Märkligt... den som klickar på länken Connors i bloggposten ränner rakt in i tidskriftens betalvägg, medan den som googlar "Groundhog Day Philosophy Now" hittar samma sida med exakt samma url-adress, men utan betalvägg.
Hmm, jag känner igen det där fenomenet. Kanske har tidskriften något spännande avtal med Google som gör att länkar via dem (som ju servern kan kolla med hjälp av HTTP Referer) ger fulltext? Fast det låter ju märkligt. En lösning kan ju vara att länka med en ful Google-hänvisningslänk.
Intressant text, har alltid känt att den filmen burit på djup insikt.
Hjälp mig gärna i denna svåra stund, Patrik, genom att tillföra diskussionen något uppmuntrande! (Observera emellertid att rena bisarrerier inte biter på mig.)
Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska tycka om transhumanister som Bostrom, Hanson, m.fl., men jag måste erkänna att jag ofta blir mäkta provocerad. Ja, faktiskt så till den grad att jag inte förmår artikulera mina reaktioner på ovanstående text resp. film. Jag undrar hur väl du kan läsa mina tankar...
Frågorna på det här området, Björn, är så svåra, så radikala och så långt ifrån allt som kan kallas mainstreamdiskussion att det blir ännu svårare för mig här än på andra områden att läsa dina tankar. Att du har svårt att artikulera dem kan jag gott förstå, men om du ändå skulle få för dig att göra ett försök så är jag mycket intresserad av att ta del av dem...
Kanske så här: Bostrom (som jag annars har stor respekt för) arbetar upp en episk indignation - vilken jag har svårt att dela - över dödens fundamentala orättvisa, och vill överrumpla mig med insikten att mitt accepterande av livets villkor inte är hjältemodigt utan snarare fåraktigt, fegt och fantasilöst. För att sedan - i en avslutande fotnot! - som hastigast nämna något litet om överbefolkning, resursbrist, miljöproblem och... rymdkolonisation. Jag vet inte, det verkar så himla obalanserat bara. Visst, att ifrågasätta det "naturliga" eller oundvikliga i döendet är (filosofiskt) sunt och vitalt. Att förekomma en trolig utveckling mot allt längre (friska) liv är nyttigt, och att extrapolera mot oändligheten är intressant. Men nog borde Bostrom prioritera de etiska problemen *på vägen*, snarare än att drömma om en utopisk och - av flera skäl - extremt osannolik slutdestination? Vi lever i en värld där vi fortfarande inte lärt oss att distribuera grundläggande förnödenheter - än mindre medicinska framsteg - på ett jämlikt och ansvarsfullt sätt... Och, som sagt, om vi nu - mot förmodan - skulle hamna i en situation där odödlighet för alla blev en realitet, ja, då skulle vi nog känna oss ganska bortgjorda om vi inte *först* hade sett till att lösa alla de där sakerna som Bostrom sopar under mattan.
Hanson, förutom att vara extremt opedagogisk och frånstötande, gör så vansinnigt många - medvetna och omedvetna - antaganden, allt för att kunna leka med en idé som fångat hans intresse. Han tappar mig på vägen, flera gånger om, när han ber mig (underförstått) att acceptera än det ena, än det andra, för att komma ner till pudelns kärna. Han inser inte att den där kärnan blir helt ointressant om det inte är vare sig troligt eller önskvärt att hamna där. Ungefär halvvägs in i presentationen hasplar han ur sig en "fotnot" om att det där med medvetande kanske skulle kunna ha bäring på saken, men det lämnar han åt andra att diskutera... Och då orkar jag inte längre. Jamen, allvarligt: Hur inskränkt får man vara för att börja räkna på hur mycket mer man kan tjäna på att klona sig och jobba flera skift varje dag, och samtidigt uppenbarligen finna det helt oproblematiskt att "döda" sina extra-arbetande kloner vid skiftets slut (och ta deras pengar)?
Jag har stor förståelse för dina invändningar, Björn. De är i själva verket i god överensstämmelse med den otäcka magkänsla jag initialt drabbas av då jag tar del av Bostroms och Hansons respektive budskap. Men jag finner också ett stort intellektuellt värde i vad de säger, så låt mig helt kort försvara dem.
