måndag 25 juli 2016

Det här med att vi kanske bor i en datorsimulering

Det är något med den här bilden som håller mig kvar. Kanske kattens lugn och mjukhet i kontrast med astronautens brådska och raketens hårdhet. Men helt klart också bildens antydan om att den fysiska verklighet vi tycker oss leva i inte är den fundamentala, att det finns en högre verklignet vars invånare kan kika ned på oss som i en låda.

Idén är inte ny. Den dyker upp i många sammanhang, från de stora världsreligionerna till populärkulturella filmer som The Matrix och The Truman Show. Den har emellertid haft svårt att vinna acceptans såsom seriös hypotes värdig vetenskapligt studium.

Det sistnämnda har emellertid börjat luckras upp en liten smula på senare år, mest tack vare filosofen Nick Bostroms så kallade simuleringsargument, som han presenterade i sin uppsats Are you living in a computer simulation i tidskriften Philosophical Quarterly 2003, och som sedan dess tilldragit sig en del uppmärksamhet. Jag skriver mycket om Bostroms olika arbeten i min senaste bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity, men just simuleringsargumentet tar jag inte upp annat än som allra hastigast, i en fotnot på sidan 151. I min föregående bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer från 2008 ägnar jag däremot simuleringsargumentet en längre diskussion på sidorna 126-128:
    Bostrom konstaterar [...] att om vi - den mänskliga civilisationen - överlever de faror som lurar det närmaste århundradet eller så, så kommer den teknologi vi (eller de robotar som eventuellt efterträder oss) då förfogar över att vara närmast ofattbart mer avancerad än den vi har idag. Bland annat kommer vi att ha tillgång till praktiskt taget outtömlig datorkraft. Framtidens historiker kan väntas vara mycket intresserade av vad som egentligen hände de där kritiska årtiondena som föregick "det stora teknologiska språnget". De kommer att använda delar av den enorma datorkraften till att göra omfattande och detaljerade datorsimuleringar av vad som egentligen hände då, och dessa simuleringar kommer att vara så verklighetstrogna att de virtuella människor som befolkar dem får medvetanden, så som vi själva. Men tack vare att så ofantligt många sådana datorsimuleringar genomförs, så överstiger det antal virtuella människor genom historien som tror sig leva år 2007 vida det antal om knappt 7 miljarder människor som verkligen upplevde (originalversionen av) 2007. Och därför är det långt troligare att vi hör till de virtuella människorna i dessa datorsimuleringar än att vi utgör originalen. Vi lever alltså i the Matrix.

    Man kan spekulera vidare kring detta scenario. Varför skulle det vara förbehållet professionella historiker att köra dessa simuleringar? Nog kunde det bli ett populärt nöje, åtminstone bland lagom nördigt inriktade personer, att i sina datorer upprepa historien, eller ännu hellre se hur den hade utvecklats då förutsättningarna varieras på olika sätt? Kanske Gud egentligen är en pubertetsfinnig 15-åring anno 2243 som kommit att fundera över det otroligt jämna amerikanska presidentvalet år 2000 och över vad som egentligen hade kunnat hända om den där religiöse och halvt imbecille alkoholisten till motkandidat faktiskt hade vunnit?

    [...]

    Bostroms uppsats kan förstås som att han inte blott hävdar att det är möjligt att vi lever i the Matrix, utan rentav att det är ytterst troligt. Och även om jag inte kan slå fast att han har fel, så går det att peka på ett antal obevisade antaganden som hans resonemang hänger på. (Av de följande pekar Bostrom själv på de första två, medan han däremot inte säger något om det tredje.) För det första behöver det, som Bostrom själv påpekar, föreligga en icke-försumbar sannolikhet att vi - den mänskliga civilisationen - lyckas nå den tänkta teknologiska nivån innan vi förgör oss själva. Jag vill gärna tro att så är fallet, men om man skall vara realistisk så framstår det som en vidöppen fråga. [...] För det andra förutsätter Bostroms argument den så kallade datorteorin för medvetande, som säger att fenomenet medvetande inte är beroende av något specifikt slags materiellt medium för att kunna uppstå, så att t.ex. kisel kan gå lika bra som kött och blod; detta behövs för att datorsimuleringarnas virtuella människor skall erhålla medvetanden. Åter har vi att göra med en vidöppen fråga. Och för det tredje bygger Bostroms sannolikhetsargument på det implicita antagandet att det existerar en mekanism enligt vilken "vi" - de medvetna varelser du och jag råkar finna oss identiska med - väljs ut på måfå enligt likformig fördelning bland alla medvetanden i universum. Vad som skulle ligga bakom en sådan mekanism har jag svårt att se, men vem vet?

