- Folke Tersman: Politiker kan lära av forskares dialog, Sans 3/2014.
Här artikulerar Uppsalafilosofen Folke Tersman knivskarpt den lite vagare oro jag själv känt inför de slentrianmässiga fördömanden av och drev mot sverigedemokratiska positioner som vi lite finare, mer akademiskt bildade och politiskt korrekta personer gärna ägnar oss åt. Obligatorisk läsning för den som avser fortsätta delta i sådana drev!
- Johan Wästlund: Är blattar bättre än svennar på yatzy? Statistikexperiment för sverigedemokrater och andra.
Johan Wästlund har figurerat flitigt här på bloggen, men har också en egen blogg, som passande nog bär namnet Johan Wästlund. Hans senaste bloggpost utgör ett förträffligt exempel på det slags saklighet i debatten som Folke Tersman efterlyser, och han slår elegant två flugor i en smäll genom att vederlägga ett stycke främlingsfientlig propaganda samtidigt som han pedagogiskt förklarar ett förrädiskt statistiskt fenomen som är bra att känna till.
- Sam Harris: Why Don’t I Criticize Israel?
Jag finner alltid Sam Harris skriverier intressanta, och ofta provocerande. Så även denna gång. Jag håller absolut inte med om allt han skriver i sin färska text om Mellanösternkonflikten,1 men den är synnerligen intressant och bjuder på en del klargörande tankar i denna infekterade fråga.
- Vladimir Sorokin: Russia is Pregnant with Ukraine, New York Review of Books blog, 24 juli 2014.
Att Rysslands president Vladimir Putin är en kriminell j-a bandit och ett allvarligt hot mot världsfreden har jag framhållit tidigare här på bloggen. Vad som ändå skänker hopp om dagens Ryssland är existensen av en välartikulerad och modig opposition. Hit hör Pussy Riot, och hit hör i allra högsta grad författaren Vladimir Sorokin. Den aktuella text av honom jag här länkar till hör (liksom hans tidigare essä Let the Past Collapse on Time) till det bästa jag läst om Ukrainakrisen.
- Robin Hanson: I Still Don't Get Foom.
Den som väntar på min recension av Nick Bostroms nya bok Superintelligence kommer (som tidigare meddelats) att få vänta i ännu en månad eller två, tills den först publicerats i Axess. Bland de övriga recensioner och kommentarer om boken jag hittills sett är Robin Hansons den intressantaste. Hanson är skeptisk till om det som Bostrom kallar "fast takeoff", och som på en del andra håll benämns Singulariteten, verkligen kan inträffa. Hans lyckas inte helt övertyga mig med sin argumentation, vilken är i linje med vad han tidigare framfört i The Hanson-Yudkowsky AI Foom Debate, men den är likväl helt klart beaktansvärd.
- Anders Sandberg: The five biggest threats to human existence, The Conversation, 29 maj 2014.
När Nick Bostroms Oxfordkollega och nära samarbetspartner Anders Sandberg rankar de fem största hoten mot mänsklighetens fortsatta existens så hamnar den av Bostrom avhandlade superintelligensen först på tredje plats. Skynda att ta del av vilka de övriga fyra är, innan det är för sent!
- Emma Frans: Emmas selektion.
Emma Frans är ofta först bland svenskspråkiga skribenter med spännande nyheter om beteendevetenskap och annan forksning, och om någon vill utnämna Emmas selektion till Sveriges bästa vetenskapsblogg just nu så har jag inget att invända (men hoppas givetvis på att någon gång själv lyckas erövra titeln). Den välavvägt kaxiga tonen på bloggen markeras av den snygga bannern:
- Maeve Shearlaw: Dropping in on Turkmenistan's 'door to hell', The Guradian, 18 juli 2014.
En av de bisarraste platserna på jorden torde vara det 69 meter breda och 30 meter djupa brinnande hål som finns långt ute i öknen i norra Turkmenistan, och som benämns "Door to Hell". Elden har brunnit i 40 år, och Shearlaws bildreportage väcker spontant två frågor hos mig: Varför fyller de inte igen hålet? Och nog är George Kourounis besök nere i hålet det närmaste vi i verkligheten kommit Mr Spocks äventyr inne i en vulkan i senaste Star Trek-filmen?
(Och på tal om disproportionalitet så tycker jag att det är i minsta laget att i en 3000-ordsuppsats över detta ämne ägna blott 9 ord åt bosättningar på ockuperad mark.)
Mycket intressanta länkar, tack för dem.
SvaraRaderaNär det gäller proportionalitet i krig, så tycks det avse förluster på fiendesidan: stridande versus sk collateral damage. http://en.wikipedia.org/wiki/Proportionality_(law)
Resonerade vidare utifrån Tersmans synpunkter:
http://goo.gl/Fv6pX5
Jag undrar om Tersmans rekommendation verkligen är realistisk. Den argumentation som han anser vara föredömlig, forskarnas, sker ju i ett mycket speciellt och väl övervakat system där allt som sägs kontrolleras med argument som utvecklats under århundraden. Och detta är möjligt för att målet, som är en sorts sanning, evidens skriver Tersman, existerar.
SvaraRaderaMen i politiken är målet makten. Och detta mål ställer inga andra krav på argumentationen än att den ska övertyga så många väljare som möjligt. Debatten blir därefter. Partiledares tal betygsätts ofta av retorikexperter. Retoriken är som bekant konsten att övertyga utan giltiga argument. Att forskare så snart de lämnar forskningsmiljön själva hamnar i retorikfällen finns det gott om exempel på. Klimatdebatten är illustrativ.
Och jag tycker att Johan Wästlunds pedagogiska förintande av SDU's namnräkning är ett exempel på detta. Visserligen har han rätt, men intrycket man får är att SDUarna har helt fel i att invandrarnamn är överrepresenterade, men detta följer inte av hans demonstration. Däremot får man det intrycket vilket gör det till ett retoriskt trick. Hans kommentarer till kommentarerna förstärker intrycket att han helt anammat politikernas debattmetoder.
Tomas, vi verkar vara eniga om det mesta. Tersman har inte klargjort skillnaden forskning-politik.
RaderaForskare söker efter viktiga sanningar. Därför utvecklar man ett mer träffsäkert begreppssystem och hanterar både argument pro och contra. Politiker inför väljarna försöker att samla så stor väljarandel som möjligt (vi-gruppen) och minska motståndarna (de-gruppen). Med det målet är det kontraproduktivt att vara alltför exakt eller att ha precisa begrepp. Ett roande exempel är "alla människors lika värde". Nästan ingen vet vad det betyder men det är viktigt att hålla med. Jag utvecklar detta mer på länken: http://goo.gl/q4Anwq.
I forskningen används metoder för att man ska lära av sina misstag. I politiken gäller det att säkra sin politiska överlevnad genom att samla skarorna bakom slogans som alla vill ställa sig bakom.
Därför är forskning ett lärande system och politiken i de flesta avseenden icke lärande. Och i den mån forskare går och blir politiker så slutar de nästan helt att lära. Även där verkar vi vara eniga.
Great blog! Is your theme custom made or did
SvaraRaderayou download it from somewhere? A design like yours with a few simple tweeks would really
make my blog shine. Please let me know where you got
your theme. Cheers