På ett KVVS-arrangemeng för ett par månader sedan hade jag glädjen att höra på ett intresseväckande och riktigt bra föredrag, rubricerat "När är det roligt? - Teologiska aspekter på humor, hälsa och existens", av Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet. Fokus låg på begreppet humor, hur det bör förstås och hur det har tolkats av tänkare som Aristoteles, Kant, Kirkegaard och andra. Sigurdson, som uppträdde i beige kavaj och med torr och (tror jag) utstuderad Jan Rippe-utstrålning, inledde med att med beklagan meddela att även om föredraget skulle handla om humor så skulle det inte bli det minsta humoristiskt. För varje gång under föredraget som han framhöll de bristande humorkvaliteterna i något skämt eller någon författares sakprosa bredde fnisset i publiken ut sig allt mer, och stämningen mot slutet av föredraget kan närmast beskrivas som uppslupen.
En av de saker som Sigurdson betonade var humorns situationsberoende. Det skämt som gör succé i ett sammanhang kan falla platt i ett annat. Jag vill idag exemplifiera detta genom att rycka ett fantastiskt roligt par av utsagor ur deras rätta sammanhang och visa hur blekt resultatet kan bli. I min gode vän fysikern (och upphovsmannen till den så kallade Sokal-affären) Alan Sokals läsvärda uppsats Pseudoscience and Postmodernism: Antagonists or Fellow-Travelers från 2004 ställs de mot varandra på ett sätt som nästan gör det omöjligt för läsaren att inte skratta högt. Den första utsagan är gammal vedisk visdom, entusiastiskt uttolkad av Georg Feuerstein, Subhash Kak och David Frawley i The Search for the Cradle of Civilization (1995), s 279. Den andra utsagan, till formen lik och inspirerad av den första, är Sokals egen. Så här lyder de:
- [S]cience and religion are not only compatible but essentially equivalent, because both endeavor to know the truth.
- David Beckham's and my ways of playing soccer are not only compatible but essentially equivalent, because both of us endeavor to score goals.
Och se, det blev ju inte alls särskilt roligt. Läs nu Sokals uppsats och upplev skillnaden! Eller - kanske hellre - uppmana någon bekant att göra det så att denne sedan kan redogöra för graden av humorupplevelse. Ty det kan ju hända att läsaren själv, som genom att ha tagit del av denna bloggpost fått poängen i uppsatsens Fotnot 175 avslöjad i förväg, därmed fått överraskningsmomentet och hela det roliga kvaddat.
Alan Sokal (till höger) och yours truly på ett seminarium i Stockholm 2009.
Nedanstående utsaga kan förefalla lustig i skrift. Fast de flesta skulle nog bara ställa sig undrande.
SvaraRadera"Det finns 10 olika sorts människor: de som förstår sig på binära tal och de som inte gör det."