tisdag 18 juni 2013

Dennetts bästa någonsin?

Det finns ingen nutida filosof som jag läst mer av än Daniel Dennett (och knappast någon dåtida heller för den delen), och jag vill alldeles bestämt räkna honom till de främsta bland vår tids filosofer. Med detta vill jag inte ha sagt att jag är övertygad om att han har rätt i allt, och jag känner mig heller inte särskilt säker på att han av framtiden kommer att betraktas som en av de mest betydelsefulla och revolutionerande tänkarna från decennierna närmast före och efter millennieskiftet. Däremot har han gott om goda idéer, och han skriver oerhört bra och ofta väldigt roligt. Framställningskonsten är en aspekt som absolut inte bör underskattas, och speciellt inom filosofin tror jag inte att den kan separeras från teoribygge och problemlösning.

Dennett skriver om bland annat vetenskapsteori, evolutionsbiologi, artificiell intelligens, intentionalitet, fri vilja och - framför allt - frågan om medvetandets plats i ett materiellt universum. Vad gäller det sistnämnda driver han en stenhård materialism, och idén att om blott vi tillräckligt envist kartlägger hjärnans funktioner i stort och smått så kommer medvetandet att framstå som en nödvändig konsekvens, och det mysterium kring medvetandet som av David Chalmers döpts till the Hard Problem att gå upp i rök, på samma sätt som den allt mer detaljerade förståelse för livets mekanismer vi tillägnat oss under 1900-talet gjort all undran kring någon élan vital obsolet.

Dennetts båda mest uppmärksammade böcker är från 90-talet: Consciousness Explained (1991) och Darwin's Dangerous Idea (1995). Av hans senare arbeten är jag betydligt mer förtjust i den lilla läckerbiten Sweet Dreams (2005) än i den mer hetlevrat omdebatterade Breaking the Spell: Religion as a Natural Phenomenon (2006). Bland guldkornen i hans produktion bör vi heller inte glömma den i samarbete med Douglas Hofstadter redigerade antologin The Mind's I (1981), som någon gång mot slutet av 80-talet blev mitt första allvarliga möte med medvetandefilosofin.1

Jag har nu med glupande aptit och obruten läsglädje tagit mig igenom Dennetts nyaste bok Intuition Pumps and Other Tools for Thinking (2013), i vilken han för samman de flesta områden han tidigare skrivit om.2 Jag känner mig frestad att utnämna den till hans bästa bok någonsin. Helt klart är i alla fall att detta är den bok som jag tills vidare kommer att rekommendera Dennett-nybörjare att inleda med. Hans val att dela upp den i hela 77 kapitel, om i snitt 5-6 sidor var, där man med blott en liten förenkling kan konstatera att varje kapitel ägnas åt att presentera en enda väl avgränsad tankefigur, bidrar kraftigt till dess lättlästhet. För oss erfarna Dennett-konnässörer är det mesta han skriver inte helt nytt, men den nya paketeringen är ändå njutbar, och av framställningen framgår som aldrig tidigare hur väl hans filosofiska insatser hänger ihop i en helhet.

Den del av boken som blev allra mest givande för mig personligen är - lite överraskande - det knippe kapitel som behandlar fri vilja, där han till slut lyckas övertyga mig, på ett sätt som han misslyckats med i sina båda tidigare böcker Elbow Room (1984) och Freedom Evolves (2003), om att han behandlat rätt problem. Jag har alltsedan tonåren ansett det uppenbart att det inte går att komma utanför arvets och miljöns kausala inverkan, att kvantmekanisk slump inte hjälper, och att den fria viljan därför är en illusion. Nästan inget Dennett säger i de båda tidigare böckerna har jag haft något att invända emot i sak, men jag har tyckt att han begår ett demagogiskt trick då han omdefinierar den fria viljan på ett sätt som låter honom hävda att den existerar. Nu, äntligen, känner jag att valet av definition inte är så självklart som jag trott. Följande passage i Intuition Pumps är viktig:
    There has been quite a chorus of eminent scientists saying, point blank, that free will is an illusion: neuroscientists Wolf Singer, Chris Firth, and Patrick Haggard; psychologists Paul Bloom and Daniel Wegner; and a few rather well-regarded physicists, Stephen Hawking and Albert Einstein. Could so many brilliant scientists be wrong? Many - not all, and maybe not most - philosophers say yes. They say this is a job for philosophy! Are they right? I think so.

