Vete, vapen och virus: därför har jag inte läst Diamonds bok

För några år sedan köpte jag hem den amerikanske geografen Jared Diamonds berömda bok Guns, Germs and Steel (som också finns i svensk översättning med titeln Vete, vapen och virus). Tyvärr fann jag för gott att ge upp läsandet efter blott några dussin av bokens nära 500 sidor - jag har oftast¹ ganska stränga krav på böcker för att jag skall fortsätta läsa dem.

Diamonds avsikt är minst sagt ambitiös: han är ute efter den ultimata förklaringen till varför det blev europeerna, snarare än t.ex. Nordamerikas indianer eller folket från Nya Guinea, som från 1500-talet och framåt erövrade och koloniserade världen. Efter att han snabbt har avfärdat möjligheten av en genetisk förklaring (att europeer skulle ha medfödda intellektuella talanger av vassare slag än folk från andra delar av världen) kommer vi till följande passage, som jag finner okunnig på gränsen till korkad, och som blev huvudorsak till att jag tappade tålamodet med boken. På tal om utfallet av den europeiska koloniseringsvågen skriver Diamond på sidan 25 att...

these results are completely lopsided: it was not the case that 51 precent of the Americas, Australia, and Africa were conquered by Europeans, while 49 precent of Europe was conquered by Native Americans, Aboriginal Australians, or Africans. The whole modern world has been shaped by lopsided outcomes. Hence they must have inexorable explanations, ones more basic than mere details concerning who happened to win som battle or develop some invention on one occasion a few thousand years ago.

Dramatiska utfall kan alltså, enligt Diamond, inte uppstå ur tillfälligheter, utan måste orsakas av obevekliga och robusta förhållanden. Hans bok publicerades 1997, så han kan naturligtvis ursäktas för att han inte kände till vilket dramatiskt inflytande på politiken i USA och i världen som några hundra helt vanliga Floridabors röster i det amerikanska presidentvalet 2000 skulle få. Men kunde han verkligen inte föreställa sig att något sådant skulle kunna ske? Eller vilken fullkomligt genomgripande omskrivning av 1900-talets historia som hade kunnat bli följden av någon helt trivial händelse såsom, säg, att Adolf Hitler 1930 omkommit i en bilolycka.

Matematikens kaosteori handlar om sensitivt beroende av begynnelsevillkor, vilket innebär att i ickelinjära system som t.ex. vädret, så kan godtyckligt små avvikelser till slut få dramatiska konsekvenser. Den beryktade fjärilseffekten är inte någon myt utan en realitet²: huruvida en fjäril på Himmelska Fridens Torg i ett visst ögonblick flaxar med vingarna eller inte kan göra hela skillnaden beträffande om en orkan på Nordatlanten en månad senare uppstår eller inte. Det handlar inte ens om några enstaka speciella gränsfall, som droppen som kommer bägaren att rinna över eller halmstråt som knäcker åsnans rygg, utan (åtminstone stora delar av) tillståndsrummet är fullt av dessa brytpunkter, lite grand som att i en sekvens om tusen miljarder ettor och nollor så är varenda en av dem av avgörande betydelse för om summan blir udda eller jämn. Och det finns ingen anledning att tro att samhällsutvecklingen skulle ha den stabilitetsegenskap som vädret och många andra fysikaliska system saknar.

Fotnoter

1) Men långtifrån alltid.

2) Kanske borde jag vara försiktig med att använda ordet "realitet" i dessa sammanhang. Fjärilseffekten är ett faktum i Navier-Stokes ekvationer, som används för att modellera vädret. Dessa modeller är inte identiska med verkligheten, men jag vågar ändå tillskriva dem en realitet, i den lite försiktigare mening som Jean Bricmont och Alan Sokal, i uppsatsen Defense of a modest scientific realism, lägger i ordet. Hur fjärilseffekten kan förstås i kvantmekaniska termer studeras i det område av fysiken som kallas kvantkaos.

Har Republikanska partiet nått botten?

Det amerikanska Republikanska partiet går från klarhet till klarhet på många områden. Låt mig idag stanna upp inför deras utbildningspolitik.¹ Deras kamp för att lyfta in så kallad intelligent design i skolans biologiundervisning att undervisas sida vid sida med (eller helt enkelt istället för) evolutionsteorin är väl känd, liksom motståndet mot att sexualundervisning skall få lov att informera om preventivmedel. Även klimatvetenskapens varningar om en farlig antropogen global uppvärmning hör till det som man numera söker mönstra ut ur skolundervisningen.

