Je suis Charlie

Gårdagens vedervärdiga, samvetslösa och dödliga våldsdåd mot satirtidskriften Charlie Hebdo i Paris - ett dåd som ser ut som en förlängning av 2005 års Muhammedkris - utgör ett försök att skrämma oss till tystnad. Men vi skall inte låta dådets ynkliga gärningsmän lyckas. Vi behöver stå upp för vår rätt att säga vår mening, inklusive och i synnerhet om vår mening är misshaglig. Läs Christopher Hitchens text från februari 2006 om vikten av att göra narr av religion!

Vi har givit vika länge nog.¹ Enough! Det är dags att lära fundamentalisterna att de inte kan stoppa oss från att påtala Guds omåttliga ondska eller en viss profets motbjudande pedofila leverne. Har de invändningar får de formulera dem verbalt, inte med kulor och gevär.

Se även följande bloggposter:

• Stora frågor och epistemisk ödmjukhet, 24 augusti 2011.
• Lösningen då argumenten tryter: ökad fanatism och hot om våld, 18 augusti 2014.
• Tack gode Gud för Lena Andersson!, 29 oktober 2011.
• For the record: lite islamkritik, 24 juli 2013.

Fotnot

1) Ivar Arpis sammanfattning ger inte någon vacker bild:

När Ayatollah Khomeini från sin sjukbädd utfärdade en fatwa mot Salman Rushdie år 1989 slöt de flesta svenska debattörer och kulturskribenter upp bakom författaren. Jan Myrdal var så gott som ensam när han kallade Rushdie för ”maktens hjon” och beskyllde honom för att gå i fronten för ”västvärldens krig mot islam”. Yttrandefriheten försvarades av den förkrossande majoriteten.

Ungefär 20 år senare tecknade Lars Vilks sin rondellhund. Hur lät det då? Akademiker, journalister och kulturskribenter fördömde den nästan unisont. Tanken att det är fel att kritisera och håna religioner, och i synnerhet islam, har blivit närmast allmänt accepterad. I dag hade troligen ingen vågat publicera Satansverserna. I dag har vi internaliserat fatwan. Och rädslan för muslimska extremister är redan utbredd även i Sverige. Och det behöver inte handla om bitsk satir.

När konstnären Elisabeth Ohlsson Wallin ställde ut bilder på Världskulturmuseet i Göteborg för ett par år sedan var temat homosexualitet inom kristendom, judendom och islam. Hon ombads dock bakom lyckta dörrar att ta bort allt med islam. Av rädsla för att stöta sig med extremister censurerades hon.

2005 censurerades konstverket Scene d’amour av algerisk-franska Louzla Darabis. Också det på Världskulturmuseet i Göteborg. Detta efter påtryckningar från vissa muslimska organisationer. Också i det verket är motivet en kärleksakt, och det innehåller även citat ur Koranen. Även den gången var man rädda.

För ett par år sedan ställde Stockholms kulturhus in dansföreställningen Celebration of womanhood av gruppen Freshest för att den innehöll en sång med Korancitat.

När Nobelmuseet 2009 skulle visa filmen Submission av Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali, om kvinnors situation inom islam, kontaktade de en imam och klippte sedan bort de delar av filmen som han fann misshagliga.

Och när Lars Vilks visade upp konstnären Sooreh Heras verk Allah ho gaybar, med bilder av muslimska homosexuella män, attackerades han av uppretade åhörare vid sin föreläsning på Uppsala universitet år 2010. Föreläsningen fick ställas in.

Listan på liknande händelser kan göras mycket längre.