    The scientists have typically been making a rookie mistake: confusing the manifest image with what we might call the folk ideology of the manifest image. The folk ideology of color is, let's face it, bonkers; color just isn't what most people think it is, but that doesn't mean that the manifest world doesn't really have any colors; it means that colors - real colors - are quite different from what most folks think they are. The folk ideology of consciousness is also bonkers - resolutely dualistic and mysterian; if that were what consciousness had to be, then Wright would be right (see p. 313)3: we'd have to say that consciousness doesn't exist. But we don't have to treat consciousness as "real magic" - the kind that doesn't exist, made of wonder tissue4; we can recognize the reality of consciousness as a phenomenon by acknowledging that folks don't yet have a sound ideology about it. Similarly, free will isn't what some of the folk ideology of the manifest image proclaims it to be, a sort of magical isolation from causation. I've compared free will in this sense to levitation, and one of the philosophical defenders of this bonkers vision has frankly announced that free will is a "little miracle". I wholeheartedly agree with the scientific chorus that that sort of free will is an illusion, but that doesn't mean that free will is an illusion in any morally important sense. It is as real as colors, as real as dollars.

    Unfortunately, some of the scientists who now declare that science has shown that free will is an illusion go on to say that this "discovery" matters, in a morally important sense. They think that it has major implications for morality and the law: nobody is ever really responsible, for instance, so nobody ever deserves to be either punished or praised. They are making the mistake people make when they say that nothing is ever solid, not really. They are using an unreconstructed popular concept of free will, when they should be adjusting it first, the way they do with color and consciousness (and space and time and solidity and all the other things that the ideology of the manifest image gets wrong). (s 355-356)

Point taken!

Intuition Pumps är en bok osedvanligt rik på intressanta insikter. Jag vågar nästan lova att jag i en eller flera framtida bloggposter kommer att återkomma till andra delar av den.

Fotnoter

1) Med "allvarliga" menar jag här att det var första gången jag tog del av professionella filosofers texter om saken. Tidigare hade jag som gymnasist funderat en del på egen hand (och med stort (och jag höll på att skriva pubertalt) allvar) över den fria viljans problem, och innan dess funderat över såväl inverterade qualia som metafysisk solipsism (dock naturligtvis utan att känna till dessa svåra ord).

2) Med "intuitionspumpar" avser Dennett ett särskilt slags tankeexperiment: "little stories designed to provoke a heartfelt, table-thumping intuition - 'Yes, of course it has to be so!' - about whatever thesis is being defended" (s 5-6). Väl valda intuitionspumpar är hans kanske allra mest karaktäristiska metodologiska signum. Boken bjuder på många sådana, men utelämnar också ett stort antal av dem han diktat ihop tidigare i sin rika produktion, inklusive den underbara novell "Where am I?" som Dennett (s 431) utnämner till sin mest kända intuitionspump. Den återfinns i ovan nämnda The Mind's I, och jag gjorde reklam för den i denna bloggs barndom.

3) Dennett syftar här på vetenskapsjournalisten Robert Wrights följande yttrande:

    Of course the problem here is with the claim that consciousness is "identical" with physical brain states. The more Dennett et al. try to explain to me what they mean by this, the more convinced I become that what they really mean is that consciousness doesn't exist.

4) Dennett använder konsekvent fetstil för att signalera att det handlar om ett specifikt tankeverktyg som definieras och förklaras på annan plats i boken.

15 kommentarer:

  1. Hej Olle, det var ett tag sen jag kommenterade på din blogg, men det här är ett mycket intressant ämne.

    Jag har, precis som du, varit en stenhård determinist men det argumentet som fick mig att börja tro att den fria viljan existerar är följande (kondenserat):

    Jag bör välja att tro på fri vilja. Antingen så har jag valet att göra det och då tror jag på något som är sant, eller så har jag det inte, och då kan jag ändå inte välja att tro på något annat än det jag tror på.

    Ett annat intressant argument (som jag tycker är lite svagare) är argumentationsargumentet(!):
    Varför argumenterar den som är determinism för att determinism är sann? Om determinism är sann så har han förstås inget annat val än att göra det, men om fri vilja är sann så vill han att den som han argumenterar med ska välja att ändra sin åsikt. Genom att argumentera motsäger han alltså sin egen tes att fri vilja inte existerar.

