Ovederhäftigt om materialism och medvetande

Nyligen konstaterade jag här på bloggen att den ledande svenska populärvetenskapliga tidskriften Forskning och Framsteg visserligen är utmärkt läsvärd, men ändå emellanåt uppvisar ett och annat lågvattenmärke. Detta blandade omdöme är i ännu högre grad giltigt för den populärt inriktade engelska filosofitidskriften Philosophy Now. När jag är ute och reser brukar jag alltid spana efter den på Pressbyrån, och gläds stort varje gång ett nytt nummer utkommit. Varje nytt nummer bjuder pålitligt på en eller flera riktigt intressanta artiklar, men också minst en som är så provocerande dålig, dum, vilseledande eller tendentiös att jag blir arg. Jag skall nu osa svavel över en artikel i den senare kategorin från november/decembernumret 2012, nämligen On ‘Known-To-Be-False’ Materialist Philosophies of Mind av en herre vid namn Graham Smetham.

Graham Smetham uppges vara "a Buddhist philosopher" och författare till boken Quantum Buddhism and the Higgs Discovery.¹ Hans artikel har två huvudpoänger. Den ena är att de försök ofta som görs² att förklara mänskligt medvetande på strikt fysikaliska eller materialistiska grunder ger upphov till en besvärande cirkularitet i fall det skulle visa sig att fysiken och materien har sin grund i medvetandet. Häri har Smetham en verklig poäng, även om man hade kunnat önska att han uttryckte saken något klarare och mer koncist. Hans andra huvudpoäng är svårare att hålla med om, nämligen att det, med tanke på vad vi faktiskt vet om kvantmekaniken, kan anses vetenskapligt fastslaget att fysiken och materien har sin grund i medvetandet.

Som stöd för denna uppfattning ägnar Smetham sida upp och sida ned åt namesdropping (bland andra Roger Penrose får stå ut med nesan att omnämnas i artikeln) och quote mining, dock utan att visa några tecken på att veta vad han talar om. Som en sammanfattning av kunskapsläget i fråga om förhållandet mellan materia och medvetande skriver han att...

if there is one thing that has been established by the science of quantum mechanics, it is the fact that ‘materialism’ must be abandoned as a viable metaphysical position. In fact, the belief in the existence of solid material stuff which exists completely independent of mind is now about as scientifically acceptable as the phlogiston theory of heat.³

Detta är en mycket grov förvrängning av var vetenskapen idag står i fråga om tolkningar av kvantmekaniken. Även om Smetham inte nämner Köpenhamnstolkningen vid namn så är det uppenbart att det är denna han vill stödja sig på, och då speciellt de varianter som tillskriver medvetandet en fundamental roll i samband med vågfunktionskollapsen. Vad Smetham här sopar under mattan är för det första att Köpenhanmnstolkningen är långt ifrån allenarådande bland dagens fysiker,⁴ och för det andra att även om vi inskränker oss till de fysiker som ansluter sig till Köpenhamnstolkningen så är det långt ifrån alla (utan troligtvis en ganska liten minoritet) som vill tillskriva medvetandet en fundamental roll i sammanhanget.⁵

Jag blev nyss uppmärksammad på ett pinfärskt manuskript rubricerat A Snapshot of Foundational Attitudes Toward Quantum Mechanics av de tre fysikerna Maximillian Schlosshauser, Johannes Kofler och Anton Zeilinger, som presenterar resultatet av en enkätundersökning bland deltagarna på en internationell konferens i juli 2011 om kvantmekanikens grunder. Jag vill inte härmed påskina att vetenskapliga frågor avgörs genom omröstning, och inte heller att de svarande skulle vara representativa för en större population av experter på området, men jag tycker ändå att undersökningen ger en intressant bild av vilka uppfattningar man kan träffa på i sammanhanget. På frågan "What is your favorit interpretation of quantum mechanics?" angav 42% av de totalt 33 svarande alternativet "Copenhagen", medan 18% föredrog Everetts många världar-tolkning.⁶ På frågan om "The observer" angav blott 6% (dvs två av de 33 svarande) att denne "plays a distinguished physical role (e.g. wave-function collapse by consciousness)".

Frågan om hur kvantmekaniken rätt skall tolkas är inte avgjord, och jag tycker nog att möjligheten att medvetande spelar en fundamental roll kan vara fortsatt värd att ta på allvar.⁷ Men att, som Smetham, hävda att laborerandet med möjligheten att medvetandet inte spelar en sådan roll skulle vara att klassa som tokerier i nivå med flogistonteorin, är bara löjligt.

Fotnoter

1) Efter att ha läst Smethams artikel i Philosophy Now känner jag mig inte särskilt mycket mer sugen på den boken än på t.ex. Läckbergs senaste eller på att äta en portion snöslask hämtad direkt från Vasagatan i Göteborg.

2) Som exempel på forskare som försvarar sådana förklaringsmodeller nämner Smetham Daniel Dennett, Paul Churchland och Patricia Churchland, men det finns förstås många andra.

3) Besserwisser som jag är kan jag inte motså den billiga poängen att påpeka att flogistonteorin inte handlar om värme utan om förbränning.

4) Så t.ex. försvarar den framstående fysikern David Deutsch, vars senaste bok jag recenserat här på bloggen, den alternativa många världar-tolkningen av kvantmekaniken.

5) Dekoherens verkar vara ett lovande alternativ.

6) En liknande undersökning av Max Tegmark 14 år tidigare gav liknande resultat.

7) David Chalmers gör det i sin läsvärda bok The Conscious Mind.