söndag 19 maj 2013

Uppseendeväckande uttalande av chefen för kanadensiska National Research Council

I förra veckan kunde vi, i en artikel i Toronto Sun, läsa följande uttalande av John McDougall:
    Scientific discovery is not valuable unless it has commercial value.
John McDougall är chef för National Research Council, vilket är Kanadas motsvarighet till vårt svenska Vetenskapsrådet. Den uppfattning han ger uttryck för är inte ovanlig, men det är sällan man ser den så rakt och oförblommerat formulerad, och det är ännu mera sällan så sker från en så högt uppsatt person inom forskningsbyråkratin som McDougall.

Hur skall man då förhålla sig till den av McDougall formulerade uppfattningen? Jag provade för några år sedan, i ett utfall i Vetenskapsrådets dåvarande nättidning Tentakel mot en svensk McDougall-typ vid namn Thomas Nordström, att ironisera över den. Det gick, att döma av nätkommentarerna till min text, lite sådär: av de fem kommentatorerna var det två som begrep ironin, två som helt klart inte gjorde det, och en som stod och vägde.

Vis av det misslyckandet tror jag nu att ett direkt och explicit bemötande av McDougalls kommersiell-instrumentella syn på forskningen är en bättre metod än ironin. Jag skulle kunna ge mig på att själv formulera ett sådant bemötande, men ännu bättre är att lämna ordet åt den engelske litteraturhistorikern Stefan Collini. I sin lilla pärla till bok med titeln What Are Universities For? bjuder han på många lysande insikter, som i följande stycke där han lyfter fram det grundläggande misstaget i att på McDougalls vis endast acceptera kommersiella värden som verkliga, och hur det landar i något som närmast liknar nihilism. I detta stycke är det utbildning som Collini försvarar mot den torftiga tankevärld som McDougall och Nordström representerar, men hans grundläggande tankefigur om instrumentellt kontra inneboende värde hade lika gärna kunnat gälla forskning:
    Most of the important human activities are a mixture of what we might call [...] 'instrumental' goods and 'intrinsic' goods. That's to say, the activities are valuable to us partly because of what else they enable us to do, and partly as ends in themselves. Things aren't always that clear-cut, and there's a lot that can be said about this distinction. But for the present it points well enough to the two different idioms or registers in which we need to couch the justification of the activities carried on in universities. The danger is that if we have a public discourse which can only accommodate the idea of instrumental goods, then we not only find it hard to justify things which are largely intrinsic goods, but we even find ourselves starting to think about them as if they were instrumental goods. And this is obviously self-defeating in the long run. After all, each chain of instrumental reasoning has to stop somewhere, when there is no further instrumental answer to the question 'And what is that good for?'

    Beyond a certain level of competence in literacy, numeracy, and so on, education is an activity in which the proportion of intrinsic good is relatively high. If we say that the goal of a given activity is 'to enable human beings to flourish and to exercise their capacities', it doesn't make much sense to press on and say: 'Yes, but what is that good for?' It may, of course, be that philosophers would want to press on and ask that kind of question, since one definition of philosophy might be that philosophy is that form of enquiry in which no question can be ruled out as inappropriate in advance. However, general political and cultural debate, unlike philosophy, necessarily has to take certain categories for granted, and that includes the category of some things being intrinsic goods. But we have become uncomfortable with, or suspicious of, the language of intrinsic goods, and so we tend to think that a particular case is strengthened if we can go on to say 'And such activities are after all valuable because they increase our economic competitiveness', though the truth is that this slides us all the way down to the bottom of the snake of instrumental reasoning again. (s 137-138)

7 kommentarer:

  1. Politikers tämligen mentalsjuka fixering vid ekonomisk tillväxt beror förmodligen delvis på att politikerna inte har några bra svar på vad syftet är med alltsammans. Då försöker man instrumentalisera allt, men då blir allting mållöst och meningslöst.

    SvaraRadera
  2. Om jag inte har uppfattat uttalandet fel så, så har den nye s-ledaren sagt något i stil med att en innovation är ingen inovation innan den är kommersiellt tillgänglig.
    Det förklarar kanske varför han har slagit sig ihop med Wallenbergarna.

    SvaraRadera
  3. Okej, vad sägs om en liten annorlunda variant:

    "Medicinsk forskning måste börja ta mer hänsyn till prior p och sluta spendera miljontals dollar på att forska om t.ex. homeopati och istället fokusera på att utveckla och testa behandlingar som har större chans att fungera och därmed bli ekonomiskt lönsamma för samhället och individen."

    Eller är det här lite av en cop-out då det inte berör grundforskning samt importerar en implicit värderingar som "bra för patienterna" och endast använder ekonomisk lönsamhet som ett indirekt mått?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra fråga, Emil, som ger mig tillfälle till ett litet förtydligande.

      Vad jag menar med att lyfta fram dikotomin inneboende vs instrumentell nytta är inte att det skulle vara fel att hålla sig med åsikter om vad för slags forskning samhället bör satsa på - jag har för egen del gott om sådana åsikter. Allt jag menar är att jag inte delar McDougalls och Nordströms åsikter om saken.

      I det specifika fallet med forskning om homeopati vågar jag mig nog på den allmänna bedömningen att sådan är i stort sett renons på såväl inneboende som instrumentellt värde, och jag anser därför att det inte är ett forskningsområde värt att prioritera.

      Radera
  4. ... och kanadensiska forskare får visst inte heller kommunicera sin forskning om den inte passar makthavarna: http://www2.macleans.ca/2013/05/03/when-science-goes-silent/
    Vart är vi på väg?

    SvaraRadera
  5. Arne Söderqvist19 maj 2013 kl. 18:40

    Vem kunde ana alla framtida användningsområden för järn, plast, laser, datorer, många matematiska rön, mm. då dessa saker först uppenbarade sig? Även inom industrin finns exempel på att inflytelserika chefer velat stoppa lovande projekt med motiveringen att lönsamheten är oviss, samtidigt som hängivna entusiaster fortsatt projekten i smyg, vid sidan av sina egentliga arbetsuppgifter. Jag tänker på Ericssons AXE-växel och dåv. Astras Losec. Frågan är om inte båda dessa bolag gått i konkurs utan sina respektive produkter.

    Philips hade en gång forskningsavdelning som helt fick ägna sig åt grundforskning. Meningen var att nya upptäckter skulle bedömas av Philips ingenjörer innan något annat företag skulle hinna kommersialisera dem. Det gick bra för Philips.

    Men, när kvartalskapitalister märkte att det kunde gå åratal mellan en upptäckt och dess ingenjörsmässiga tillämpningar och att tom. vissa upptäckter måste knappast alls kunde tillämpas tekniskt, lade man ned forskningsavdelningen. Man började tom. riva byggnaden i Eindhoven. Den står dock delvis kvar fortfarande och fungerar som ett sorts museum över Philips glansdagar. Philips har sedan aldrig lyckats återfå den ledande position företaget en gång hade inom sina produktområden.

    SvaraRadera
  6. Det är såklart inte bara i Kanada som den här sortens förkrympt forskningspolitiskt tänkande förekommer. I USA beslöt nyligen Kongressen att National Science Foundation inte längre skall bevilja medel till statsvetenskapliga projekt, med mindre än att dessa bedöms gynna "national security or the economic interests of the United States". Tydligen känner man sig så nöjd med denna lagändring att det förekommer diskussioner att utvidga den till att gälla alla vetenskapsområden. Herre min skapare, vart är vi på väg?

    SvaraRadera