Kognitionsforskaren Steven Pinker kan och bör räknas till vår tids främsta populärvetenskapliga författare. Jag har läst flera av hans böcker, och särskilt uppskattat How The Mind Works och The Blank Slate. Hans senaste och mycket uppmärksammade bok The Better Angels of Our Nature: Why Violence Has Declined har jag dock inte hunnit läsa, utan än så länge nöjt mig med hans sammanfattande text Mot en allt fredligare värld i senaste numret av Axess. Den texten är gömd bakom en betalvägg, men lyckligtvis finns den att hitta på annat håll, i originalspråk och med rubriken Taming the devil within us.
Pinker börjar med att konstatera att föreställningen om 1900-talet som det blodigaste århundradet någonsin inte har täckning i statistiken, om vi räknar per capita. Han framhåller att risken att dö en våldsam död idag tvärtom är lägre än någonsin:
Pinker börjar med att konstatera att föreställningen om 1900-talet som det blodigaste århundradet någonsin inte har täckning i statistiken, om vi räknar per capita. Han framhåller att risken att dö en våldsam död idag tvärtom är lägre än någonsin:
- Attempts to quantify the death tolls from earlier centuries suggest that many of the collapsing empires, conquering maniacs, horse-tribe invasions, slave trades and annihilations of native peoples had individual death tolls that, adjusted for population, are comparable to those of each of the two world wars. War before civilization was even bloodier. Forensic archaeology and ethnographic demography suggest that around 15% of people living in non-state societies died violently — five times the proportion of violent deaths in the twentieth century from war, genocide and man-made famines combined.
Den huvudsakliga uppgift Pinker sedan tar sig an i sin artikel (och vad jag förstått även i boken) är att förklara denna utveckling. Förklaringen finner han i hur vi blivit alltmer civiliserade av förnuftstänkande och upplysningsidéer. Argumentationen är mångfacetterad, men ett par citat av två högt beundrade statsmän kan här räcka som illustration till hur snabbt utvecklingen gått mot ett fredligare och vidsyntare sätt att se på världen och våra medmänniskor:
- Consider the statements of the great men of a century ago, such as Theodore Roosevelt, who wrote: "I don't go as far as to think that the olny good Indians are dead Indians, but I believe nine out of ten are, and I shouldn't like to inquire too closely into the case of the tenth", or the young Winston Churchill, who cheerfully carried out atrocities in British colonies in Asia and Africa and wrote: "I hate Indians. They are beastly people with a beastly religion." Today we are stunned by the compartmentalized morality of these men, who in many ways were enlightened when it came to their own race.
Pinkers tankar är mycket intressanta och bjuder otvivelaktigt på mycken klokskap. Men jag vill drista mig att ifrågasätta hans grundläggande tes. Tänk om den upplysningsidéernas frammarsch han pekar på inte alls gjort att världsmedborgare av idag löper mindre risk än våra föregångare att dö en våldsam död? Jag vill föreslå att den statistik han pekar på om den minskande andelen dödsfall genom våld kanske mindre kommer sig av upplysningens framsteg än av ren flax.
Under Kubakrisen i oktober 1962 höll världen andan. Tredje världskrigets utbrott var nära. USA:s dåvarande president och commander-in-chief John F Kennedy uppskattade efteråt att sannolikheten att krisen skulle urarta i kärnvapenkrig var "somewhere between one out of three and even". Och Kubakrisen var långt ifrån det enda tillfälle under kalla kriget då det kunde ha gått fruktansvärt jävla illa; vi kan t.ex. påminna oss den sovjetiske flygofficeren Stanislav Petrovs tappra agerande den 26 september 1983.
Hur mycket tur har vi haft? Att uppskatta hur stor sannolikheten var att kalla kriget skulle sluta i globalt kärnvapenkrig är givetvis ytterst vanskligt.1 10%? 50%? 90%? Vi vet inte. Att klämma till med 50-50 är dock knappast orimligt. Låt oss göra det, tillsammans med antagandet att hälften av mänskligheten skulle stryka med i kärnvapensprängningarna eller deras omedelbara följdverkningar. Med dessa antaganden boostas genast risken för en människa född på 1940-talet att stryka med i krig senast 1991 till 25% - alltså en till och med en högre siffra än de 15% som Pinker anger för tidigare samhällen.2
Jag påstår inte att dessa uppskattningar är rätt, men de kan vara det, och vad vi då åstadkommit med våra framgångar i förnuft och upplysning är i så fall inte en minskning av våldsrisken, utan snarare en förflyttning från småskaligt våld till risken för våld på största möjliga skala.
Risken för globalt kärnvapenkrig är knappast över. Lägg härtill att den allra största risken för framtiden kanske inte finns hos kärnvapen utan hos nästa kategori massförstörelsevapen: de biologiska.
