lördag 11 maj 2013

400 ppm

Media har rapporterat flitigt om saken det senaste dygnet.1 Att den atmosfäriska koldioxidhalten skulle komma att överskrida 400 ppm-nivån2 visste vi redan - den enda osäkerheten handlade om exakt när det skulle ske. Det blev i torsdags som dygnsmedelvärdet av den uppmätta koldioxidhalten vid Mauna Loa på Hawaii första gången överskred 400 ppm, och amerikanska NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration) rapporterade om saken igår fredag. Någon nyhet i egentlig mening handlar det alltså inte om, speciellt som det inte är något magiskt med nivån 400 ppm jämfört med t.ex. 392 ppm eller 415.29 ppm, men saken har ändå ett visst symbolvärde, varför jag väljer att haka på mediarapporteringen. Här är ett diagram över de uppmätta nivåerna på Mauna Loa sedan mätningarna startade 1958:

Notera den årliga sinusliknande variationen (orsakad av asymmetrin mellan norra och södra halvklotet i mängden växtlighet, vilken upptar koldioxid på sommaren och avger på vintern) som ligger överlagrad den långsiktiga ökningen. Notera också att medan ökningen i början låg kring 0,7 ppm/år har den det senaste decenniet snittat omkring det tredubbla. Det här ser inte lovande ut. Det kanske allra intressantaste perspektivet fås då vi kombinerar Mauna Loa-mätningarna med rekonstruktioner av tidigare CO2-nivåer:

Vi ser alltså att vi det senaste halvseklet lämnat alla de nivåer som förekommit under de föregående 800 000 åren långt bakom oss. För att hitta koldioxidnivåer liknande dagens behöver vi backa minst ett par miljoner år. Vi vet att höga koldioxidnivåer tenderar att (via växthuseffekten) ge upphov till höga globala medeltemperaturer,3 vilka vi vet i sin tur tenderar att (via smältning av inlandsisar) ge upphov till havsytehöjning. Ytterligare perspektiv ger det faktum att CO2-ökningen i diagrammet ovan från senaste istidsmaximum för cirka 20 000 år sedan fram till industrialismens början på 1800-talet åtföljts av cirka 120 meters havsytehöjning. Så mycket kan vi inte drabbas av idag, eftersom Antarktis och Grönlands ismassor tillsammans inte räcker till mer än 60 till 70 meters havsytehöjning. Vidare går nedsmältningen långsamt och kan komma att ta uppåt årtusenden, även om vår kunskap på denna punkt är behäftad med stora osäkerheter. Hur det än står till med den saken står det klart att vi med våra hämningslösa koldioxidutsläpp skickat iväg klimatsystemet mot tillstånd där den relativa stabilitet i klimatet som mänskligheten upplevt (och frodats i) de senaste 10 000 åren är i stor fara. Att föröska lägga om kursen är nog en god idé.

Fotnoter

1) Se även Lars Karlssons korta rapport (vars rubrik jag stulit) på Uppsalainitiativet.

2) Förkortningen ppm uttyds parts per million, miljondelar.

3) För mer om sambandet mellan koldioxid och temperatur under istidscyklerna, se mitt gamla Uppsalainitiativet-inlägg Om istider, klimatförändringar och återkopplingar.

15 kommentarer:

  1. Arne Söderqvist11 maj 2013 22:38

    USA kommer snart att åter bli världens största oljeproducent och i Kina lär man färdigställa ett nytt kolkraftverk per vecka. Framtiden ser onekligen dyster ut.
    Har du någon realistisk idé om hur man kunde hejda utvecklingen och få till stånd ett trendbrott?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Din fråga kan förstås på flera plan, Arne. På det rent tekniska planet är det bara att köra: ställ om energiproduktionen från kol till förnybara energikällor, ställ om jordbruket från köttproduktion till mer resurseffektiv mat, etc. På det realpolitiska planet, vilket väl är vad du avser, är det svårare: hur får vi världens makthavare att vilja göra denna omsvängning? Här har jag ingen mirakelkur, men menar att vi som insett problemet och som värderar inte bara vårt eget välstånd utan även framtida generationers bör göra oss hörda och upprepa våra insikter och ståndpunkter gång på gång på gång på gång, för att kanske till slut få till en opinionskantring så stark att de generationsegoistiska krafterna får ge vika för en politik baserad på global och intergenerationell solidaritet.

