Allmänningens tragedi och Lars Karlssons myrstack

"Sverige anses stå för drygt en promille av världens utsläpp av växthusgaser, i praktiken är siffran väsentligt lägre om man tar hänsyn till våra växande skogar, som alltså absorberar betydande mängder koldioxid. I det perspektivet är det felaktigt att betrakta Sverige som klimatbov." Så skrev Sverigedemokraternas miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen i Dagens Nyheter i förra månanden. Det låter nästan som ett eko av meteorologiprofessor emeritus Lennart Bengtsson, som bl.a. yttrat följande:

Europa står för tillfället för ca 10% av de globala utsläppen och lilla Sverige som alltid vill gå i spetsen står för så där 0.2-0.0% beroende om man tar med nettoupptaget i den svenska vegetationen eller inte. Ibland tror jag att jag befinner mig i en förtrollad skog och inte i verkligheten när jag läser och lyssnar på vad politikerna säger att de vill göra. Det måste väl i himmelens namn finnas mer angelägna uppgifter!

Dessa "Varför just vi?"- och "Sverige är ju ändå så litet"-argument är beklämmande vanliga. Haken är naturligtvis att alla parter kan resonera likadant, varpå ingen tar tag i saken och det går åt helvete. Den vanligaste metaforen för detta slags problematik i situationer som kräver samarbete är allmänningens tragedi, som också blivit till ett viktigt teoretiskt ramverk, föremål för en stor litteratur inom samhällsvetenskaperna. Min gode vän och Uppsalainitiativet-kollega Lars Karlsson föreslår en alternativ metafor i den sommarfabel om myrstacken som han publicerade häromveckan. Så här börjar den:

Det var en gång en myrstack som låg i en skog. Det var en fin och välbyggd stack, och dess drottning var väldigt stolt över den. Så en dag kom en vresig gammal björn förbi och rev större delen av stacken. Med stacken sönderriven var myrorna illa ute: de saknade skydd mot regn, kyla och värme och de föll ofta offer för rovdjur eller sjukdomar.

Drottningen kände att något måste göras. Hon talade med myrorna om att de måste reparera stacken, men varje myra hon talade med svarade ungefär så här:

"Det finns tusen myror i stacken. Det jag kan bidra med är så litet att det inte skulle märkas. Varför ska jag slita och släpa när det ändå inte gör någon märkbar skillnad?"

Och myrorna hade det hemskt och en del av dem dog, och det som fanns kvar av stacken förföll alltmer. Drottningen vädjade till sina myror:

"Så här kan det inte fortsätta. Vi måste göra något, innan vi alla går under."

Men varje myra svarade ungefär så här:

"Det vore hybris att tro att lilla jag kan rädda stacken. De andra är många fler än jag är: de får fixa det."

Det här kunde slutat som en riktig myr-tragedi. Lyckligtvis fanns det...

Läs den spännande fortsättningen här! Och gör det innan ni tar del av nedanstående fotnot, som innehåller spoilers.¹

Fotnot

1) Obs! Spoiler! Trots svårigheten att koordinera ett samarbete lyckas myrorna med det, och lite längre fram i fabeln heter det att "alla myror (med några få undantag, och ni kan gissa vad de myrorna hette)" deltog i arbetet med att bygga upp stacken igen. Jag vill delta i gissningsleken. Först och främst gissar jag att en av de samarbetsvägrande myrorna hette Martin Kinnunen, och att en annan av dem hette Lennart Bengtsson. Sedan fyller jag på med namn som Lars Bern, Patrik Engellau, Nigel Farage, Michael Gove, Donald Trump och Jimmie Åkesson. Men detta är som sagt bara mina gissningar, och det skulle vara intressant att få besked från Lars om huruvida jag är på rätt spår.