Den slutsats jag absolut inte vill dra av detta resonemang är att kombinationen av upplysningstänkande och vetenskapliga framsteg tydligen inte hjälper oss att undvika våldsam död, och att vi lika gärna kan strunta i dessa projekt. Vad jag däremot menar är att vi borde lägga något större tankekraft och engagemang på frågan om hur vi kan utnyttja vår växande kunskap och klokskap till att minimera risken att vi drar igång kärnvapenkrig och andra slags globala katastrofer.
Fotnot
1) Jag kan i någon mån ha förståelse för den som rentav hävdar att det är meningslöst att tala om sannolikheter för en engångshändelse av detta slag, eller att den ju inte inträffade varför sannolikheten tydligen var noll. Ett sätt ändå försöka skänka sannolikhetsuppskattningar av detta slag mening är, för den som tror på äkta kvantmekanisk slump, att ta till det grandiosa tankeexperimentet att börja om historien från 1947, gång på gång, och se i hur många av fallen detta resultaterar i globalt kärnvapenkrig senast 1991. Den som inte vill befatta sig med sådan "äkta" slump kan istället tänka sig att vi inför minimala slumpmässiga förändringar i starttillståndet, vilka via den så kallade fjärilseffekten fortplantar sig i historiens gång.
2) Noga taget borde vi dra av några procentenheter med tanke på risken att dö av annan (icke-våldsam) orsak innan tredje världskriget hunnit bryta ut.
Pinkers politik är suspekt i mina ögon (som du kanske minns). Han är lite av en "credulous triumphalist" (Eagleton) och utgår, trots allt, från en (i mitt tycke alltför) positiv bild av människan och världen.
SvaraRaderaOch bygger sedan, som alla andra, sin argumentation för att stödja det han redan valt att tro.
Räknandet av våld och död, förr och nu, kan man säkert skruva åt alla möjliga håll. (Jag kommer att tänka på Wright som ju nyligen försökt demonstrera en ständigt uppåtgående moralisk trend, på ganska lösa grunder.)
Även ditt sätt att räkna, Olle, missar målet lite, tycker jag: Pinkerton vill ju visa att vi blivit smartare, mer empatiska, mer civiliserade; och att antalet våldshärdar därför minskat, samt mildrats till sin omfattning och natur.
Din "riskanalys", där konsekvens multipliceras med risk - även om den säkert är korrekt - konfronterar egentligen inte Pinkertons tes. I stället visar den på en fortsatt accelererande förgörelse-potential.
De där exemplen med Roosevelt och Churchill... jag skulle bli förvånad om det inte går att gräva fram liknande förfärande och otroliga uttalanden från ledande personer i *vår* tid om ytterligare 100 år.
Oj, Schwitzgebel är visst inne på liknande tankar:
Raderahttp://schwitzsplinters.blogspot.se/2012/04/steven-pinker-wow-how-awesome-we.html
Hm, Björn, diskussionen båda här och på FB tyder alltmer på att jag nog borde försöka komma loss med att läsa The Better Angels. Av Pinkers tidigare böcker har jag inte störts av någon särskild bias i hans människosyn, men det behöver ju inte betyda att det han säger i sin nya bok är övertygande.
RaderaAvsikten med min bloggpost är inte alls att ta avstånd från något i Pinkers människosyn. Istället vill jag varna för den glättiga syn på framtiden som kan bli resultatet av att se en positiv utveckling i en dagliga utvecklingen utan att bry sig om den ena eller andra tickande bomb vi sitter på. Russells kalkon är en träffande metafor, och man kan också komma att tänka på det populära greppet att ta global ekonomisk tillväxt som ett entydigt tecken på att framtiden är ljus, ignorerandes att tillväxten inbegriper icke-hållbart uttag och förstörelse av naturresurser. När det gäller globalt kärnvapenkrig och liknande existentiella hot verkar det finnas en psykologisk mekanism som hindrar oss från att ge sådana aspekter vederbörlig tyngd i våra sammantagna bedömningar om vart världen är på väg - en mekanism som Eliezer Yudkowsky beskriver så här i sin extremt läsvärda uppsats om kognitiva felkalibreringar:
In addition to standard biases, I have personally observed what look like harmful modes of thinking specific to existential risks. The Spanish flu of 1918 killed 25-50 million people. World War II killed 60 million people. 10^8 is the order of the largest catastrophes in humanity's written history. Substantially larger numbers, such as 500 million deaths, and especially qualitatively different scenarios such as the extinction of the entire human species, seem to trigger a different mode of thinking - enter into a "separate magisterium". People who would never dream of hurting a child hear of an existential risk, and say, "Well, maybe the human species doesn't really deserve to survive."
