söndag 20 oktober 2013

Om svenskkyrklig tankelättja

Svenska kyrkan (ett religiöst samfund som jag kollektivanslöts till i samband med min födsel och sedan var medlem i under de första 18 åren av mitt liv) har nyss valt en ny ärkebiskop: Antje Jackelén. Valet föregicks av utfrågningar av de olika kandidaterna - utfrågningar som inspirerade författaren, religionskritikern och vännen Lena Andersson till skarp kritik, i sin kolumn i DN igår, mot det vi kan kalla den undanglidande svenskkyrkliga lättmjölkskristendomen.1 Hon skriver bland annat att Svenska kyrkan har
    utsett en [ny] form av andlig synd som orsak att fördela skam, skuld och låghet – den intellektuella synden att hävda att något i verkligheten förhåller sig på ett visst sätt snarare än på ett annat, att definiera sina begrepp och systematisera sina utsagor, att utesluta orimligheter, att ställa följdfrågor till fluffiga påståenden, att inte nöja sig med tomma hyllningar till ”ambivalensen” och ”det mångfacetterade”, utan i stället undra vad man ska ha de substanslösa påståendena till och hur de kan analyseras.

    Begår man dessa fel har man enligt det nya syndaregistret brister i sin mentala utrustning. Man lider av svartvitt tänkande, man är fyrkantig, tvärsäker och har en torftig livstolkning. Liksom med den forna synden ges inga argument, utan man går direkt på personens okänslighet inför att saker ”inte behöver vara antingen eller utan kan vara både och”.

    [...]

    Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat. Om någon, troende eller icketroende, efterlyser motsägelsefria resonemang är de där och hötter med fingret. Livet, säger de, består av motsägelser och oförklarliga underligheter, så varför skulle inte yttranden om livet göra detsamma?

    De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”.

    [...]

    I teologisk dunbolsterdiskurs ska man inte använda språket för att förmedla en klar tanke, det som brukar vara en av dess viktigare funktioner. En klar tanke är nämligen en begränsande tanke, en tanke som föreslår att något är på ett visst sätt och som därför riskerar att utesluta andra möjligheter eller möjligheten att allt kan vara hur som helst. Det är ju helt riktigt att vad som helst kan beskrivas hur som helst och ur vilket perspektiv som helst, men det är inte samma sak som att det är eller kan vara hur som helst i den värld vi känner.

    De tvärsäkert fyrkantiga som fått för sig att yttranden om verklighetens beskaffenhet, teologiska eller bara allmänt kunskapssökande, handlar om att få reda på något, som därför intresserar sig för beståndsdelar och inte bara stumt förundras över helheten, säger sig dunbolsterteologerna vara ”väldigt rädda för”.

Läs Lena Anderssons hela kolumn här!

Att den skulle väcka enhällig entusiasm i svenskkyrkliga kretsar var givetvis inte att vänta. Anna Karin Hammar (teolog, stiftsadjunkt i Uppsala och en av de tongivande personerna i Svenska kyrkans maktelit) skriver så här i en tweet igår:
    Att beskylla Antje Jackelén för tankelättja är Lena Anderssons roligaste skämt hittills.
Jackelén nämns inte vid namn i Lena Anderssons kolumn, som dock innehåller tillräckligt tydliga signaler om att Jackelén är en av de huvudsakliga måltavlorna för att göra en sådan tolkning rimlig. Hammars tweet bjuder som synes inte på någon saklig kritik av Lenas text, men desto mer av härskarteknik (som Hammars prästkollega Johanna Andersson påpekar i ett pinfärskt blogginlägg). Nåja, att begära att Hammar skall få plats med både härskartekniker och saklig analys inom de maximalt 140 tecken som Twitterformatet föreskriver är måhända orimligt, men lite nyfiken är jag på hur Lenas lägesbeskrivning och argumentation kan bemötas i sak, varför jag beger mig till Hammars Twitterflöde i jakt på mer. Något sådant bemötande finner jag inte i sagda flöde, men väl en upplysning om att prästen och teologen Ninna Edgardh på Facebook författat en "bra analys av kritiken mot Jackelén". Edgardhs Facebook-skriverier verkar dock vara avskärmade från insyn från andra än hennes vänner (och CIA, givetvis). I nästa tweet från Hammar får vi emellertid en länk till en bloggpost som enligt Hammar ger "en bättre redogörelse för vad Ninna Edgardh skriver om Lena Anderssons artikel". Men inte heller i bloggposten ifråga hittar vi något i sak, men väl följande som uppges vara ett citat från Edgardhs Facebook-inlägg:
    Märkligt tycker jag, att när vi får en ÄB som har ett skarpare huvud än de flesta av oss, och som är respekterad i vetenskapliga kretsar långt utanför teologin, så får hon kritik för att vara luddig! — ...tankelättja och Antje? Hur går det ihop?
Jaha, och hur skulle det här föra diskussionen framåt? Inte alls, såvitt jag kan se. Tvärtom tycker jag att det är ett steg bakåt att försöka reducera Lena Anderssons text till att vara inte en diskursanalys utan blott ett simpelt ad hominem. Jag kan inte ens se att det skulle finnas någon direkt motsättning mellan att Jackelén skulle ägna sig åt "tankelättja" och att hon skulle ha ett "skarapre huvud" än de flesta i Svenska kyrkan.

