lördag 3 mars 2012

Fotnotsfetischistiskt formexperiment

Jag gillar som regel att umgås med kunniga och skarpsinniga företrädare för andra ämnen än mitt eget. Just idag har jag höga förväntningar på kvällens planerade middag med logikern och AI-forskaren Claes Strannegård1, och med moralfilosofen Bengt Brülde. Claes är en gammal bekantskap. Bengt, däremot, har jag inte träffat tidigare2, men jag ser fram emot att lära känna honom. Hans forskning kring begreppet lycka och etiska frågeställningar kring detta5 verkar väldigt spännande.

Fotnoter

1) Claes har nyligen fått stor uppmärksamhet för ett datorprogram han varit med och utvecklat, som utklassar alla tidigare datorprogram i att prestera bra på IQ-test med frågor av typen "Hur fortsätter talserien 1, 4, 5, 4, ...?".

2) Annat än helt kort på det seminarium3 härom veckan som jag gjorde reklam för här på bloggen.

3) Jag skall inte recensera min egen insats på seminariet, men kan i alla fall säga att jag känner mig nöjd med den stimulerande diskussion som den ganska blandade4 publiken bistod med.

4) Där fanns bl.a. filosofer av olika slag, dataloger, matematiker och andra mer svårkategoriserade akademiker.

5) Dock har jag tyvärr ännu inte hunnit läsa någon av hans böcker Lycka och lidande: Begrepp, metod, förklaring från 2007 eller Lyckans och lidandets etik6 från 2009 även om den sistnämnda finns i min ägo och i min dessvärre något voluminösa "måste läsa"-kö.

6) Se gärna Johan Norbergs recension av boken, som publicerades tillsammans med Bengts recension av Norbergs Den eviga matchen om lyckan i nr 1/2010 av tidskriften Politisk filosofi. Tillsammans bildar dessa båda recensioner en läsvärd och mångsidig men samtidigt behagligt kort introduktion till lyckoforskningen.7 Skriftväxlingen blir särskilt medryckande av att de båda författarna på en rad punkter har divergerande uppfattningar om ämnet, och deras recensioner lästa tillsammans har inslag av höger-vänster-duell, om än på ett betydligt högre och intressantare plan än vad vi som regel brukar serveras i det dagspolitiska käbblet mellan våra politiker och dagstidningarnas ledarskribenter.

7) Ett liknande, och likaledes lyckat, upplägg körde tidskriften Evolution redan 1997 då de i samma nummer lät Richard Dawkins och Stephen Jay Gould recensera varandras böcker.8 Rekommenderad läsning!

8) Liksom i fallet med Bengt Brülde och Johan Norberg har de båda evolutionsteoripopulariseringens giganter Dawkins och Gould uppfattningar som starkt går isär på en rad punkter, något som genom åren framkommit gång på gång utöver i de båda recensionerna i Evolution. Mina sympatier i dessa diskussioner tenderar att hamna hos Dawkins9, även om jag naturligtvis inser att jag inte besitter den evolutionsbiologiska expertis10 som gör att jag med någon auktoritet kan agera skiljedomare i detta sammanhang.

9) Jag gillar det mesta som Dawkins skriver, något som dock inte hindrat mig från att gripa in och påpeka när han någon gång är ute och cyklar.

10) Fast låt mig ändå lite skrytsamt meddela att jag för några år sedan publicerade mig i en vetenskaplig tidskrift med namnet Biology and Philosophy. I och med det kan jag åtmistone låtsas ha legitima anspråk på att räknas som såväl biolog som filosof.

6 kommentarer:

  1. Anders Bergström3 mars 2012 14:33

    ERROR: Maximum recursion limit reached. Use set(0,'RecursionLimit',N) to change the limit. Be aware that exceeding your available stack space can crash your brain.

    SvaraRadera
  2. Middagen motsvarade de högt ställda förväntningarna!

    SvaraRadera
  3. Nu har jag läst Norbergs och Brüldes sågningar av varandras böcker. Till skillnad från Dawkins & Gould, vars recensioner då det begav sig lämnade mig med känslan att jag absolut borde läsa båda böckerna, så kom jag ut från de här recensionerna med känslan att jag bör lämna både Norbergs och Brüldes böcker därhän. Tur att jag läst Dan Gilbert.

    SvaraRadera
  4. Oavsett vilken nivå av expertis du har, kan du inte agera skiljedomare (åt någon annan än dig själv). Det är väl just det som olika akademiska "dueller" illustrerar: Det finns höger och vänster (m.m.) på alla nivåer. Mer allmänt: Våra rationella resonemang är (nästan alltid) efterkonstruktioner för att motivera de djupt liggande (och mycket tröga) motiv, önskningar, trossatser och värderingar som föregår dem -- även inom vetenskapen.

    SvaraRadera
  5. Till min stora glädje finner jag nu att det finns ytterligare minst en svensk bloggare (utöver yours truly) som insett fotnotsfetischismens fröjder. Jag syftar på bosjo, vars blogg fått en förträfflig start med bl.a. en läsvärd betraktelse över Alan Turing och hans förhållande till schackspelet och en generös uppsättning klassiska boktips.

    SvaraRadera
  6. Tack för uppmärksamheten! Jo, fotnötter, det är mitt liv, dä, sä...

    När jag läste litteraturvetenskap i mitten av 90-talet skrämde jag nästan livet ur mina kurskamrater; de använde maximalt tio fotnoter sammantaget på de två uppsatserna, medan jag använde omkring 80 per uppsats. Jag försökte lägga upp en av dem på nätet för några år sedan; resultatet var väl inte så elegabelt som jag hoppats på, men duger i alla fall för att styrka mitt påstående att jag gillar fotnoter: http://tabula.bosjo.net/index.php?option=com_content&task=view&id=20&Itemid=30

    SvaraRadera