Allt detta rör enskildheter i olika ämnen och kursplaner. Men risken finns ju att elever som skaffar sig allmänna intellektuella redskap, såsom kritiskt tänkande, går vidare och på egen hand lär sig om evolutionsbiologi, preventivmedel, klimatvetenskap och andra förtretligheter. Här behövs uppenbarligen bredare grepp! Republikanska partiets Texasavdelning har insett detta,² och vill i sitt nyligen antagna idé- och handlingsprogram förhindra att elever lär sig ett kritiskt tänkande som annars riskerar "utmana deras fixa trosföreställningar och undergräva föräldrarnas auktoritet":

Knowledge-Based Education – We oppose the teaching of Higher Order Thinking Skills (HOTS) (values clarification), critical thinking skills and similar programs that are simply a relabeling of Outcome-Based Education (OBE) (mastery learning) which focus on behavior modification and have the purpose of challenging the student’s fixed beliefs and undermining parental authority.

Fotnoter

1) Någon läsare kanske tänker att jag i det följande på ett tendentiöst sätt väljer ut de allra galnaste inslagen i ett mångfacetterat partis utbildningspolitik, och att presidentkandidat Romney väl inte rimligtvis kan vara fullt så väck. Något lite kan det väl för all del ligga i en sådan invändning, men tag gärna del av Diane Ravitchs avslöjande analys av Romneys skolpolitiska handlingsprogram.

2) Tack till Hermant Mehta på Friendly Atheist och Ulf Gustafsson på Humanistbloggen, vilkas bloggposter fäst min uppmärksamhet på denna nya utveckling.

Solidaritet - funderingar i Krakow

Jag är nyss hemkommen från 6th European Congress of Mathematics i Krakow, Polen. Där fanns många spännande personer att träffa och en det bjöds på en rad intressanta föredrag om nya rön och forskningsframsteg inom matematiken; därtill lyckades jag faktiskt själv också hålla ett någorlunda vettigt föredrag på temat Why the empirical sciences need statistics so desperately.¹ Utöver föredragen organiserades en rad angelägna paneldiskussioner. I en av dem, rubricerad "What is expected from European learned societies?", gjorde en av paneldeltagarna, en viss Wolfgang Eppenschwandtner från lobbyorganisationen Initiative for Science in Europe, ett uttalande som fick mig att vilja protestera. Diskussionen spretade dock redan i så många andra riktningar att jag inte ville göra saken värre med ännu ett sidospår, utan höll tillbaka.

For the benefit of Wolfgang Eppenschwandtner (and in the hope of provoking a response), here is my intended comment, in English:

I felt a bit provoked by the very last comment in Wolfgang Eppenschwandtner's presentation, namely what he said about how, for the common good of attracting as much funding to science as possible, we ought to show solidarity with other sciences and refrain from saying things like "sociology is not real science" or "too much of the science budget is directed to the engineering sciences". Will you allow me, Dr Eppenschwandtner, to be a little bit provocative in return?

Your talk of solidarity envokes the image of science as a special interest, with the overall goal of attracting as much funding as possible. But this cannot be the ultimate goal. Science (especially tax-funded science) exsits for the benefit of society-at-large and of mankind, whence loyalty towards society and mankind must trump solidarity with the scientific community. If (hypothetically) I find that sociology has been invaded by researchers with a view of ontology and epistemology that effectively prevents them from doing real science, or if (again hypothetically) I find that microbiologists are conducting research that is putting humanity at risk, then I must speak out.² If I refrain from doing so (out of solidarity or for whatever reason) then I am failing in my duty towards the general public, and in my role as a scientist, an intellectual and a citizen. So thank you, Dr Eppenschwandtner, for your advice, but don't count on my unreserved solidarity!

Fotnoter

1) Resans starkaste och mest omskakande upplevelse hade dock inget med matematik att göra.

2) För att undvika att detta missuppfattas som ett försvar av klimatförnekeri såsom det utövas t.ex. av Peter Stilbs och av Ingemar Nordin, skyndar jag mig att tillägga följande. Det slags kritik jag förespråkar är sådan som är sakligt välgrundad.