      Radera
    2. Arne Söderqvist12 maj 2013 10:53

      Alltför få med västerländsk livsstil torde vara beredda att frivilligt sänka sin standard. I fattigare länder är det dessutom naturligt att tänka "Nu är det vår tur att ta för oss av naturtillgångarna."
      Jag tror tyvärr att de förnyelsebara alternativen aldrig kommer att kunna räcka till för att ersätta miljöfarliga energikällor.
      Att försöka leva energieffektivt är tydligen ingenting för de flesta. Inte ens i Sverige, där klimatproblematiken faktiskt torde ingå i medvetandet hos flertalet, verkar det vara möjligt.
      Många åtgärder som vidtagits är fullkomligt negligerbara, såsom att sänka skatten på "miljöbilar". En riktig miljöbil hade jag när jag var liten. Den trampades med fötterna.
      Att äta vegetariskt och att cykla vore två ganska effektiva åtgärder om de genomfördes konsekvent. Köttkonsumtionen ökar dock stadigt. Visst bygger man cykelbanor i våra större städer, men Stockholm borde egentligen se ut som Peking gjorde då jag besökte staden på 80-talet. Visst förekom där trafikstockningar, men det var cyklar som var de inblandade fordonen.

      Du är en av de ledande miljödebattörerna i vårt land. Men jag tror inte att dina debattinlägg nått de riktigt inflytelserika i världen, som USA:s president och den kinesiska regeringen. Jag undrar om ens den svenska regeringen bryr sig särskilt mycket om det du skriver. Tyvärr är min misstanke att så inte är fallet.

      Radera
    3. Här en liten räkneövning, Arne för att hjälpa dig ta dig ur din nattsvarta pessimism, åtminstone beträffande de tekniska möjligheterna att skapa ett hållbart energisystem. Som jag ser det är problemen inte i första hand tekniska utan politiska.

      En annan punkt där jag menar att du (lyckligtvis!) har fel är att mina ynka små insatser på detta område skulle kvalificera mig som "en av de ledande miljödebattörerna i vårt land". Och jag tvivlar starkt på att någon i den svenska regeringen (möjligtvis undantaget Jan Björklund) ens känner till mitt namn.

      Radera
    4. Arne Söderqvist12 maj 2013 13:13

      Tack!

      Men, det saknas fortfarande tekniska lösningar när det tex. gäller att driva fordon med förnyelsebara energislag. Främst nordamerikanerna har byggt en infrastruktur som bygger på bilismen. De framstår dessvärre som förebilder för resten av världen. I Kina finns en strävan efter att kunna bli bilägare. Amerikanerna nyttjar också energikrävande luftkonditionering i alltför många sammanhang.

      Men, energifrågor utgör bara en del av miljöproblematiken. Giftföroreningar och vattentillgång är andra svåra frågor.

      Med "ledande miljödebattör" avsåg jag inte att en person som får framträda ofta i media, utan istället någon som har välgrundade argument för sina ståndpunkter. Jag skrev förresten för några år sedan några debattartiklar med matematik som tema. Jag tog mig för att skicka texten till de elektroniska tjänstebrevlådorna hörande till samtliga statsråd och till samtliga riksdagsmän. Mina e-brev registrerades i alla fall och jag fick faktiskt en hel del svar.

      Radera
    5. Så du tror inte på elbilar?

      Radera
    6. Arne Söderqvist12 maj 2013 19:17

      Nja, jag har viss tilltro till elbilar. Men frågan är också hur elenergin produceras. Att framställa en elbil kräver förvisso energi och att bygga vägarna den ska färdas på kräver också energi. Jag tror inte att elbilar förtjänar benämningen "miljöbil".

      De bilar som produceras idag drivs med konventionella drivmedel. En ny bil torde ha cirka tjugo år framför sig i trafiken. Alltså kommer det att dröja årtionden innan det blir ett paradigmskifte i detta avseende.

