Michael Chorost har en dator i sitt huvud

Rubriken till dagens bloggpost syftar inte på det faktum att Michael Chorosts hjärna, liksom alla andras, är en (till stor del) elektrisk informationsbehandlingsapparat. Nej, vad den syftar på är att han har en programerbar liten dator av kisel och transistorer inopererad i huvudet. Det rör sig om ett så kallat cochleaimplantat, som via radiolänk tar emot och processar signaler från den så kallade transmittern, vilken sitter utanpå huvudet, och i sin tur har tagit emot signaler från exempelvis en mikrofon. Implantatet vidarebefordrar sedan de processade signalerna till hjärnans hörselnerver, vilket skänker (den i annat fall döve eller nästan döve) Chorost hörselupplevelser.

I sin läsvärda bok Rebuilt: How Becoming Part Computer Made Me More Human från 2005 berättar Chorost om hur han sommaren 2001, vid 36 års ålder, plöstligt går från den hörselskada han föddes med till att bli döv, och hur han med hjälp av det cochleaimplantat han får inopererat några månader senare successivt hittar tillbaka till en allt bättre hörsel.¹ Han är inte förste bäraren av ett sådant implantat (före honom hade ett femsiffrigt antal personer fått cochleaimplantat, och antalet är nu en bra bit över 200 000) men han är först med att i bokform berätta om upplevelsen och om teknikens praktiska och filosofiska implikationer. Fokus i boken ligger på Chorosts egen berättelse, men vi får också lära oss den del om själva tekniken och om de blandade reaktioner med vilken den tagits emot i det amerikanska dövsamhället.

Att cochleaimplantatet är något helt annat än en vanlig hörapparat förstår man på ett konkret sätt då Chorost kan koppla upp sig mot exempelvis en telefon eller en CD-spelare, och på så sätt få ta del av ljudupplevelser utan att dessa härrör från några som helst ljudvågor eller vibrationer i rummet han befinner sig i. Intressant är också hur han får tillgång till alternativa programvaror som var och en ger sina karaktäristiska ljudbilder och ljudupplevelser, vilket gör att han blir osäker på hur det "sanna" ljudet verkligen låter och till slut inser att det inte finns någon objektiv sanning i frågan utan bara olika representationer.²

I bokens näst sista kapitel diskuterar Chorost ytterligare möjligheter att utveckla idén om direktkoppling mellan dator och nervsystem, bortom den specifika tillämpningen på hörselsinnet. Här vill han lägga band på den ohejdade teknikoptimism som andra författare som t.ex. Kevin Warwick ger uttryck för, och han vill dra en skarp skiljelinje mellan behandling och allmän förbättring, som i följande passage:

These technologies are only for people with serious medical conditions. Warwick consistently neglects this important qualification. Upon having used his implant to pilot an electric wheelchair he comments, "I told everyone that this would ultimately mean, in the future, we should be able to drive a car around by picking up signals directly from the brain, and change direction just by thinking about it, right, left, and so on." For disabled people, this is an exciting prospect. But the rest of us already do drive with signals from our brains, picked up and executed perfectly by our arms and legs.

Warwick might respond that having direct nervous control over an automobile would let us drive it better, since we wouldn't have to move around our heavy meat arms and legs. But then issues of practicality and safety come into play. (s 176-177)

Det finns mycket att invända mot i detta stycke, inklusive hans nästan löjligt malplacerade "perfectly". Men jag tror att det är överflödigt. Chorost verkar nämligen, efter författandet av Rebuilt, ha gjort en helomvändning i denna fråga. Marknadsföringen av hans uppföljare World Wide Mind: The Coming Integration of Humanity, Machines, and the Internet från 2011 mer än antyder att så är fallet. Jag får eventuellt ta och läsa den boken också.

Fotnoter

1) Jag gillar alltså boken, men jag får tidigt en svårbestämd känsla av att inte gilla författaren. Så småningom inser jag att det handlar om en störande långt driven egocentricitet, och om att hans personbeskrivningar genomgående har något mekaniskt över sig. Särskilt störande blir detta i skildringen av det singelliv i vilket han är aktiv med anlitandet av en rad dejtingförmedlingar - en skildring där de kvinnor han möter aldrig framstår som intressanta i sig utan enbart som redskap för att om allt vill sig väl skänka Chorost ett långt och lyckligt äktenskap.

2) Tyvärr begår Chorost en märklig lapsus då han efter en diskussion om ljudupplevelsers logaritmiska karaktär (som en funktion av ljudvågors amplitud) levererar följande passage.

Dear reader with organic ears, you do not percieve the world as it really is, and you never will. But be glad: a truly faithful rendition of the auditory world would either be flat and shallow, or unbearably painful. (s 150-151)

Kursiveringen är hans egen, men det jag vänder mig emot är den sista meningen. Någon "truly faithful" återgivning finns inte, och att efterfråga en sådan eller ens (som här) antyda dess existens är ett filosofiskt misstag som negerar de i övrigt kloka och riktiga saker Chorost har att säga i frågan. Allt som finns är olika avbildningar mellan fysisk verklighet och hörselupplevelser. Någon objektivt rätt avbildning finns inte (och en logaritmisk avbildning mellan fysisk amplitud och ljudupplevelse är knappast mindre rätt än en linjär), utan det bästa man kan hoppas på är en avbildning som ger pålitlig och användbar information om vad som finns därute.