Chalmers i bakvattnet

Halvårsskifte, och jag fyller ett år som avdelningsföreståndare för Matematisk statistik på den för Chalmers och Göteborgs universitet gemensamma Institutionen för matematiska vetenskaper. Dagen till ära vill jag påminna om den oro jag tidigare givit uttryck för här på bloggen över vart ledningskulturen såväl på Chalmers som inom svenskt universitetsväsende mer allmänt är på väg. Chalmers ligger dock inte allra längs fram i utvecklingen mot avakademisering och näringslivsmanagementisering. Det verkar faktiskt som att - hör och häpna - Högskolan i Gävle leder utvecklingen och ligger ett halvt steg före såväl Chalmers och Göteborgs universitet som övriga universitet jag råkar ha viss inblick i. Redan 2009 visade ledningen på HiG framsynt initiativkraft i tillsättningsärenden. Och härmodagen fick vi i Arbetarbladet ta del av en lägesbeskrivning, signerad Michael Gustavsson, professor i litteraturvetenskap vid HiG. Låt mig därur saxa några stycken för att visa hur långt de kommit med avvecklandet av akademisk kollegialitet och akademisk frihet:

När lärare och forskare uttryckte sitt missnöje med att det beprövade kollegiala självstyret (den vetenskapliga sakkunskapen) ersattes med en linjeorganisation (managementstyre) benämndes det ”psykosociala hälsoproblem”. Det anordnades internat för att med Previas hjälp ändra på våra ”attityder, upplevelser, känslor ” – med andra ord: man överförde organisationens problem till lärare och forskare. I Previas rapport frågades: "Hur kan vi öka varje individs medvetande så att var och en med stolthet och engagemang agerar som ledningens förlängda arm?" Vissa forskare och lärares lojalitet till olika teorier, discipliner och vetenskaper, och därmed bristande lojalitet till organisationen uppfattades också som subversiv: "Det faktum att människor ser verkligheten ur olika perspektiv och tar fasta på olika delar av den avhjälps med workshops." [...]

Strax efter sitt tillträde ville rektor lägga munkavle på medarbetare som talat med media. Kritiken skall hållas internt hette det. [...]

På ett "visionsinternat" nyligen föreslogs dessutom på fullt allvar att en uniform ”profil-kollektion” skulle bäras av alla i kollegiet, dvs. en uniform som signalerar vår lojalitet till organisationen och ”den enda vägen”. Historiskt sett har utvecklingen inte varit gynnsam för samhället när vetenskapsmän och lärare i egenskap av statstjänstemän samlas på läger iklädd uniform för att tillsammans bedyra sin lojalitet mot ledningen. Men rektorn och cheferna tycks inte förstå varför de anställda sparkar bakut.

Människan och världsrymden

I dagsläget är kolonisation av världsrymden knappast en uppgift som förtjänar att hamna högt på en agenda över för mänskligheten angelägna projekt, men i ett lite längre perspektiv tycker jag nog att det vore sorgligt om xkcd:s sammanfattning över vår erövring av "the final frontier" förblev riktig. Vår potential är stor - se t.ex. det föredrag av Stuart Armstrong som jag tidigare hänvisat till för en fingervisning om vad som i princip torde vara inom räckhåll, kanske redan detta århundrade. Den framstående fysikern David Deutsch ger, i sin innehållsrika och mycket inspirerande men också arroganta och ytterst irriterande bok The Beginning of Infinity¹, sin egen syn på förhållandet mellan människan och världsrymden:

Some people become depressed at the scale of the universe, because it makes them feel insignificant. Other people are relieved to feel insignificant, which is even worse. But, in any case, those are mistakes. Feeling insignificant because the universe is large has exactly the same logic as feeling inadequate for not being a cow. Or a herd of cows. The universe is not there to overwhelm us; it is our home, and our resource. The bigger the better.

Fotnot

1) Jag siktar på att återkomma om denna bok här på bloggen, men vill för ögonblicket inte säga så mycket mer än så här, då tidskriften Axess lovat arvodera mig för en recension av boken, och jag i gengäld gärna låter dem komma först med att publicera mina tankar om den.

Alan Turing 100 år

Alan Turing (23 juni 1912 - 7 juni 1954) - datorns fader och en av 1900-talets främsta och mest inflytelserika tänkare - skulle ha fyllt 100 år idag om det inte vore för hans tragiska död. Ännu inte 42 år fyllda plågades han ihjäl av ett barbariskt brittiskt rättssystem, blott ett tiotal år efter sin unika insats för att förhindra tysk seger i andra världskriget.

Turing växte upp i England, visade tidigt en exceptionell matematisk talang, och påbörjade 1931 sina matematikstudier i Cambridge. Hans första större matematiska arbete inbergep ett bevis av centrala gränsvärdessatsen, vilket var en stor intellektuell prestation även om han var okunnig om att den finske matematikern Jan Waldemar Lindeberg hade visat samma sak något decennium tidigare.