1. Bostrom. Här anför du de många långt akutare problem vi idag står inför, och kritiserar honom för att strunta i dem då han istället fokuserar på det utopiska målet att avskaffa döden. Jag skulle absolut hålla med dig om att Bostroms prioritering vore vettlös om den omfattades av, låt oss säga, 99% av alla kapabla tänkare, medan blott 1% brydde sig om våra mer akuta frågeställningar. Men nu är ju förhållandet det omvända (fast med ännu mycket mer extrema procentförhållanden). I det rådande läget, där nästan allt intellektuellt fokus ligger på våra kortsiktiga strävanden, tycker jag att det är i högsta grad försvarligt att en och annan framstående tänkare, som Bostrom, försöker lyfta blicken. Ja, jag vill rentav föreslå att något fler gör det, ty det finns en chans att de kan upptäcka nya avseenden i vilka samhället är på väg åt helt fel håll och behöver byta kurs.
Det finns en poäng i din kritik, Björn, men det handlar också om en avvägning. Om din kritik dras till sin spets riskerar vi att hamna i Maggie Thauersköld Crusells famösa uppfattning att det är "groteskt" att bry sig om framtida generationer.
2. Hanson. För en rättvis bedömning av Hansons insats måste vi förstå att han är nationalekonom, och att han bryter radikalt ny mark. Han sysslar inte med verkligheten per se, utan med matematiska modeller. Sådana inbegriper alltid förenklignar och strängt taget felaktiga antaganden. Särskilt förenklade kan man räkna med att modellerna blir då man som Hanson gör de allra första studierna på ett nytt område. Mer realistiska modeller får komma efterhand.
Det andra jag vill säga till Hansons försvar är att han på nationalekonomers vis utgår från modeller för enskilda aktörers incitamentstruktur. För den ovane kan sådana studier ses som normativa ("så här bör man agera"), men avsikten är i själva verket bara deskriptiv: han härleder följderna av givna incitamentstrukturer. Med denna distinktion (normativt-deskriptivt) i åtanke saknar din anklagelse om att Hanson "finner det helt oproblematiskt att 'döda' sina extra-arbetande kloner vid skiftets slut" täckning.
När jag läste Björns kritik av Bostrom kom jag att tänkta på en närbesläktad invändning som jag ibland får höra när jag berättar att jag sponsrar forskning som syftar till att motverka åldrande eller att jag ger ekonomiska bidrag till sökandet efter utomjordisk intelligens.
Jag får frågan varför jag bekostar detta när det finns så många andra ändamål som är viktigare.
Intressant nog har dock ingen kommit med en liknande invändning när jag köpt en ny TV eller hemmabioanläggning. Tydligen är det accepterat att jag köper något dyrt åt mig själv, men inte accepterat att jag ger en mindre summa pengar till forskning som jag tycker är viktig, även om den på ett objektivt plan kanske inte är fullt så viktig som att motverka fattigdom, undernäring och sjukdomsspridning i andra delar av världen.
Det som upprör mest brukar vara om jag berättar att jag har ett avtal om att förvaras på flytande kväve efter min juridiska död, till en kostnad på cirka 500 tkr. Det är tydligen i vissa människors ögon mycket värre än om jag köper en sportbil för samma summa. Kanske är det tanken att jag inte kan uppleva frukterna av investeringen som retar, eller orättvisan i att jag betalar så mycket för en så liten chans att kunna leva längre när samma summa skulle kunna hjälpa så många fattiga människor till ett längre och bättre liv.
Jag har egentligen inget bra svar på denna kritik. Drar man den till sin spets skulle det dock till slut innebära att jag måste skänka alla mina inkomster och tillgångar till fattiga i tredje världen och det skulle jag inte vilja, även om det åtminstone vid första anblicken finns mycket som talar för att det ur ett objektivt rättviseperspektiv är både rätt och riktigt.
Märkligt... den som klickar på länken Connors i bloggposten ränner rakt in i tidskriftens betalvägg, medan den som googlar "Groundhog Day Philosophy Now" hittar samma sida med exakt samma url-adress, men utan betalvägg.