Under de år som passerat sedan jag skrev dessa rader har jag kommit att se något mer positivt på simuleringsargumentet och tanken att vi faktiskt bor i en datorsimulering. Ja, argumentet vilar alltjämt på obevisade premisser, men detta gör det inte irrelevant för frågan om världens yttersta beskaffenhet. Inte så att jag tror att vi bor i en datorsimulering, men idén synes mig långt ifrån orimlig. Den mer allmänna tanken att det skulle existera en högre verklighet än den fysiska som vi upplever, och att det skulle kunna finnas en skapare och en avsikt bakom vårt världsallt, ter sig därmed inte heller orimlig. Detta har lett till en förskjutning i min syn på religion. Tanken på en skapare går inte längre lika lätt att utan vidare avfärda, även om jag fortfarande finner andra delar av det kristna (för att nu nämna den religion jag råkar vara närmast bekant med) tankegodset lika orimligt som tidigare: evidentiellt ogrundade och fullkomligt godtyckliga bisarrerier om äpplen, ormar och jungfrufödslar, om en hämndlysten Gud som håller sig med detaljerade föreskrifter om vad samtyckande vuxna människor får lov att företa sig bak sovrummets dörrar, och om hur vår väg till evigt liv går via det bestialiska ihjältorterandet av en man i 30-årsåldern för snart 2000 år sedan.

Men är inte tanken på att vi kanske bor i en datorsimulering djupt oroande? Är det inte fasansfullt att tänka sig att hela det som vi uppfattar som vår värld och vår tillvaro bara är på låtsas? Njae, inte så farligt, har jag varit böjd att svara på dessa frågor, och ansluta mig till den uppfattning som David Chalmers försvarar i sin utomordentligt läsvärda uppsats The Matrix as metaphysics, att även om det skulle existera en högre verklighet relativt vilken vår tillvaro och vår värld spelar rollen av en datorsimulering, så ändrar inte den saken på det faktum att våra liv och vår värld är verkliga.

Emellertid. När jag i förra månaden tog del av filosofen Eric Schwitzgebels aktuella bloggpost If you/I/we live in a sim, it might well be a short-lived one så kändes tanken på att vi bor i en datorsimulering betydligt läskigare:
    We need to ask what proportion of the conscious AIs (at least the ones relevantly epistemically indistinguishable from us) live in large, stable sims, and what proportion live in small or unstable sims?

    I see no reason here for high levels of optimism. Maybe the best way for the beings at the base level of reality to create a sim is to evolve up billions or quadrillions of conscious entities in giant stable universes. But maybe it's just as easy, just as scientifically useful or fun, to cut and paste, splice and spawn, to run tiny sims of people in little offices reading and writing philosophy for thirty minutes, to run little sims of individual cities for a couple of hours before surprising everyone with Godzilla. It's highly speculative either way, of course! That speculativeness should undermine our confidence about which way it might be.

    If we're in a sim, we probably can't know a whole lot about the motivations and computational constraints of the gods at the base level of reality. (Yes, "gods".) Maybe we should guess 50/50 large vs. small? 90/10? 99/1? (One reason to skew toward 99/1 is that if there are very large simulated universes, it will only take a few of them to have the sims inside them vastly outnumber the ones in billions of small universes. On the other hand, they might be very much more expensive to run!)

    If you/I/we are in a small sim, then some version of radical skepticism seems to be warranted. The world might be only ten minutes old. The world might end in ten minutes. Only you and your city might exist, or only you in your room.

Detta snuddar vid den mardröm som benämns Boltzmannhjärnor, och som vore väldigt skön att kunna avfärda som overklig. Scott Aaronson, som i sin underbart infallsrika uppsats The ghost in the quantum Turing machine tar upp Bolzmannhjärneproblemet (som en bland en rad andra frågor av jämförbart bråddjup) utifrån ett perspektiv som påminner om Bostroms simuleringsargument, och föreslår en väg ut ur mardrömmen - en väg som jag dessvärre finner en smula långsökt och lam. Eller döm själva!

Elon Musk säger sig vara nästan bombsäker på att vi bor i en datorsimulering. Få andra uttrycker denna ståndpunkt så tvärsäkert, men frågan finns idag på den filosofiska och vetenskapliga agendan på ett helt annat sätt än för 15 år sedan. Dess ökade legitimitet manifesterades tidigare i år i hur den togs som tema för 2016 års upplaga av den så kallade Isaac Asimov Memorial Debate - en paneldiskussion på American Museum of Natural History i New York. Panelens samlade vetenskapliga kompetens var blytung, eller vad sägs om följande namn: David Chalmers, Zohreh Davoudi, James Gates, Lisa Randall, Max Tegmark och Neil deGrasse Tyson (moderator). Och diskussionen blev klart sevärd!