Hans nästa uppsats - On Computable Numbers, with an Application to the Entscheidungsproblem, publicerad 1936 i Proceedings of the London Mathematical Society - räknas med rätta som ett av 1900-talets viktigaste matematiska arbeten, och kom att ligga till grund för hela det ämne som idag kallas datalogi och som i hög grad bidragit till att stöpa om våra liv.¹ Han införde den modell som kom att kallas Turingmaskinen, vilken blivit paradigmatisk för vad vi menar med en datorberäkning. Med sin (teoretiska) konstruktion av en så kallat universell Turingmaskin - en Turingmaskin som kan simulera varje annan - visade han, lite löst talat, att varje dator över en viss nivå kan göra allt som vilken annan dator som helst kan göra. Vad han däremot visade inte finns, är en Turingmaskin som givet vilken som helst annan Turingmaskin ger ett korrekt ja/nej-svar på huruvida den senare någonsin stannar; detta medförde ett negativt svar på Hilberts så kallade Entscheidungsproblem.

Efter ett par år vid Institute for Advanced Study i Princeton 1936-1938 återvände Turing till sitt hemland, där han kom i kontakt med Ludwig Wittgenstein, med vilken han hade djupa meningsskiljaktigheter rörande matematikens grundvalar. Åren under andra världskriget kom han att ägna åt arbete av något mindre vetenskaplig men desto större militär betydelse. Han var den kreativa motorn för det hemliga arbetet med att knäcka Enigma - det krypto som tyska flottan använde sig av. Detta framgångsrika kodknäckande kan möjligen ha haft avgörande betydelse för krigets utgång.

Efter krigsslutet fortsatte Turing att engagera sig i datalogins tidiga utveckling, med viktiga insatser för konstruktionen av några av de tidigaste datorerna, och med mer teoretiskt arbete. Han var en tidig visionär rörande artificiell intelligens. Är det möjligt för maskiner att tänka? Turings svar var ja. Hans kriterium, det så kallade Turingtestet², kan (och bör) visserligen kritiseras för att implicera en antropomorf syn på intelligens, men har genom dess instrumentella karaktär fått stort och viktigt inflytande. I uppsatsen Intelligent Machinery: A Heretical Theory från 1951 talar han om något som liknar den Singularitet jag ofta återkommit till här på bloggen:

My contention is that machines can be constructed which will simulate the behaviour of the human mind very closely. [...] To do so would of course meet with great opposition, unless we have advanced greatly in religious toleration from the days of Galileo. There would be great opposition from the intellectuals who were afraid of being put out of a job. It is probable though that the intellectuals would be mistaken about this. There would be plenty to do, trying to understand what the machines were trying to say, i.e. in trying to keep one’s intelligence up to the standard set by the machines, for it seems probable that once the machine thinking method had started, it would not take long to outstrip our feeble powers. There would be no question of the machines dying, and they would be able to converse with each other to sharpen their wits. At some stage therefore we should have to expect the machines to take control, in the way that is mentioned in Samuel Butler’s "Erewhon".³

Turings sista år blev förfärliga. Vintern 1952 drabbades han av ett inbrott i hemmet, och gjorde en polisanmälan, varvid framkom misstankar (vilka visade sig vara riktiga) om att en yngling vid namn Arnold Murray, med vilken Turing haft en sexuell förbindelse, var inblandad. Homosexualitet var förbjudet, och Turing dömdes för "gross indecency" att välja mellan fängelse och det slags hormonbehandling som benämns kemisk kastrering. Han valde det senare, vilket inte slog väl ut, och den 7 juni 1954 tog han sitt liv.

Ett visst mått av postum upprättelse fick Turing då dåvarande permiärminister Gordon Brown i september 2009 kungjorde följande.

Thousands of people have come together to demand justice for Alan Turing and recognition of the appalling way he was treated. While Turing was dealt with under the law of the time and we can't put the clock back, his treatment was of course utterly unfair and I am pleased to have the chance to say how deeply sorry I and we all are for what happened to him. Alan and the many thousands of other gay men who were convicted, as he was convicted, under homophobic laws, were treated terribly. Over the years, millions more lived in fear in conviction. I am proud that those days are gone and that in the past 12 years this Government has done so much to make life fairer and more equal for our LGBT community. This recognition of Alan's status as one of Britain's most famous victims of homophobia is another step towards equality, and long overdue.

But even more than that, Alan deserves recognition for his contribution to humankind. For those of us born after 1945, into a Europe which is united, democratic and at peace, it is hard to imagine that our continent was once the theatre of mankind's darkest hour. It is difficult to believe that in living memory, people could become so consumed by hate – by anti-Semitism, by homophobia, by xenophobia and other murderous prejudices – that the gas chambers and crematoria became a piece of the European landscape as surely as the galleries and universities and concert halls which had marked out the European civilisation for hundreds of years.