SvaraRaderaHmm, jag känner igen det där fenomenet. Kanske har tidskriften något spännande avtal med Google som gör att länkar via dem (som ju servern kan kolla med hjälp av HTTP Referer) ger fulltext? Fast det låter ju märkligt. En lösning kan ju vara att länka med en ful Google-hänvisningslänk.
RaderaIntressant text, har alltid känt att den filmen burit på djup insikt.
Ja, att Googla artikeltiteln är ett beprövat knep för att kringgå betalväggar. Mycket användbart på NYTimes, The Economist, etc.
RaderaMuntergök.
SvaraRaderaHjälp mig gärna i denna svåra stund, Patrik, genom att tillföra diskussionen något uppmuntrande! (Observera emellertid att rena bisarrerier inte biter på mig.)
Raderahttp://images.cryhavok.org/d/18942-1/The+Meaning+of+Life.jpg
RaderaTack Patrik, nu känns allt mycket lättare!
RaderaJag kan inte bestämma mig för vad jag ska tycka om transhumanister som Bostrom, Hanson, m.fl., men jag måste erkänna att jag ofta blir mäkta provocerad. Ja, faktiskt så till den grad att jag inte förmår artikulera mina reaktioner på ovanstående text resp. film. Jag undrar hur väl du kan läsa mina tankar...
SvaraRaderaFrågorna på det här området, Björn, är så svåra, så radikala och så långt ifrån allt som kan kallas mainstreamdiskussion att det blir ännu svårare för mig här än på andra områden att läsa dina tankar. Att du har svårt att artikulera dem kan jag gott förstå, men om du ändå skulle få för dig att göra ett försök så är jag mycket intresserad av att ta del av dem...
RaderaKanske så här: Bostrom (som jag annars har stor respekt för) arbetar upp en episk indignation - vilken jag har svårt att dela - över dödens fundamentala orättvisa, och vill överrumpla mig med insikten att mitt accepterande av livets villkor inte är hjältemodigt utan snarare fåraktigt, fegt och fantasilöst. För att sedan - i en avslutande fotnot! - som hastigast nämna något litet om överbefolkning, resursbrist, miljöproblem och... rymdkolonisation. Jag vet inte, det verkar så himla obalanserat bara. Visst, att ifrågasätta det "naturliga" eller oundvikliga i döendet är (filosofiskt) sunt och vitalt. Att förekomma en trolig utveckling mot allt längre (friska) liv är nyttigt, och att extrapolera mot oändligheten är intressant. Men nog borde Bostrom prioritera de etiska problemen *på vägen*, snarare än att drömma om en utopisk och - av flera skäl - extremt osannolik slutdestination? Vi lever i en värld där vi fortfarande inte lärt oss att distribuera grundläggande förnödenheter - än mindre medicinska framsteg - på ett jämlikt och ansvarsfullt sätt... Och, som sagt, om vi nu - mot förmodan - skulle hamna i en situation där odödlighet för alla blev en realitet, ja, då skulle vi nog känna oss ganska bortgjorda om vi inte *först* hade sett till att lösa alla de där sakerna som Bostrom sopar under mattan.
RaderaHanson, förutom att vara extremt opedagogisk och frånstötande, gör så vansinnigt många - medvetna och omedvetna - antaganden, allt för att kunna leka med en idé som fångat hans intresse. Han tappar mig på vägen, flera gånger om, när han ber mig (underförstått) att acceptera än det ena, än det andra, för att komma ner till pudelns kärna. Han inser inte att den där kärnan blir helt ointressant om det inte är vare sig troligt eller önskvärt att hamna där. Ungefär halvvägs in i presentationen hasplar han ur sig en "fotnot" om att det där med medvetande kanske skulle kunna ha bäring på saken, men det lämnar han åt andra att diskutera... Och då orkar jag inte längre. Jamen, allvarligt: Hur inskränkt får man vara för att börja räkna på hur mycket mer man kan tjäna på att klona sig och jobba flera skift varje dag, och samtidigt uppenbarligen finna det helt oproblematiskt att "döda" sina extra-arbetande kloner vid skiftets slut (och ta deras pengar)?
