Om Folkpartiets syn på humaniora: omsvängning eller spricka?

Efter en stunds googlande kan jag konstatera att det inte är alldeles lätt att få ordning på hur utbildningsminister Jan Björklund (fp) ser på humanioras ställning inom högre utbildning. Jag hittar dock en två år gammal nyhetsnotis på Göteborgs universitets webbsidor, som berättar om Björklunds Almedalstal det året (2011). Där ges några lovande upplysningar, som att Björklund "trycker [...] på vikten av bildning och humaniora" och att GU:s rektor Pam Fredman "är positiv till att Jan Björklund lyfter frågorna om forskning och utbildning och att han även tar upp behovet av bildning och humaniora". I notisen citeras också några stycken ur Björklunds tal, inklusive följande passage:

Slå upp Nationalencyklopedin och du kommer att finna att huvuddelen av alla uppslagsord är att hänföra till humaniora. Huvuddelen av det mänskliga vetandet. Utbildning och forskning ska naturligtvis ge oss ekonomisk utveckling och bröd på bordet. Men bildning är något mer.

Skillnaden mellan Sverige och mullaväldet i Iran är inte förekomsten av mobiltelefoner eller huvudvärkstabletter. Det har de också. Skillnaden ligger i våra humanistiska värderingar.

Jämför detta med det uttalande av Björklunds parti- och regeringskollega, biträdande utbildningsminister Maria Arnholm, som Svenska Dagbladet citerade häromdagen:

Om jag får lust att läsa konsthistoria då ska jag inte ha tillgång till studiestödssystemet. Det är viktigt att dra en gräns. Vi ska inte överbelöna dem som studerar enbart för sitt intresse skull.

Hur skall vi förstå den föraktfulla syn på humaniora, bildning och äkta intellektuellt intresse som Arnholm här ger uttryck för? Speglar den en ändrad linje inom Folkpartiet, eller rör det sig om en spricka mellan de båda statsråden i Utbildningsdepartementet?