Yudkowsky gör, liksom Nick Bostrom, sitt bästa att få oss att ge även de allra största riskerna lämplig grad av uppmärksamhet. Men de jobbar i uppförsbacke...
Det du lyckas visa med din bloggpost är att vår _potential till våld_ har ökat. Det Pinker visar är att vår våldsamhet har minskat. Vi kan använda mer våld idag, men vi använder mindre. Pinker förnekar inte att vi har kärnvapen eller att vi kunde ha haft kärnvapenkrig. Att säga att vi är våldsammare idag för att vi kunde ha haft ett kärnvapenkrig och att fler människor skulle dö då vore inte rättvist om vi inte målar upp det hypotetiska, kontrafaktiska scenariot att vi ger 1600-talsmänniskan kärnvapen. Det intressanta är inte huruvida vi idag har möjligheten att spränga jorden i luften. Det intressanta är att vi misshandlar mindre, knivmördar mindre, förtrycker mindre och är allmänt mindre blodtörstiga idag.
RaderaJag accepterar din disktinktion, Magnus, men håller inte med dig om att risken för global kärnvapenkatastrof är ointressant.
RaderaHar äntligen kommit loss med att läsa boken. Pinker visar på minskat våld på många sätt, från fossil, via medeltida mordstatstik, till krig (och säkert mer, men jag är inte halvvägs ännu). Om vi nu skulle blåsa ihjäl oss med en atombomb, skulle inte det bara bli en outlier då? (Väldigt markerad sådan, men ändå.) Trenden kommer att finnas i datamaterialet i alla fall. En framtida paleoantropolog skulle kunna konstatera att "De som hade en så bra trend på gång. Synd med ett så definitivt undantag." En "Black Swan", för att använda en annan term för samma sak.
SvaraRadera"bara en outlier..."
RaderaOutliers kan vara irrelevanta, men de kan också vara fruktansvärt viktiga. Vad vi har här är väl en illustration så god som någon av att man bör vara försiktig med att slentrianmässigt stryka outliers ur sina datamaterial.
Du måste se det från mitt perspektiv. (Så det så!) Jag är evolutionsbiolog och studerar hur egenskaper uppkommer genom långvariga selektionsprocesser. Ett meteornedslag i sådana data är bara i vägen. Jag skulle vilja hävda att samma sak gäller i Pinkers våldsstudie. Man missar hur själva evolutionsprocessen fungerar om man stirrar sig blind på en sådan (hypotetisk eller reell) katastrof. Om jorden gick under imorgon, skulle naturliga urvalet behöva förstås på ett helt annat sätt? Nej. Om mänskligheten går under imorgon kommer heller inte Pinkers tes om det minskade våldet genom historien bli visat felaktigt.
SvaraRaderaBåde din reaktion, Patrik, och andra jag fått på denna bloggpost, tyder på att jag i rubriken kanske hellre borde ha använt ordet "kommentar" eller "anmärkning" istället för "invändning". Jag är inte alls ute efter att såga Pinker. Hans studie synes i mina ögon fascinerande, och den säger rimligtvis en hel del om människan och vår kulturella formbarhet.
SvaraRaderaMin enkla poäng är blott denna: vi kan hurra över den civilisationsprocess som gör oss långt mindre benägna nu än på medeltiden att knacka ihjäl varandra på gatorna, men låt oss inte härav dra den förhastade slutsatsen att den genomsnittlige världsmedborgaren av idag löper mindre risk än medeltidsmänniskan att utsättas för dödligt våld.
Hmm, kan man verkligen säga så? Exemplet med Russells kalkon funkar ju för att vi vet att det finns en middag på slutet av varje kalkons liv - en middag där deltagandet inte är frivilligt, om man säger så. Men det vet vi ju inte om världsmedborgare. Det vi vet om världsmedborgare är vad de faktiskt dör av. Och genom extrapolation kan man räkna ut troliga frekvenser av olika dödsorsaker för oss som fortfarande lever. Lite som klimatmodeller. Förutsägelsen att det kommer att bli x grader varmare inom y år kan väl inte avfärdas med ett "men någon kan ju lika gärna spränga en atombomb, så detta kan vi inte påstå." Eller är det någon statistisk teknikalitet jag inte förstår mig på?
SvaraRaderaNu förstår jag dig nästan inte alls, Patrik. Du skriver att "genom extrapolation kan man räkna ut troliga frekvenser av olika dödsorsaker för oss som fortfarande lever". Av de människor som dog under 1900-talet var det exakt noll som dog till följd av global kärnvapenkatastrof, och om man på direktast möjliga vis tillämpar "extrapolation" hamnar man i slutsatsen att vi som lever idag har sannolikhet noll att dö i global kärnvapenkatastrof. Är det ett sådant... ehm... kalkonresonemang du förespråkar?