Jag har stor förståelse för dina invändningar, Björn. De är i själva verket i god överensstämmelse med den otäcka magkänsla jag initialt drabbas av då jag tar del av Bostroms och Hansons respektive budskap. Men jag finner också ett stort intellektuellt värde i vad de säger, så låt mig helt kort försvara dem.
Radera1. Bostrom. Här anför du de många långt akutare problem vi idag står inför, och kritiserar honom för att strunta i dem då han istället fokuserar på det utopiska målet att avskaffa döden. Jag skulle absolut hålla med dig om att Bostroms prioritering vore vettlös om den omfattades av, låt oss säga, 99% av alla kapabla tänkare, medan blott 1% brydde sig om våra mer akuta frågeställningar. Men nu är ju förhållandet det omvända (fast med ännu mycket mer extrema procentförhållanden). I det rådande läget, där nästan allt intellektuellt fokus ligger på våra kortsiktiga strävanden, tycker jag att det är i högsta grad försvarligt att en och annan framstående tänkare, som Bostrom, försöker lyfta blicken. Ja, jag vill rentav föreslå att något fler gör det, ty det finns en chans att de kan upptäcka nya avseenden i vilka samhället är på väg åt helt fel håll och behöver byta kurs.
Det finns en poäng i din kritik, Björn, men det handlar också om en avvägning. Om din kritik dras till sin spets riskerar vi att hamna i Maggie Thauersköld Crusells famösa uppfattning att det är "groteskt" att bry sig om framtida generationer.
2. Hanson. För en rättvis bedömning av Hansons insats måste vi förstå att han är nationalekonom, och att han bryter radikalt ny mark. Han sysslar inte med verkligheten per se, utan med matematiska modeller. Sådana inbegriper alltid förenklignar och strängt taget felaktiga antaganden. Särskilt förenklade kan man räkna med att modellerna blir då man som Hanson gör de allra första studierna på ett nytt område. Mer realistiska modeller får komma efterhand.
Det andra jag vill säga till Hansons försvar är att han på nationalekonomers vis utgår från modeller för enskilda aktörers incitamentstruktur. För den ovane kan sådana studier ses som normativa ("så här bör man agera"), men avsikten är i själva verket bara deskriptiv: han härleder följderna av givna incitamentstrukturer. Med denna distinktion (normativt-deskriptivt) i åtanke saknar din anklagelse om att Hanson "finner det helt oproblematiskt att 'döda' sina extra-arbetande kloner vid skiftets slut" täckning.
När jag läste Björns kritik av Bostrom kom jag att tänkta på en närbesläktad invändning som jag ibland får höra när jag berättar att jag sponsrar forskning som syftar till att motverka åldrande eller att jag ger ekonomiska bidrag till sökandet efter utomjordisk intelligens.
RaderaJag får frågan varför jag bekostar detta när det finns så många andra ändamål som är viktigare.
Intressant nog har dock ingen kommit med en liknande invändning när jag köpt en ny TV eller hemmabioanläggning. Tydligen är det accepterat att jag köper något dyrt åt mig själv, men inte accepterat att jag ger en mindre summa pengar till forskning som jag tycker är viktig, även om den på ett objektivt plan kanske inte är fullt så viktig som att motverka fattigdom, undernäring och sjukdomsspridning i andra delar av världen.
Det som upprör mest brukar vara om jag berättar att jag har ett avtal om att förvaras på flytande kväve efter min juridiska död, till en kostnad på cirka 500 tkr. Det är tydligen i vissa människors ögon mycket värre än om jag köper en sportbil för samma summa. Kanske är det tanken att jag inte kan uppleva frukterna av investeringen som retar, eller orättvisan i att jag betalar så mycket för en så liten chans att kunna leva längre när samma summa skulle kunna hjälpa så många fattiga människor till ett längre och bättre liv.
Jag har egentligen inget bra svar på denna kritik. Drar man den till sin spets skulle det dock till slut innebära att jag måste skänka alla mina inkomster och tillgångar till fattiga i tredje världen och det skulle jag inte vilja, även om det åtminstone vid första anblicken finns mycket som talar för att det ur ett objektivt rättviseperspektiv är både rätt och riktigt.
http://www.asofterworld.com/index.php?id=912
SvaraRaderaxkcd gör en besläktad observation.
Radera