It is thanks to men and women who were totally committed to fighting fascism, people like Alan Turing, that the horrors of the Holocaust and of total war are part of Europe's history and not Europe's present. So on behalf of the British government, and all those who live freely thanks to Alan's work I am very proud to say: we're sorry, you deserved so much better.

I år hedras Alan Turings minne genom firandet på bred front av Turingåret 2012. Han har ägnats flera biografier, varav Andrew Hodges Alan Turing: The Enigma är mest uppmärksammad och mycket läsvärd.

Fotnoter

1) En av de mest stimulerande kursböcker jag ställdes inför under mina civilingenjörsstudier åren kring 1990 var Kent Peterssons Beräkningsbarhet för dataloger. Denna ägnas till större delen åt att med modernare språkbruk och formalism pedagogiskt återskapa resultaten i Turings uppsats från 1936.

2) Ett datorprogram A och en människa B har att kommunicera med en människa C via något slags textinterface. C vet inte vem som är vem av A och B, och båda har till uppgift att föreställa människa på ett sätt som övertygar C. Om C inte förmår avgöra att det är A som är ett datorprogram anses A ha klarat testet och besitta intelligens på mänsklig nivå. Varje år avgörs en tävling om The Loebner Prize till det program som gör den bästa imitationen av detta slag, men på vissa håll inom AI-forskningen anses tävlingen vara som bäst irrelevant för seriös forskning.

3) Ett halvt sekel och mer därtill har förflutit utan att Turings scenario har besannats. Man kan ibland höra detta anföras som argument för att AI på mänsklig nivå är ett hopplöst företag, men jag har svårt att se kraften i det argumentet.

I väntan på Sommar: Filosofiska rummet

Målning av trädgårdsmöbler. Vad passar väl då bättre än att lyssna till P1:s Sommar? Men det programmet har ju säsongspremiär först på lördag, så vad göra? Nuförtiden, med podradio, kan man ju när som helst välja att lyssna på snart sagt vad man vill. Det slår mig att jag hörde på Filosofiska rummet - detta sympatiska och intelligenta program som jag dock tyvärr inte lyckats skaffa mig någon rutin på att ratta in - i söndags, och bjöds på ett sommarsspecial med filosofiska lästips för hängmattan.^1,2 Så varför inte lyssna till några tidigare avsnitt av Filosofiska rummet?

Sagt och gjort! En första strykning av träbord och -soffa räckte (nästan) till tre spännande avsnitt: ett om den av fysikern Stephen Hawking lite förhastat utropade filosofins död³, ett om global rättvisa i globaliseringens tidevarv, och ett som (faktiskt inte särskilt långsökt) knöt ihop 1600-talsfilosofen Blaise Pascals förkärlek för aforismer med dagens snabba och korthuggna sociala medier⁴.

En och annan lyssnare kanske i förstone finner programmet en smula tamt: sällan eller aldrig råkar några av debattörerna i luven på varandra. Jag vill dock tolka programmets vänliga ton på ett annat sätt, nämligen att deltagarna som regel bemödar sig om den filosofiska dygden att noggrant och välvilligt försöka förstå och sätta sig in även i meningsmotståndares tankegångar, hellre än att omedelbart och utan större eftertanke söka leverera ett dräpande motargument.⁵

Filosofiska rummet. Rekommenderas!

Fotnoter

1) Tre av de fyra böcker som tipsades om blev jag genast sugen på att läsa: Människans revolt av Albert Camus, Micromotives and Macrobehavior av Thomas Schelling, och Filosofi i en ny tonart av Susanne Langer.

2) Nya boktips utlovas i programmets säsongsavslutning nu på söndag.

3) Dylika vulgära utfall mot filosofiämnet från just fysiker verkar vara något som ligger i tiden. Ett sådant från Lawrence Krauss tog jag upp här på bloggen för en tid sedan.

4) I denna diskussion kring Pascal och Twitter (liksom för övrigt i söndagens bokspecial) deltog stamgästen Jeanette Emt, vilket jag fann dubbelt passande. Jeanette är inte bara djupt lärd och kunnig i filosofiämnet och dess historia, utan också vad gäller Facebookaforismförfattande den klart vassaste virtuosen i min bekantskapskrets.

5) Ja, jag vet. Jag har ett och annat att lära vad gäller praktiserandet av denna dygd.