torsdag 15 mars 2012

Om Fermis paradox

Vi har ännu inte sett några tecken på intelligent liv ute i universum. Vid en informell lunchdiskussion tillsammans med några kollegor i Los Alamos omkring 1950 utropade fysikern och Nobelpristagaren Enrico Fermi plötsligt "Where is everybody?", följt av några snabba överslagskalkyler som pekade mot att vår planet borde ha besökts av utomjordingar för länge sedan och många gånger om. Denna väldokumenterade händelse har givit namn åt Fermis paradox, som egentligen snarare är en fråga: varför har vi ännu inte träffat på några utomjordingar? Ett uppenbart förslag till svar är att vi måhända är ensamma i hela universum, men det finns en rad andra tänkbara möjligheter.

Idag vill jag bjuda på två sevärda och lärorika YouTube-filmer om Fermis paradox. Först en kort (6:04) animerad video av TED-medarbetaren Chris Anderson, som förklarar vad det hela handlar om:



Och här en lite längre (48:07) video, med ett färskt föredrag av den engelske matematikern Stuart Armstrong som engagerat och pedagogiskt presenterar de senaste rönen om Fermis paradox, sprungna ur hans pågående samarbete med svenske forskarkollegan Anders Sandberg:


6 kommentarer:

  1. Cosmoskitten19 mars 2012 17:52

    http://www.regeringen.se/sb/d/14060/a/173799

    "Regeringen tillsätter forskningsberedning"

    En av medlemmarna:

    "Moira von Wright, rektor Södertörns högskola och professor i pedagogik"

    Ber om ursäkt om det ät OT, men jag kom att tänka på Wright när du skrev "Vi har ännu inte sett några tecken på intelligent liv ute i universum"

    SvaraRadera
  2. Lite off topic var det allt, Cosmos, men med anledning av att jag gått i flera dagar och längtat efter att någon skulle ta sig för att kommentera just den här bloggposten så låter jag det passera. Forskningberedningens sammansättning har jag förresten kommenterat tidigare här på bloggen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. (Ursäkta att jag postar med 'Svara'-funktionen. Kommentarsformuläret syns ej just nu, säkert mitt fel.)

      För några tisdagar sedan hade Anders Sandberg föredrag om Fermis paradox här på Lunds Filosoficirkel.

      Jag fick inte klart för mig, varken då, eller då jag lyssnade på föredraget här i ditt klipp ovan,

      1. hur de löser det här med hastigheten på sonderna, dvs hur de kommer upp i t ex halva ljushastigheten, med en sådan massa (dvs med en massa som är större än en partikel).

      (Ty om detta inte är löst, och relativ mass-ökning t o m är ett oöverstigligt problem även i framtiden, så behöver inte lösningen på Fermis paradox vara att vi är ensamma i rymden, bara det att ingen kommer åt att kontakta oss)

      2. ...vad de menar med att det kommer att gå att spamma hela universums alla galaxer på några timmar. Ibland verkar det som att Armstrong talar om tiden att skicka ut samtliga sonder (ca tre timmar), och ibland helt crazy: att det tar så kort tid att nå samtliga galaxer?
      Lite otydligt tycks det mig.

      Radera
    2. 1. Är det något annat än energiutgången du funderar på här, Cecilia? Armstrong och Sandberg uppfattar energiåtgången som den avgörande flaskhalsen, och löser denna genom att bygga det jättelika solkraftverk som kallas Dysonsfär.

      2. Vad de åsyftar med tidsangivelsen "några timmar" är tiden det tar att skicka ut sonderna, eller, mer exakt, tiden det tar för Dysonsfären att leverera den erforderliga energimängden. (Att samtliga galaxer tar naruligtvis årmiljarder eller mer.)

      Radera
    3. 1. Hm... all right, att uppnå halva ljushastigheten kanske inte ökar farkostens massa så mycket....det går väl eventuellt att lösa....får läsa mer om detta.
      (Det jag funderar på är hur det går för en farkost som färdas i 0,5c, t ex....den sväller väl upp rejält, av relativitetsskäl)

      2. "tiden det tar för Dysonsfären att leverera den erforderliga energimängden" Det var då för väl!

      Tackar!

      Radera
  3. Superintressanta tankar, speciellt Armstrongs Ett problem som jag inte sett diskuteras i dessa sammanhang är skador från strålning och partiklar. Det verkar närmast omöjligt för biologiskt liv som vi känner det att överleva intergalaktiska resor. Hur är det med de datorer, eller åtminstone någon form av information och startmekanism, som måste följa med Von Neuman-sonderna, klarar de strålningen utan att tappa för mycket information? Detta kanske kan avhjälpas med robust informationslagring och sköldar, men kan dessa vara en praktisk begränsning? Blir sonderna för tunga? Jag har ingen känsla för storleksordningarna på faktorerna så mina gissningar är meningslösa, men jag antar att någon rymdnörd har räknat på detta? Armstrong hoppar över denna beräkning genom att använda redundans i antal sonder.

    Fredrik

    SvaraRadera