Ett klarläggande till herrarna Birro och Bern rörande yttrandefriheten

Det har sagts ofantligt mycket om Charlie Hebdo-attacken de senaste två dygnen, både kloka saker och mindre kloka. Till det mindre kloka hör följande Facebookuppdatering av Marcus Birro:

Sedan Birro för en tid sedan fick sparken som kolumnist i Expressen har han fört martyrgnällandent till nya höjder, men här tycker jag att han, med sin jämförelse mellan sin egen situation och de dödade på Charlie Hebdo, går bortom alla anständighetsgränser. Innan jag går loss mot Birro för detta borde jag emellertid måhända pröva tanken att jag missförstått hans ironi eller att hans utrop är ett olycksfall i arbetet. Det man finner på Birros Facebooksida verkar dock inte stödja den tanken, då han har en rad andra uppdateringar med snarlikt budskap. Exempelvis delar han, med uppenbart gillande, en anhängares uppdatering med ordalydelsen "Hör på nyheterna att expressens chefredaktör säger att det är viktigt att stå upp för yttrandefriheten...då har man ändrat policy sedan man sparkade Marcus Birro...eller gäller det bara vid terrordåd???". Så nej, något enstaka olycksfall i arbetet verkar Birros uppdatering inte vara.

En annan person som var snabbt framme med att lyfta fram Charlie Hebdo i samband med det egna yttrandefrihetsmartyrskapet är den notoriske klimatförnekarstollen Lars Bern. I ett (även med hans mått mätt) sällsynt motbjudande blogginlägg med den högtravande rubriken Det fria ordet gnölar han i himmelens sky över att han inte längre tycks ha fritt tillträde till spaltutrymme på SvD Brännpunkt. Denna belägenhet som Bern hamnat i tycks honom fullt jämförbar med Charlie Hebdo-tecknarnas öde, och han skriver att "skillnaden mellan klimatfanatiker som etablissemanget försvarar och millitanta islamister är [...] hårfin".

Well, låt mig klargöra en sak för herrarna Birro och Bern. Yttrandefriheten innebär inte någon skyldighet för vare sig Expressen eller Svenska Dagbladet att publicera era alster. Dessa dagstidningars debatt- och kultursidor är exklusiva fora som gemene man bara kan drömma om att få utrymme på. Att ni båda under en tid hade gräddfil till sådana fora betyder inte att ni har rätt till det i evighet. Men er yttrandefrihet inskränks inte av detta, ty det är fortsatt fritt fram för er att, på vanligt folks vis, lägga ut era illa formulerade stolligheter exempelvis på bloggar och på Facebook.

Jag kan i någon mån förstå er saknad efter dessa exklusiva spaltutrymmen, men den belägenhet ni hamnat i är inte på minsta vis jämförbar med situationen för de verkliga offren för bristande yttrandefrihet - de som hamnar i fängelse för sina yttranden eller dödas för sina teckningar. Den självupptagenhet och den brist på perspektiv ni ger uttryck för ger mig kväljningar.