Den otacksamma uppgiften att recensera Williamson

I det CV jag flaggar för i min förra bloggpost berättar jag att mina "social skills are marred by an urge, sometimes irresistible, to inform others when they are wrong". Trogna läsare har sett många exempel här på bloggen. Kanske en och annan tänker att det måste vara snudd på outhärdligt att behöva umgås med en sådan besserwisser. Och så kan det ju eventuellt vara, men jag vill gärna komplettera med upplysningen att det heller inte alltid är så himla kul att vara den som tagit på sig att korrigera andras vanföreställningar och felaktigheter. Det är ett veritabelt sisyfosarbete, och ens insatser tas ofta emot med en påtaglig brist på tacksamhet. 

Ett typexempel hittar vi i skriftväxlingen kring min recension av Jon Williamsons bok In Defence of Objective Bayesianism. Någon gång senvåren eller försommaren 2010 tog jag på mig uppdraget att för tidskriften Newsletter of the European Mathematical Society recensera Williamsons bok. Jag drog ut på arbetet över hela sommaren, då boken var rent ut sagt plågsamt dålig; jag kan med säkerhet säga att jag aldrig hade fullföljt läsningen om jag inte redan hade åtagit mig recensionsuppdraget.¹ Recensionen publicerades i decembernumret 2010 av EMS Newsletter. Utan att vilja förhäva mig anser jag att jag i min recension med råge påvisar det fullkomligt hopplösa i att försöka försvara den epistemologi (kunskapsteori) Williamson förespråkar.²

I nästföljande nummer (mars 2011) av samma tidskrift publicerades ett svar från Williamson. Här hade man kunnat hoppas att han uttryckt tacksamhet över mina synpunkter, och meddelat sin insikt om att hans "objective Bayesianism" är ett fruktlöst företag och att han gör klokast i att söka sig vidare till andra mer lovande filosofiska projekt. Men icke. Tyvärr visar han inget tecken på att ha tagit åt sig minsta uns av min kritik. Istället hävdar han (felaktigt) att jag i recensionen gjort mig skydlig till en rad felslut, och man får rentav intryck av att han tror att mina avsikter är illasinnade.

Någon annan avsikt än att göra en rättvis och balanserad bedömning av Williamsons bok hade jag emellertid inte med min recension, och de många felsluten är helt och hållet på Williamsons sida. Jag bestämde mig snabbt för att EMS Newsletter och dess läsare inte skulle vara betjänta av någon fortsatt skriftväxling Williamson och mig emellan, men för hans egen skull skrev jag ändå en replik där jag lite utförligare förklarade några av poängerna i min recension, och varför hans svar skjuter bredvid målet. Jag skickade honom repliken per epost den 23 mars 2011, och fick två dagar senare följande vänliga svar:

Dear Olle, Thanks for your further comments, which I look forward to reading.

all the best,
Jon

Huruvida Williamson fick ut något av den utlovade läsningen vet jag inte. Dock fruktar jag, efter den drygt ett år långa tystnad från han sida som nu passerat, att han på nytt tagit del av mina invändningar i ett sinnestillstånd som hindrat honom från att förstå dem.

Fotnoter

1) Bokens uselhet återspeglas redan i andra meningen i min recension, som inleds så här:

The dust jacket of Jon Williamson's In Defence of Objective Bayesianism is dominated by an ingenious drawing by early 20th century artist William Heath Robinson that beautifully illustrates the second word of the book's title. From there, the book goes quickly downhill, never to recover.

Det händer allt som oftast att jag är kritisk i mina recensioner, men det är mycket sällan som jag finner anledning att inleda med en fullt så abrupt sågning.

2) Den läsare må vara förlåten som förletts att tro (liksom jag gjorde innan jag läst boken) att det rör sig om en form av bayesianism. Så visar sig emellertid inte vara fallet, då Williamson avvisar bayesianismens centrala idé, som säger att i ljuset av ny information uppdaterar man sina uppfattningar med hjälp av Bayes sats.