    Jag har beställt boken för ett par dagar sen så jag ser fram emot att läsa den. Jag gillar Dennett, både som författare och föreläsare. Jag ser fram emot den diskussion som han och Sam Harris har kommit överens om att de ska ha om detta ämne.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du talar här som om fri vilja och determinism vore varandras motsatser, i strid med vedertaget språkbruk.

      Radera
  2. Helt enig med både dig och Dennett om detta med den fria viljan (eller snarare moraliskt ansvar - det är ju det som är det viktiga och alla är inte libertarianer om MA), men det kan vara värt att notera att argumentet/resonemanget som D framställer har en lång historia i lite variationer. Det finns i sina essenser redan hos Hobbes (som ju var en tidig naturalist vad gäller moral och människans natur) och vidareutvecklas i retorisk ackuratess av Hume i Treatise of Human Nature (Book II, part 3, sect. i-iii). Skillnaden är att Hume menar att det är just folk-begreppet om MA (dvs det som framkommer i vår utdelning av ansvar, exv i rättsliga sammanhang) som är vettigt och förenligt med en naturalistisk världsbild och att förvridningen av dessa sunda begrepp utförts av filosofer (närmare bestämt de med epistemologisk rationalistisk böjelse).

    SvaraRadera
  3. Nä, nu måste jag Pharao svära lite...

    Jag hänger inte alls med i Dennetts resonemang; jag lyckas inte ens ta mig förbi hans liknelse med färger, vilket i och för sig kan bero på att jag ser rött så fort man nämner ordet ideologi. Vad menar karlen med "verklig färg"? Och jag blir inte klokare när han jämför fri vilja med "dollars" -- menar han att fri vilja är en social konvention som vi väljer att acceptera i brist på något bättre, som exempelvis Amex?

    Nu håller jag med Dennett med om att »fri vilja» är en tillräckligt bra illusion för att kunna gälla för the Real Thing™, men, som sagt, jag köper inte hans färgliknelse...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Din oförmåga att här hänga med i Dennetts resonemag är fullt förståelig, bosjo. I bloggposten hyllar jag visserligen uppdelningnen av hans bok i lättsmälta portionsbitar, men ickedestomindre är dess framställning starkt kumulativ. Så t.ex. syftar hans "The folk ideology of color is, let's face it, bonkers; color just isn't what most people think it is" tillbaka på noggranna resonemang tidigare i boken. Dessa är alltför omfattande för att redogöra för här, men en central insikt är att vi spontant bär på en rad svåra vanföreställningar om innehållet i våra medvetanden. Mitt bästa råd för att förstå vad han menar är att du helt enkelt läser boken. Om den tidsinvesteringen känns för stor kan jag som ett alternativ rekommendera hans uppsats Quining qualia. Eric Schwitzgebels bok Perpelxities of Consciousness (som jag diskuterat i en tidigare bloggpost) är också läsvärd i sammanhanget.

      Radera
    2. Åkej, jag har beställt den... Sedan jag upptäckte att amazon.co.uk:s erbjudande "free super saver" gäller även Sverige om man beställer för mer än 25 pund har min ekonomi fått en klar slagsida, och den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek har blivit ännu högre och ännu mer osorterad. Att hitta en gemensam verklighet hos de tre begreppen »fri vilja», färg och dollar låter emellertid som ett trollerinummer i den högre skolan, och jag väntar med spänning på att få det förklarat för mig.

      Radera
    3. Bra! Kunskap är viktigare än pengar!

      Radera
  4. Arne Söderqvist24 juni 2013 07:06

    En tidningskrönika.
    http://www.dn.se/ledare/kolumner/hjarnan-ar-mer-an-neuroner/

    SvaraRadera
  5. Hm...en viktig fråga för att förtydliga:

    Tror Daniel Dennett att smärta finns? Att människor kan få smärt-upplevelser?
    smärtupplevelse = qualia, nämligen

    (om han inte gör det är han nog rätt mycket uppe i det blå...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om du frågade Dennett huruvida smärta finns, och huruvida människor kan få smärt-upplevelser, så skulle han besvara båda frågorna med ett alldeles bestämt "ja". Om du sedan gick vidare till att hävda att smärtupplevelser är qualia, så skulle han med sitt vanliga lätt överlägsna tonfall säga något om att "nej, nu är du precis som Frank Jackson, David Chalmers, V.S. Ramachandran och ytterligare en lång rad andra klassens filosofer ute och cyklar, ty begreppet qualia är ju, som jag sedan länge tillbaka visat, hopplöst inkoherent".

