Med VR i dagarna två

Just nu är jag på väg hem från ett tvådagarsmöte med Vetenskapsrådet, i vars natur- och teknikvetenskapliga ämnesråd jag är ledamot. Lokalerna på Norra Latin i Stockholm var fina, men får mig att skämmas en smula över hur vi i Sverige, som ett led i avvecklingen av utbildningssektorns status, gör om våra ståtligaste skolbyggnader till konferenslokaler. Medverkan av utbildningsminister Björklund var utlovad, men därav blev intet. Istället fick vi intressanta föredragningar av dennes statssekreterare Peter Honeth och VR:s generaldirektör Mille Millnert, samt därutöver en hel del mångfacetterade och givande diskussioner om svensk forskning och dess styrkor, svagheter, utmaningar etc. Inget hemligt avhandlades, men däremot mycket som kan anses ha allmänintresse, och jag tar mig härmed friheten att nämna några av de saker som diskuterades (respektive, i vissa fall, utelämnades med iögonfallande tomrum som följd).

1. Peter Honeth framhöll VR som regeringens viktigaste samtalspartner och rådgivare i forskningspolitiska frågor. Mille Millnert spann vidare på detta och tillade att VR tänker sig en proaktiv roll där vi inkommer med synpunkter i forskningsfrågor även i fall då vi inte explicit tillfrågats - en inställning som senare under mötet inskärptes av VR:s styrelseordförande Lars Anell. Detta är goda nyheter för den som (likt mig) hoppas kunna ha hjälp av VR som en kanal för att verka för en mer genomtänkt forskningspolitik.

2. Även om många kloka saker sades både av Honeth och av Millnert så är jag bekymrad över den utgångspunkt för svensk forskningspolitik som de gav uttryck för. Syftet med att från statligt håll satsa stora pengar på svensk forskning är, enligt båda, att den resulterande kunskapsproduktionen skall stärka svensk konkurrenskraft på en allt hårdare global marknad. Inte ett ord sades om det som jag själv anser vara en avgjort viktigare nyttofunktion hos forskningen - nämligen att bidra till att lösa några av de stora globala problemen rörande t.ex. fattigdom, miljö, hälsa och omställning till hållbara energisystem. Med ett snävt fokus på att enbart se till vår egen nations ekonomiska bästa och på andra länder som konkurrenter att tävla emot, så finns risken att vi prioriterar fel forskning. Samma snäva fokus ligger till grund för regeringens senaste idé om ett program i VR:s regi för att locka till oss utländska forskare med stjärnstatus.

3. En annan utgångspunkt, som visserligen inte uttalades explicit, men som ändå tydligt låg till grund för Honeths och Millnerts anföranden och för det mesta annat som sades på mötet, är den att alla vetenskapliga framsteg är av godo. (Möjligheten att forskningsresultat skulle kunna orsaka skada berördes inte utöver en enda bisats från Millnert om att "en del forskning görs utan tanke på om den skall komma till nytta eller skada".) Den inställningen är, som jag tidigare framhållit här på bloggen, både naiv och farlig. Högst av allt på min forskningspolitiska önskelista står en ambitiös statlig utredning med syfte att sammanställa de spridda kunskaper som finns därute i fråga om vilka risker och möjligheter som är förknippade med olika emergenta teknologier som t.ex. artificiell intelligens; olika slags bio- och nanoteknologi; transhumanistisk modifiering av våra kroppar, nervsystem och genom; etc. När jag för ett par år sedan inom VR försökte driva frågan om en sådan utredning fick jag visst gehör på en del håll, men stoppades av Mille Millnert som menade att frågan visserligen var viktig men inte föll inom VR:s ansvarsområde. Något tillfredsställande svar på vart han ansåg att frågan borde hänskjutas gav han inte. Jag vill nu återkomma till honom med en följdfråga:

Håller du fast vid att frågan är viktig, eller var du bara artig när du sa att du tyckte det?
Om du faktiskt tycker att den är viktig, Mille, då vill jag med stöd i punkt 1 ovan angående VR:s proaktiva roll som rådgivare åt regeringen mena att vi bör gå vidare och uppvakta just regeringen om behovet av en utredning. (Om du och styrelsen går med på det lovar jag att vara dig på alla vis behjälplig med föredragningar och liknande.) Om du däremot bara var artig mot mig och i själva verket fann frågan oviktig, kan du då tänka dig att göra mig den lilla tjänsten att i lugn och ro läsa Bill Joys numera klassiska uppsats Why the future doesn't need us, och sedan återkomma till mig i frågan?