Göteborgsvarvet 2013: mina bortförklaringar

Årets Göteborgsvarv genomfördes i lördags. Det var 34:e året i följd som denna halvmara (21 097,5 m) till löpartävling gick av stapeln, och 16:e gången jag själv deltog. Som framgår av följande diagram över mina resultat genom åren så blev min tid inte den bästa - jag sprang i mål på 2:08:11, vilket är att jämföra med fjolårets tid 1:56:45 och det personliga rekordet 1:53:50 från 2008.

Vad är då förklaringen till denna markanta resultatförsämring i år? En och annan läsare känner sig kanske frestad att dra slutsatsen att min tilltagande ålder (jag fyller ju 46 i år) till slut börjat sätta avtryck i resultaten. Denna simplistiska och lite plumpa förklaringsmodell vill jag dock bestämt tillbakavisa, och menar att andra omständigheter till fullo räcker för att förklara att min tid i år blev såpass mycket sämre än den brukat vara.¹ Årets lopp blev nämligen det klart mest strapatsrika jag varit med om.

Att springa i alltför varmt väder kan vara jobbigt. Inför årets lopp hade SMHI utlovat värme, men eftersom deras temperaturprognos för de timmar under lördagen som loppet skulle gå av stapeln inte sträckte sig högre än 23°C såg jag fram emot loppet med viss tillförsikt. Visserligen var det läge att vara extra noga med vätskebalansen före och under loppet, men jag hade ju trots allt genomfört 2010 års lopp, då temperaturen klättrade ända upp till 26°C, relativt hyggligt.

Redan efter ett par-tre kilometers löpning kände jag emellertid att det så varmt, och solen så brännande, att jag allvarligt övervägde om det överhuvudtaget var förnuftigt att försöka genomföra loppet. Värmen kändes avgjort mer tryckande än vad jag mindes från 2010, och SMHI:s officiella notering, 29°C, för temperaturen i Göteborg vid denna tidpunkt (som jag i efterhand tagit del av) bekräftar den saken. Jag sköt emellertid på avbrytandet för att se hur det hela utvecklade sig. Ungefär vid 5-kilometerspasseringen vid Älvsborgsbron gick lyckligtvis solen i moln och det började kännas lättare. Väl över på Hissingssidan såg jag hur himlen i öster blev allt mörkare, och vid 9 km kom en rejäl åskblixt och dito knall. Strax före 10-kilometerspasseringen kom därtill en formidabel störtskur av hagel och regn som på mindre än 30 sekunder gjorde både kläder och skor genomblöta. Men regnet gick över efter en stund och det var bara att knalla på, även om det sedan länge stått klart att tiden inte skulle bli någon av mina bättre.

Vid 16 km, i höjd med Bältesspännarparken, snubblade jag plötsligt och skrapade vänster handflata (lite grand), höger handflata (rejäl² blödning) och höger knä (rejäl blödning).³ Exakt hur fallet gick till kan jag inte redogöra för, men jag tror det var helt oprovocerat. Någon tipsade mig om att där fanns ett sjukvårdstält, så jag vek in till det och hängde där kanske någon minut. Jag konstaterade dock att sjukvårdspersonalen var upptagen med löpare som hade kollapsat i värmen och som rimligtvis var i större behov än jag av vård; mina skrubbsår kändes i sammanhanget lite löjliga. Inget pjosk nu, sa jag till mig själv, och fortsatte halvstapplandes de återstående 5 kilometrarna in i mål, som jag som framgått ovan nådde på min klart sämsta tid på denna sida millennieskiftet. Där väntade kärestan som också haft ett tufft lopp men gått i mål några minuter tidigare (2:04:18), och en sjukvårdsavdelning som var mindre upptagen än den i Bältesspännarparken och som bjöd på snabb och kompetent omplåstring. Ganska trötta tog vi oss hem den korta biten på cykel (vi bor blott ett par kilometer från start- och målområdet), och lät oss väl smaka av den middag med räkor och vin som vi har som tradition att unna oss efter Varvet, följt av kvällens TV-underhållning (något slags kitschigt uphaussad europeisk musikgala som tydligen ägde rum i Malmö) som kändes precis lagom hjärndöd i det lite matta med nöjda tillstånd vi befann oss i efter dagens väl förrättade värv.

Om jag i nästa års lopp bara slipper hagelskurar och extremvärme, samt lyckas hålla mig på benen hela vägen fram till mål, så tror jag på utmärkta möjligheter att åter ta mig under tvåtimmarsstrecket. Vad mer allmänt gäller försämrad fysisk prestationsförmåga av åldersrelaterad natur så tror jag och hoppas på att kunna hålla den saken ifrån mig ett bra tag till, och strängt taget finns ingen begränsning för hur länge jag (om lyckan står mig bi och den medicinska vetenskapen är fortsatt framgångsrik) skall kunna göra det.

Fotnoter

1) Även om det blev en besvikelse för mig att inte kunna fortsätta sviten om sex år i följd under två timmar, så vill jag absolut inte påstå att en tid om två timmar eller mer är dålig på någon absolut skala. Tvärtom menar jag att varje löpare som överhuvudtaget tar sig runt Göteborgsvarvet - oavsett om det går på 1:15 eller 2:45 - har gjort en fin prestation och demonstrerat utmärkt fysisk form.

2) Här (liksom i nästa parentetiska självdiagnos) är det möjligt att jag överdramatiserar saken en smula.

3) Om någon läsare tycker att denna snubbling kan ses som ett svaghetstecken från min sida, betänk då följande. Under ett Göteborgsvarv tar jag i runda slängar 18 000 steg. Denna gång tog jag, trots de svåra omständigheterna, i runda slängar 17 999 av dessa steg med full balans och föredömlig precision.