      Jag tror att några åtgärder kan innebära vissa steg i rätt riktning: övergång till vegetarisk kost, isolering av bostäder, uppvärmning med värmepumpar och övergång till LED-belysning. Dessa saker kan i alla fall ge oss visst andrum inför riktigt stora nödvändiga omställningar.

      Radera
    7. Nu blev det lite konstigt, Arne, eller i alla fall repetitivt. Först säger du att du tror att "de förnyelsebara alternativen aldrig kommer att kunna räcka till för att ersätta miljöfarliga energikällor". När jag argumenterar för att det faktiskt är fullt möjlig att bygga ut dem så att de räcker till, så accepterar du mitt argument men skyndar vidare till att hävda att "det saknas [...] tekniska lösningar när det tex. gäller att driva fordon med förnyelsebara energislag". När jag då nämner elbilen som en möjlig lösning så accepterar du det, men återfaller i att fråga var i all världen vi då skall få tag i den nödvändiga elenergin. Det har jag ju redan svarat på!

      Radera
    8. Arne Söderqvist13 maj 2013 13:06

      Jo, du har ju förvisso påvisat de tekniska möjligheterna. Men, jag menar att det finns många svaga länkar som tex. möjligheten att lagra tillräckligt med elenergi för en hyggligt lång körsträcka mellan laddningarna. Jag tror också att det kommer att dröja länge än, innan vi har en tillfredsställande infrastruktur som möjliggör laddning av en stor bilflotta.

      Jag hörde en gång en representant från Vattenfall föreläsa. Han sade att elenergi bla. har fördelen att den är lätt att transportera. "Vi produceras elenergi i Norrland och skickar den på tråd till Sverige" sade han. Så om elenergi produceras med solceller i Sahara, så kan den förstås relativt enkelt komma till Europa och Sverige med, för den delen. Det behövs i alla fall inga stora tankfartyg för ändamålet, även om det faktiskt kan krävas nya tekniska lösningar även för detta.

      Men du inger i alla fall hopp om framtiden. Jag börjar faktiskt ta del av din optimism.

      Radera
  2. Tack för ett bra inlägg!

    Vad man kan lägga till är att koldioxidcykeln (eller snarare kolcykeln) är en mycket långsam process; även om vi totalt lägger om kurs idag genom att omedelbart stoppa alla fossila bränslen, så kommer det ta tusentals år (de geologiska processerna i kolcykeln tar i själva verket miljontals år) innan kolet vi släppt ut har nått en ny jämviktsnivå. - Vi bör nog räkna med en ökning av medeltemperaturen över oöverskådlig framtid, och därtill en förhöjning av havsninån (med enorma kostnader som följd).

    /Jenny

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra påpekande, Jenny! Klimatforskaren David Archer har skrivit en läsvärd bok om vad vi gör med klimatet i de långa tidsperspektiven.

      Radera
    2. Tack för lästipset, precis en sådan bok som jag vill läsa. Har redan beställt den, ta det som en kvittens på att du påverkar :)

      Radera
    3. Tack Mattias - din kvittens uppskattas!

      Radera
  3. Projektet ”Ice2sea” kom igår ut med sitt resultat. Syftet med projektet har varit att försöka beräkna framtida havsnivåhöjningar och de olika källorna till de förväntade höjningarna.

    Forskare från 24 olika institutioner har kommit fram till att den globala havshöjningen till år 2100 från kontinental isavsmältning kommer att bli någonstans mellan 3,5 och 36,8 centimeter. I den siffran ingår avsmältning från all is på land.

    Det är ju lite intressant eller hur?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonym 14:30

      Ja, det är ju utomordentligt glädjande (för oss) att trögheten i inlandsisavsmältningen verkar vara så stor att vi slipper undan det värsta och framtida generationer får ta den största smällen. För övrigt är slutsatserna i rapporten betydligt mer komplexa och villkorade än du antyder här, men låt mig hänvisa fortsatt diskussion till systerbloggen Uppsalainitiativet där rapporten redan uppmärksammats.

      Radera