Om Silvias spöken och Sisyfos sten

Alltså såhär. Det har i veckan blivit känt att drottning Silvia hävdar att det spökar på Drottningholms slott. På detta har min gode vän Patrik Lindenfors reagerat i Expressen med påpekandet att "det skulle vara bra om en person som får miljontals kronor av våra skattepengar för att representera Sverige lät bli att sprida villfarelsen om att spöken finns".¹ På vilket jorunalisten Jack Werner i sin tur reagerat med följande tweet, som tydligen på vissa håll uppfattats som fyndig nog att förtjäna att återges i dagens DN:

Av alla sisyfosarbeten väljer vissa alltså att försöka få folk att sluta mysrysberätta spökhistorier. Lycka till.

Det är naturligtvis tacksamt att raljera över den man tycker sig se ägna sig åt ett Sisyfosarbete, men jag vill be Werner betänka följande. Livet självt är i hög grad ett Sisyfosarbete. Att abdikera från uppgiften att baxa upp stenen för kullen, dvs från att försöka rätta till det man finner vara på tok här i världen, är att gå in i ett slags vegeterande tillstånd. Det duger inte, och jag kommer att tänka på Albert Camus berömda ord om att "man måste tänka sig Sisyfos lycklig".

Om någon nu tycker att jag tolkar Werner lite illvilligt här så ligger det nog något i det - det är såklart inte total kapitulation och inträde i ett vegeterande tillstånd han förespråkar. En rimligare tolkning av hans tweet är att han ser att det finns olika effektiva sätt att göra världen bättre, att vi optimerar våra världsförbättraransträngningar bättre om vi ägnar oss åt de mer effektiva snarare än de mindre effektiva, och att spöktrobekämpning hör till de mindre effektiva. Jag tenderar att instämma på samtliga tre punkter.

Emellertid. Vi bör inte driva optimerandet för långt. Jämförelser mellan hur effektivt olika åtgärder förbättrar världen tenderar att landa i att den allra största effekten fås genom att satsa på malaria- och parasitsjukdomsbekämpning i tredje världen.² Men världen blir inte bra genom malaria- och parasitsjukdomsbekämpning allena, så vi bör inte alla satsa all vår kraft på just det, även om marginalkostnadskalkyler råkar peka ut det som optimalt. Som kollektiv behöver vi satsa våra världsförbättrarresurser ganska brett, och ur det perspektivet tycks det mig inte alls fel att någon enstaka individ satsar någon liten del av sin tid och sin energi på bekämpandet av kunglig vidskepelse. Att på Werners vis slå ned på och håna sådan aktivitet känns rakt inte motiverat. Det kan i sammanhanget noteras att Patrik har många strängar på sin lyra, och att striden mot spridande av spöktro knappast platsar på topp tio-listan över hans olika världsförbättrarengagemang.

Fotnoter

1) Patrik är dock inte först med att i Expressen ondgöra sig över kungligt spökdravel. Se t.ex. min och Christer Sturmarks debattartikel i samma tidning i augusti 2007.

2) Möjligen kan de resonemang som förs av Bostrom (2013) och i Avsnitt 10.3 i min egen Here Be Dragons förstås såsom pekandes i annan riktning.