SvaraRaderaDet är uppenbarligen något jag inte förstår. Vad är sannolikheten för att dö i en global kärnvapenkatastrof? Den är ju uppenbarligen inte noll. Samtidigt har vi inga data att gå på för att räkna ut någon siffra. (Jag har bara sysslat med statistik där man har data att utgå ifrån, så jag är vilsen här.) Kan man klämma till med ett "en på miljarden"? Det får dock lite problem eftersom vi då skulle förvänta oss (väl?) att ungefär 10 personer i världen kommer att dö i en global kärnvapenkatastrof vilket skulle vara ett ganska underligt resultat. Hur gör man statistik utan siffror (Bayes? Men då blir väl sannolikheten att dö i en global kärnvapenkatastrof i princip 0?).
SvaraRaderaTror du inte på extrapoleringar (ursäkta svengelskan i förra inlägget)?
Som framgår av min bloggpost ("Hur mycket tur har vi haft? Att uppskatta hur stor sannolikheten var att kalla kriget skulle sluta i globalt kärnvapenkrig är givetvis ytterst vanskligt. 10%? 50%? 90%? Vi vet inte.") så kan jag inte besvara frågan om sannoliheten att dö i global kärnvapenktastrof. Den är väldigt svår.
SvaraRaderaMen låt oss diskutera det här med extrapolation. Du frågar om jag tror på det. Mitt korta svar blir att det gör jag ibland, om det är välmotiverat, men inte ibland. Merkurius omloppstid runt solen har varit 116 dygn så länge vi kunnat observera den, och jag är beredd att extrapolera det och med stor bestämdhet säga att kommer att fortsätta vara fallet under överskådlig framtid. Antalet kvinnliga amerikanska persidenter genom tiderna är noll - men här är jag inte beredd att extrapolera och med stor bestämdhet hävda att så kommer att fortsätta vara fallet resten av detta århundrade.
Dödsorsaksstatistik. Låt oss börja med en annan mer konventionell dödsorsak: cancer. Gissningsvis finns statistik över vilken andel av 1900-talets dödsfall som var i just cancer - säg att den är 25%. Vilken grund finns då för att extrapolera och anta att cancerns andel av framtida dödsfall också kommer att hamna kring 25%? Här krävs två saker, nämligen (a) att förhållandena i framtiden kan antas likna dem i det förflutna, och (b) att vi har ett någorlunda stort statistiskt underlag för siffran 25%. Låt oss lägga (a) åt sidan och koncentrera oss på (b). Hur stort underlag har vi för siffran 25%? Miljarder människor! Jättestort statistiskt underlag! Tillräckligt stort för att Stora Talens Lag skall slå till och nästan garantera att den observerade frekvensen skall hamna nära den verkliga sannolikheten! (b) är uppfyllt!
So far so good. Nu till död genom global kärnvapenkatastrof. Noll döda, baserat på miljarder observationer. (b) alltså uppfyllt? Svar nej, för att om vi skall kunna tillgodoräkna oss den stora samplestorleken behöver vi ha (någorlunda) oberoende mellan individer. Att du dör i cancer, att jag gör det, och att Wang Chung i Kina gör det, är hyfsat oberoende. Detta gäller inte död i global kärnvapenkatastrof. Om jag skulle dö av den orsaken, så blir risken plötligt mycket stor att även du och Wang Chung gör det. Oberoendeantagandet kollapsar. Faktum är att den effektiva samplestorleken i det här fallet blir i princip 1: antingen inträffar global kärnvapenkatastrof (med miljarder dödsfall som konsekvens), eller också inte (noll dödsfall). All or nothing. Stora Talens Lag kommer inte till undsättning för att låta oss dra slutsatsen att observerad frekvens hamnar i närheten av verklig sannolikhet. Vi har för dåligt statistiskt underlag helt enkelt. Stickprovsstorlek 1 räcker inte långt.
Så hur skall vi då skatta sannolikheten för global kärnvapenkatastrof? Någon enkel statistisk metod finns knappast. Vi behöver historiker som analyserar kalla krigets avgörande skeenden, statsvetare, psykologer och kanske spelteoretiker som analyserar förhållandena mellan kärnvapenmakter, ingenjörer som analyserar riskerna för fatala tekniska fel, etc etc. Alla den samlade kunskap som kommer ut av detta behöver vi sedan väga samman, för att till slut möjligen kunna komma fram till en någorlunda välgrundad siffra. Svårt, som sagt.
Ah, det är så man ska tänka. Tackar.
SvaraRadera