Sheldon Cooper och jag

Min nya favorit bland TV-serier är The Big Bang Theory. Jag jobbar mig igenom den i expressfart, och jag har för närvarande kommit en bit in i andra säsongen av totalt snart fem.

Det är lätt att få ett negativt första intryck av serien, eftersom den till formatet ser ut som en typisk amerikansk sitcom med skrattmaskiner och allt. Den som har tålamod att se ett avsnitt eller två skall emellertid finna att The Big Bang Theory har stora kvaliteter. Huvudpersonerna Leonard Hofstadter, Sheldon Cooper, Howard Wolowitz och Rajesh Koothrappali är alla fysiker¹ i 25-30-årsåldern på det prestigefyllda universitetet CalTech i södra Kalifornien. Deras extrema nördighet kontrasteras mot Leonards och Sheldons (vilka delar lägenhet) granne Penny, som i jämförelse med de andra är ett under av normalitet och social kompetens. Allra extremast av de fyra är Sheldon, ett f.d. underbarn som har starka drag av såväl Asperger som besserwisseraktighet och narcissism.

Vad som framför allt gör serien så underhållande är manusförfattarnas pålästhet. Situationskomiken kombineras med en fysikerjargong som är överraskande trovärdig, och som utnyttjas skickligt för komiska effekter. Här ett pyttelitet smakprov där Sheldon på typiskt maner levererar sina insikter om ett ämne som jag tidigare behandlat här på bloggen, men där Leonard får sista ordet:

Sedan Seinfeld upphörde har jag inte varit någon ivrig slukare av amerikanska komediserier, så hur kom jag då att intressera mig för The Big Bang Theory? Det började med att en bloggare vid namn Cornucopia, a.k.a. Lars Wilderäng, omnämnde mig på sin blogg, och skrev "för er som gillar världens bästa humorserie [...] just nu, Big Bang Theory, så tänk Sheldon när ni tänker Olle Häggström".^2,3 Jag frågade då mina Facebookvänner om någon av dem möjligtvis var bekant med TV-serien ifråga, om det i så fall kunde ligga något i jämförelsen, och om jag borde bli smickrad eller arg av den. Svaren jag fick var så varierade och i vissa fall kryptiska att jag beslöt mig för att se efter själv.

Så vad tycker jag då om att jämföras med denne Sheldon? Vissa saker är obestridliga, som att vi båda är över medellängd och att vi båda intresserar oss för naturvetenskap.⁴ Jag kan också finna vissa personlighetsdrag hos honom som jag, med hänsyn tagen till att de för komikens skull framställts en aning skruvat, kan känna igen mig i. Men som helhet... nej, som helhet vill jag nog döma ut parallellen mellan mig och Sheldon Cooper som djupt orättvis.

Fotnot

1) Mer exakt: Leonard, Sheldon och Rajesh är doktorer i fysik, medan Howard "bara" är ingenjör - något han ofta får höra av sina måttligt finkänsliga kamrater.

2) Jag upptäcker nu att jag faktiskt också ett par månader tidigare, i en helt annan del av bloggosfären, blivit jämförd med Sheldon Cooper, dock den gången i entydigt fientligt syfte.

3) Jag har faktiskt träffat denne Lars Wilderäng en gång, vid en doktorsmiddag för minst tio år sedan. Om mitt minne av händelsen inte sviker mig alldeles så var det någorlunda jämnt skägg vem av oss båda som tydligast tog på sig rollen som besserwisser.

4) Lika obestridligt föreligger en skillnad i att han är fysiker medan jag är matematiker. Oss matematiker och fysiker emellan är vi rättså förtjusta i att betona våra inbördes kultur- och attitydskillnader.⁵ Realistiskt sett så framstår vi matematiker och fysiker nog emellertid, ur den övriga allmänhetens perspektiv, som mer lika än olika. Jag tror att The Big Bang Theory hade kunnat fungera med matematiker istället för fysiker i huvudrollerna utan att behöva göra några väsentliga ändringar i karaktärernas personlighetsdrag.

5) Detta återspeglar sig bl.a. i en del roliga historier om våra yrkesgrupper, som t.ex. den här:

Three employees (an engineer, a physicist and a mathematician) are staying in a hotel while attending a technical seminar.

The engineer wakes up and smells smoke. He goes out into the hallway and sees a fire, so he fills a trashcan from his room with water and douses the fire. He goes back to bed.

Later, the physicist wakes up and smells smoke. He opens his door and sees a fire in the hallway. He walks down the hall to a fire hose and after calculating the flame velocity, distance, water pressure, trajectory, etc. extinguishes the fire with the minimum amount of water and energy needed.

Still later, the mathematician wakes up and smells smoke. She goes to the hall, sees the fire and then the fire hose. She thinks for a moment and then exclaims, "Ah, a solution exists!" and then goes back to bed.