illusion?

    För egen del tycker jag att frågan om vi har en fri vilja kan besvaras med både att ja och ett nej, beroende på hur vi angriper frågan. Dennet tycks dock låst vid att hans sätt att tolka frågeställningen är den rätta och Harris sätt är fel (”misstake, just not true” etc). Det tycks ligga en del prestige begraven här...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att Dennett inte lägger mer krut på att diskutera "ultimate credit" behöver inte förklaras med någon prestigelåsning, utan kommer sig av att han och Harris är helt överens om att begreppet är inkoherent, så att det därmed inte finns någon anledning att orda vidare om saken.

      Radera
    2. Det må så vara, dock verkar mycket av Dennetts kritik mot Harris handla om att den sortens fri vilja Harris argumenterar mot är absolut eller ”ultimate”, och den anser inte Dennett vara relevant att diskutera.
      Han lanserar en annan syn på bergeppet men jag har inte riktigt greppat Dennetts hållning här. Om det i varje ögonblick bara finns en möjlig fortsättning, vilket Dennett verkar hålla med om, har vi då egentligen något elbow room?
      Att våra hjärnor är så konstruerade att vi kan föreställa oss flera möjliga utgångar som egentligen inte finns verkar lite illusoriskt, men Dennett verkar anse att denna abstrakta tankeförmåga räcker för att ge fri vilja en verklig innebörd. Här fastnar jag (än så länge).

      Radera
    3. Christian: enligt min mening har du fastnat i den obetänkta föreställningen att existens är något som är relevant även utanför de existerande varelsernas föreställningsvärld.

      Radera
    4. Jo, det är nog sant. Det tycks mig i alla fall finnas mycket som är relevant på olika sätt utanför min begränsade föreställningsvärld, men är det verkligen en obetänkt föreställning tycker du?
      Och visst har mänskligheten lyckats hitta en del relevanta saker efterhand som vi vidgat vår föreställningsvärld, och det är väl det vi försöker göra när vi ägnar oss åt den här sortens tankeexperiment?

      Till exempel vore det kanske en god sak om vi kunde tona ner vår moraliska indignation i vissa sammanhang, och öka vårt medkännande med människor som agerar oförenligt med vår moraluppfattning, vilket vore ett tänkbart och relevant resultat av de insikter Harris propagerar för. Det kan väl åtminstone vara värt att diskutera?

      Radera
    5. Det låter ju sympatiskt, men min moral baserar jag på empati och vad jag känner är rätt och rimligt, och den påverkas knappast av ontologiska och epistemiska resonemang.

      För övrigt tänjde jag lite på min egen uppfattning när jag uttalade mig om någonting utanför vår föreställningsvärld. Eftersom existens är en lokal företeelse i vår föreställningsvärld så är allt vi föreställer oss inkapslat i den. Det kan alltså egentligen inte finnas någonting utanför vår föreställningsvärld. Vi kan föreställa oss att det skulle kunna finnas, men det är till skillnad från den fria viljan en illustion.

      Radera
    6. Hmm, visst, så skulle det kanske kunna vara. Det går ju förstås inte att bevisa, men det går ju inte heller att falsifiera. Att uttala sig så säkert om något med dessa kvalitéer känns egendomligt bekant på något sätt...

      Radera
    7. Att jag är så säker kommer sig av att allt liksom följer av sig själv när man observerat att existensens inte är en objektiv egenskap. Jag funderade länge över sådana här frågor och ändrade min uppfattning hit och dit, tills lösningen plötsligt slog mig för ca 15 år sedan, och sedan dess har den legat fast för mig.

      Radera
  8. Problemet med att föreslå en ny moralisk världsordning, som någon föreslog, där vi skulle bortse från den fria viljan, är att vi alla medvetna varelser existerar både som subjekt och o objekt. Utifrån ett subjektivt perspektiv, vårt medvetandes perspektiv, saknar vi fri vilja. Emellertid är förekomsten av fri vilja hos en människa utifrån sett, människa som objekt, något helt annat. Det är för omgivningen ointressant huruvida individen som objekt haft ett "medvetande" som varit integrerat i beslutsprocessen (vi vet ju inte ens om individen äger något medvetande) I kontexten av
    sociala, samhällsmoraliska varelser, existerar vi som objekt, inte som subjekt

    SvaraRadera
  9. fortsättning.

    och frågan om subjektiv delaktighet i beslutsprocesser blir därför ointressant.

    SvaraRadera