Chalmers i bakvattnet

Halvårsskifte, och jag fyller ett år som avdelningsföreståndare för Matematisk statistik på den för Chalmers och Göteborgs universitet gemensamma Institutionen för matematiska vetenskaper. Dagen till ära vill jag påminna om den oro jag tidigare givit uttryck för här på bloggen över vart ledningskulturen såväl på Chalmers som inom svenskt universitetsväsende mer allmänt är på väg. Chalmers ligger dock inte allra längs fram i utvecklingen mot avakademisering och näringslivsmanagementisering. Det verkar faktiskt som att - hör och häpna - Högskolan i Gävle leder utvecklingen och ligger ett halvt steg före såväl Chalmers och Göteborgs universitet som övriga universitet jag råkar ha viss inblick i. Redan 2009 visade ledningen på HiG framsynt initiativkraft i tillsättningsärenden. Och härmodagen fick vi i Arbetarbladet ta del av en lägesbeskrivning, signerad Michael Gustavsson, professor i litteraturvetenskap vid HiG. Låt mig därur saxa några stycken för att visa hur långt de kommit med avvecklandet av akademisk kollegialitet och akademisk frihet:

När lärare och forskare uttryckte sitt missnöje med att det beprövade kollegiala självstyret (den vetenskapliga sakkunskapen) ersattes med en linjeorganisation (managementstyre) benämndes det ”psykosociala hälsoproblem”. Det anordnades internat för att med Previas hjälp ändra på våra ”attityder, upplevelser, känslor ” – med andra ord: man överförde organisationens problem till lärare och forskare. I Previas rapport frågades: "Hur kan vi öka varje individs medvetande så att var och en med stolthet och engagemang agerar som ledningens förlängda arm?" Vissa forskare och lärares lojalitet till olika teorier, discipliner och vetenskaper, och därmed bristande lojalitet till organisationen uppfattades också som subversiv: "Det faktum att människor ser verkligheten ur olika perspektiv och tar fasta på olika delar av den avhjälps med workshops." [...]

Strax efter sitt tillträde ville rektor lägga munkavle på medarbetare som talat med media. Kritiken skall hållas internt hette det. [...]

På ett "visionsinternat" nyligen föreslogs dessutom på fullt allvar att en uniform ”profil-kollektion” skulle bäras av alla i kollegiet, dvs. en uniform som signalerar vår lojalitet till organisationen och ”den enda vägen”. Historiskt sett har utvecklingen inte varit gynnsam för samhället när vetenskapsmän och lärare i egenskap av statstjänstemän samlas på läger iklädd uniform för att tillsammans bedyra sin lojalitet mot ledningen. Men rektorn och cheferna tycks inte förstå varför de anställda sparkar bakut.