GW:s resa

Jag har läst alla Leif GW Perssons nio kriminalromaner, från Grisfesten (1979) till Den döende detektiven (2010), samtliga med stort nöje och stor behållning. Jag tror knappt ens att jag överdriver om jag utnämner honom till Sveriges främste kriminalförfattare och den store arvtagaren till författarkollektivet Sjövall & Wahlöö.

Mina förväntningar var därför höga på hans senaste bok Gustavs grabb: Berättelsen om min klassresa, i vilken han (mestadels) lämnat kriminalgenren till förmån för självbiografin. Förväntningarna infriades med råge: det här är en riktigt bra bok. Med skärpa och ett elegant personligt språkbruk som tydligt känns igen från kriminalromanerna berättar Persson rakt och i stort sett kronologiskt om sitt liv. Dock ägnas inte alla delar av livet lika stort utrymme. Den största kraften lägger han på barndom och uppväxtår fram till gymnasiet och studenten. Därefter är det fast forward fram till 1977, då han vid 32 års ålder hamnar mitt i den politiska och publicistiska skandal som fått namnet Geijeraffären. Denna var nära att knäcka honom, men blev på sätt och vis till slut ett lyckokast eftersom den ledde honom in på hans mäkta framgångsrika bana som deckarförfattare. Geijeraffären redovisas ingående och detaljerat, men därefter blir skildringen på nytt skissartad, och någon riktig styrsel får inte bokens avslutande 80 sidor (något som dock kan sägas återspegla bristen på styrsel i författarens liv).

Jag kan inte undvika att göra en jämförelse med den andra framträdande machograbbsfarbrorn i svenskt kulturliv, den med Persson jämnårige Jan Guillou. Persson skriver i mitt tycke klart bättre än Guillou. Den senares förkärlek för att tillskriva sig själv superhjälteegenskaper (starkt stiliserat i Ondskan (1981), och aningen mer realistiskt men inte mindre irriterande i Ordets makt och vanmakt (2009) samt i otaliga kolumner och offentliga framträdanden) finns tendenser till även hos Persson, om än i långt försiktigare doser, och uppblandat med skoningslös självkritik. Så här låter det när Persson summerar den egna insatsen i Geijeraffären:

Mitt rent personliga handlande [...] tycker jag också visar på allvarliga brister rent förståndsmässigt. Det var naivt, enfaldigt och onödigt, och det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag normalt aldrig beter mig på det viset. Jag är inte det minsta godtrogen, jag är långt ifrån dum i huvudet och jag är nästan alltid medveten om konsekvenserna av det jag väljer att göra eller avstå från att göra, på förhand och ofta nog in i minsta detalj.

Möjligen är det så enkelt att det har gått bra för mig. Att jag drabbats av högmod, av övermod, percis som Ikaros den där gången då han flög för nära solen, tappade sina vingar och störtade i havet. Ungdomligt övermod, och om Bratt hade ringt mig idag skulle jag med största sannolikhet bara ha skakat på huvudet och sagt att jag inte hade en aning om det han pratade om.

Även andra än sig själv är Persson frikostig med att betygsätta. Allra sämst går det för Peter Bratt:

Att rangordna skurkar efter grovheten i de övergrepp de begått är inget jag normalt brukar ägna mig åt [...] men den här gången är jag villig att göra ett undantag för några av dem.

En av dem är Peter Bratt. Det var inte så enkelt att han bara gjorde ett dåligt jobb som journalist. Det var långt värre än så. Redan inom loppet av ett dygn har han avslöjat sin grundlagsskyddade källa. Inte bara till flera av sina kollegor på Dagens Nyheter utan även till andra journalister som jobbar på andra redaktioner. [...]

Peter Bratt är en dålig människa. Han är faktiskt en av de allra sämsta människor som jag träffat under mina drygt fyrtio år som brottsforskare och högre vitsord än så kan jag inte ge honom med tanke på alla skurkar och vanliga skitstövlar som jag stött på under mitt rika yrkesliv.

Kapitlen om Geijeraffären är ett intressant bidrag (om än givetvis en partsinlaga) till ett angeläget stycke svensk samtidshistoria.

Ännu mer läsvärd är emellertid barn- och ungdomsskildringen i bokens första del. Idylliska tidsbilder från 50-talet blandas med avslöjande och upprörande skildringar av hur arbetarbarn kunde motarbetas i skolgången - förhållanden som ett självsäkert akademikerbarn som jag lätt kan förbise eller glömma bort. Perssons lärare på Norra Real tycks ha utgjort ett rikt persongalleri, och en del av dem kommer nätt och jämnt lindrigare undan än Bratt i betygsättningen:

Vad hon heter kan göra detsamma. Eftersom jag har henne i svenska, skriftlig och muntlig framställning samt litteraturhistoria, döper jag omgående om henne till Linnea Sillkvist i enlighet med den tradition Strindberg gav uttryck för i Svarta fanor där Ellen Key dyker upp i skepnad av Hanna Paj.

Sillkvist är en märklig människa. Trots att det är mer än ett halvt decennium kvar till de första studentrevolterna går hon redan omkring i Mao Tse-tung-kavaj och blommiga puffbyxor. Hon är tjock och rödflammig och bär håret flätat i en piska i nacken. Hon lägger omgående bort titlarna med sina elever och ägnar första veckan åt att förklara vilken God Människa hon är. [...] Mest av allt tjatar hon om det Kina som under den Store Rorsmannens ledning förvandlats till Paradiset på Jorden. [...]

Om man skall okväda någon ett halvsekel senare så skall man vara noga med vilka ord man väljer. Det vore således helt missvisande att likna Magister Sillkvist vid en vanlig begravningsentreprenör som bara vårdar sig om sina egna lik. Sillkvist har ett annat och betydligt viktigare uppdrag i livet, nämligen att förvandla varje fungerande litterär text till aska. Att bränna ner varje känsla, tanke, mening och ord, till stoff som bara rinner mellan fingrarna på dig hur hårt du än knyter din hand. [...]

Sillkvist kommer senare i livet att bli den mest kända kulturbärare som jag haft som lärare under hela min gymnasietid. Hon är sedan länge hyllad och prisbelönt bortom allt mänskligt förstånd. Det är snart femtio år sedan vi gick skilda vägar, mycket kan hända med en människa på den tiden, och för att försäkra mig om att inte begå ett allvarligt misstag bestämmer jag mig för att läsa hennes senaste och mest omskrivna litterära verk, innan jag berättar om hur jag upplevde henne som lärare.

Är hon en annan idag? Tyvärr, hon är samma gamla krematorieföreståndare, nu som då, och därför kan det också göra detsamma vad hon heter.

Den halvhjärtade anonymiseringen är naturligtvis ämnad att reta läsarens nyfikenhet, och för den som vill veta facit är det snabbt och enkelt gjort att med hjälp av Google identifiera Sillkvist.

Bokens allra största behållning är porträtten av författarens båda föräldrar och hans relation till dem. Skildringen av fadern är inget mindre än ett av de vackraste litterära kärleksporträtt jag tagit del av. Skildringen av modern är den rakt motsatta. Perssons förhållande till sin mor tycks skadat från allra första början, och hans självutlämnande redogörelse för det fullskaliga psykkrig som bryter ut mellan dem båda när han är 17 år ger läsaren kalla kårar. Att han inte är lagd åt att förlåta och låta tiden läka gamla sår har måhända redan framgått, men framgår igen med fruktansvärd brutalitet då han skriver att...

var hon nu är begravd - eller om hon nu själv valde att bli strödd för vinden - vet jag faktiskt inte. Min syster vet, men jag har aldrig frågat henne.