      Radera
    2. ok, eftersom han inte själv definierar vad han menar med qualia, så kan Dennett och jag helt skippa det ordet i vår hypotetiska diskussion.

      Obeskrivbara upplevelser (hur känns smärta, hur ser rött ut, vad är upplevelse), räcker för mig. Det är vad ordet qualia betyder, i min bok.

      Obeskrivbara upplevelser finns alltså, enligt Dennett.

      Radera
    3. Nej, tvärtom, Dennett förnekar existensen av dessa obeskrivbara (ineffable) upplevelser.
      Se t.ex. hans uppsats What RoboMary knows, där han först preciserar vad vi menar med att exempelvis upplevelsen av färgen blå skulle vara ineffable - nämligen

      "It is not the case that there is a string of demonstrative-free sentences of natural language, of any length, that adequately expresses the knowledge of what it is like to experience a blue sensation."

      - och sedan gör narr av tanken på denna ineffability:

      "One would like to see that proved. (I’m being ironic. Of all the things one might want to construct a formal theory of, ineffability is way down the list, but it might be worthwhile to consider the difficulty of any such undertaking.) Presumably one wants to contrast the ineffability of what it’s like to experience a blue sensation with, say, the ready effability (if I may) of what it’s like to experience a triangle.

      Someone who has never seen or touched a triangle can presumably be told in a few well-chosen words just what to expect, and when they experience their first triangle, they should have no difficulty singling it out as such on the basis of the brief description they had been given. They will learn nothing. With blue and red it is otherwise–that, at any rate, is the folk wisdom relied upon by Jackson’s example. (He wouldn’t have gotten far with a thought experiment about Mary the geometer who was prevented from seeing or touching triangles.) But if what it is like to see triangles can be adequately conveyed in a few dozen words, and what it is like to see Paris by moonlight in May can be adequately conveyed in a few thousand words (an empirical estimate based on the variable success of actual attempts by novelists), are we really so sure that what it is like to see red or blue can’t be conveyed to one who has never seen colors in a few million or billion words? What is it about the experience of red, or blue, that makes this task impossible? (And don’t just say: they’re ineffable.)"

      Radera
    4. Cecilia Balden-Lembke10 juli 2013 12:25

      Dennett skrev: "(He wouldn’t have gotten far with a thought experiment about Mary the geometer who was prevented from seeing or touching triangles.)
      [...]
      What is it about the experience of red, or blue, that makes this task impossible? (And don’t just say: they’re ineffable.)"

      Skillnaden mellan triangeln och färgutseendet 'blå'/doftupplevelsen 'söt', etc,

      är helt enkelt att triangeln har rums-utsträckning, vinkel, mönster; det är en figur.
      Liksom allt annat som vi kan beskriva genom bokstäver/ord/kartor, scheman, som också är figurer.

      Men färgers utseende/doftupplevelse har ingen rumtids-utsträckning eller storlek eller avstånd eller frekvens (färgernas _utseende_ alltså) eller figur. Utan är 'ögonblickliga' och nolldimensionella.
      Då kan de inte heller beskrivas med bokstäver.

      Radera
    5. Hm, Cecilia, ditt tal om ögonblicklighet, nolldimensionalitet och avsaknad av rumtids-utsträckning kanske är början på den miljon- eller miljardordsbeskrivning som Dennett talar om...? :-)

      (Förutom kanske då att jag nog aldrig upplevt färgen blå utan att den haft en utsträckning i både tid och rum.)

      Nej, jag vet faktiskt inte var jag skall ställa mig i frågan om existensen av dessa atomära obeskrivbara upplevelser som kallas qualia. Å ena sidan delar jag helt klart din (och många framstående filosofers) intuitiva känsla av att de naturligtvis finns. Å andra sidan bör man akta sig för detta förrädiska lilla "naturligtvis", och när ett begrepp leder till tillräckligt mycket svårigheter (såsom Dennett påvisar i bl.a. ovan länkade Quining qualia) bör det kanske till slut överges.

      Radera
    6. Och för att sammanfatta Dennetts ståndpunkt i frågan på ett sätt som låter aningen mindre vanvettigt än det ofta kan göra i andras beskrivning:

      Visst har vi upplevelser, men de kan inte delas upp i fundamentala beståndsdelar såsom vi tenderar att föreställa oss att de kan.

      Radera