7 kommentarer:

  1. Det värsta är att man knappt kan avfärda tramset i religionernas innehåll helt heller, eftersom det finns en sannolikhet att tex en bibel-troende sitter och simulerar deras "sanning". Pascals wager har börjat plåga mig en del på senare.

    Man kanske kunde hoppas på ett matematiskt teorem för en slags övre gräns för beräkningskapacitet/datormaterial? Eller tex att man behöver lika mkt "fysiskt nätverkande" per medvetande som hjärnan har nu. Då blir det mindre rimligt att nån skulle kunna köra miljarder medvetanden i en dator.

    Jag gillar Searles (gammla Searle) distinktion mellan obervatörsberoende och intrinsikala fenomen. Tex, att om man i detalj simulerar matspjälkningsprocessen så har man fortfarande inte en dator som kan spjälka mat. Vi tolkar outputen som att "de där ettorna och nollorna representerar process X", men de är inte process X. Han menade vidare att medvetandet existerar intrinsikalt och att om något (tex en dator) ska bli medvetet måste de ha samma kausala kraft som en hjärna (systemet av neuroner orsakar hjärnans medvetenhet intrinsikalt. Kausaliteten är enl Searle analog med hur vattenmolekyler orsakar systemets viskositet). Det skulle isf kunna tala för att man behöver en fysikalisk struktur (ett "cortex" av kretsar eller dylikt) till varje medvetande som man vill skapa. Det talar då emot att en superdator simulerar miljarder medvetanden samtidigt, i samma hårdvara, och att dessa är intrinsikalt medvetna. Speciellt eftersom samma hårdvara simulerar allt annat i världen.

    Jag undrar om detta argument är förenligt med computational theory of mind, som jag vet att du lutar åt.

    Daniel


    SvaraRadera
  2. Man kan spekulera i att det skulle gå att simulera hela universum med någon sorts variant av Game Of Life: Rummet skulle vara ett rutnät av celler som var och en befinner sig i något av ett begränsat antal möjliga tillstånd, och dessa tillstånd uppdateras stegvis baserat på granncellernas tillstånd enligt en programmerad regel.

    Om vi hade levt i ett sådant universum, skulle vi kanske ha kunnat se vissa symptom på detta även om rutnätet var alltför finmaskigt för att kunna observeras direkt:

    * Det begränsade minnesutrymmet i datorn skulle innebära att ett sådant universum måste vara begränsat i tid och rum.

    * Även om man inte kunde räkna ut den exakta regeln för cellernas uppdatering, skulle man kunna se att samma princip gäller överallt, så att naturen i grunden är beskaffad på samma sätt exempelvis ute i rymden som på jorden.

    * På grund av rutnätet blir materien “pixlig”: Försöker man dela den i allt mindre delar, når man fram till ett litet antal grundformer som sedan inte kan delas vidare.

    * Den stegvisa uppdateringen baserad på grannceller skulle göra att effekten av en händelse skulle fortplanta sig genom rummet som en vågfront med en bestämd och universellt konstant hastighet, som samtidigt skulle utgöra en övre gräns för hur fort någonting kan röra sig.

    Man får hoppas att fysiker och kosmologer genast slår larm om de upptäcker några sådana konstigheter i vår verkliga värld.

    SvaraRadera
  3. Intressant, jag undrar vad som skiljer en perfekt simulering från verkligheten?

    SvaraRadera
  4. Arne Söderqvist25 juli 2016 21:31

    Bilden får mig att minnas en reklamkampanj för kattmat för några år sedan. Stora plakat som var uppsatta här och där hade en bild på ett katthuvud, som var flera kvadratmeter stort. När jag kom gående förbi dessa plakat förstod jag hur en mus uppfattar en katt.

    SvaraRadera
  5. Fascinerande. Men Olle om jag fattar dig rätt så är det programeraren som du uppfattar som gud. Men om man kombinerar detta med idéen om en AI som skött simuleringen så får vi ju faktiskt en gud som han föreställa i de monoteistiska religionerna.

    SvaraRadera
  6. Finns den en meningsfull skillnad mellan simuleringsargumentet och religion(er)?

    SvaraRadera
  7. Ett till argument mot att vi skulle leva i en simulering: Om vi överlever det här seklet och utvecklas vidare så att den här typen av simuleringar blir möjliga - har vi då inte sannolikt fortsatt bli mer etiska, så att de här simuleringarna i framtiden när de kan göras, ses som ett sätt att orsaka enorma mängder onödigt lidande?

    SvaraRadera