Så finns det någon därute i Svenska kyrkan som har lust att kliva fram och bemöta Lena i sak? Någon som vågar hävda något på formen "vi tror på ditt men inte på datt" (t.ex. att Jesu förkunnelser skulle vara sannare än Muhammeds)? Eller någon som är beredd att med sakargument försvara det undanglidande dunbolsterteologiska förhållningssättet? Tipsa mig gärna om ni hittar några sådana svar på Lenas kolumn, ty jag är uppriktigt nyfiken.

Fotnot

1) Lena skriver sedan några år tillbaka i DN varannan lördag, och jag har tidigare här på bloggen skrivit att hennes kolumn utgör "det viktigaste enskilda skälet att läsa den tidningen". Det står jag fast vid.

Låt mig också passa på att berätta att hennes nya Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek är ett koncentrat av psykologiska insikter och en (enligt min mening) helt enkelt strålande liten roman!

14 kommentarer:

  1. Jag kan tillägga att Hammars bruk av härskartekniker inte precis innebär något revolutionerande nytänk inom kristendomen. Faktiskt ägnade sig redan självaste Jesus åt sådant, i alla fall om man skall tro på vad som meddelas i Nya Testamentet. Det kan var och en verifiera som sätter sig att läsa NT (vilket är precis vad Lena Andersson gjorde inför sitt beryktade Sommarprogram 2005).

    SvaraRadera
  2. Intressant att få dessa bilder av vad som försiggår på Facebook och Twitter. Jag håller med Lena Andersson om det mesta i hennes utmärkta artikel. Benämningen "dunbolsterteologi" är både träffande och fångar väl den "neoliberala teologin" (ytterligare en bra beteckning). Jag har lagt mig i denna diskussion om Antje Jackelén och spänningarna inom Svenska kyrkan i en egen blogg. Problematiken analyseras utifrån antagandet att det finns två två oförenliga paradigm vad gäller tolkningen av kristen tro. Rädslan för att erkänna och öppet debattera denna situation är enligt denna analys grunden för den liberala, "neoliberala" (radikala, hermenutiska) teologins förfall. Det främsta samman hållande kittet tycks vara kritiken för fyrkantighet, okunnighet, okänslighet visavi Humanisterna, Sturmark, Dawkins, Hitchens, Lena Andersson mfl.
    http://gustafsvideoblogg.wordpress.com/2013/10/19/nr-52-tva-trosparadigm-apropa-debatten-kring-antje-jackelen/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Carl Gustaf, för läsvärd bloggpost med en intressant och (detta är min spontana reaktion) högst rimlig analys!

      Radera
  3. Tomas Lindgren21 oktober 2013 13:19

    Är ni som försöker debattera religioners rationalitet riktigt säkra på att ni inte är besatta av irrationella andar, att er upptagenhet av religionerna inte är en variant av psykologiskt beroende. Religioner står inte pall för en rationell analys, men deras motståndskraft består i att de är möjliga att leva praktiskt i. Religioner har sitt fäste i religiösa människor som lever religiöst.
    Det är inte vettigt att debattera med någon som inte talar samma språk som man själv.

    För övrigt anser jag att "det viktigaste enskilda skälet att läsa DN" är Lars Epsteins stockholmsvandringar.

    SvaraRadera
  4. Hej Olle!
    Jag har försökt formulera ett svar, eller en kommentar, här: http://www.areopagen.se/2013/10/19/kt/

    /Ludvig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ludvig. Förutom de ilskna utfallen mot Lena Andersson tycker jag att ditt svar är som hämtat ur Vi i femman: på (a) svarar vi "Gud" och på (b) vet vi inte.

      Radera
    2. Hej Olle,

      Tack för den sakliga analysen!

      Radera
  5. Arne Carlsson på Seglora Smedja har levererat ett svar som innehåller många okvädningsord mot Lena Andersson och som dessutom medelar att bibeltexter har komplex innebörd och att det minsann existerar jättesofistikerad teologi. Jag vill ogärna tänka mig att hans text, och den som Ludvig Lindelöf länkar till här ovan i kommentarstråden, representerar det vassaste som företrädare för Svenska kyrkan kan åstadkomma som svar på Lenas DN-kolumn. Finns det verkligen inget bättre därute?

    SvaraRadera
  6. Nu har Ann Heberlein yttrat sig i DN om Lena Anderssons kolumn, och går på i samma stil som Lindelöf och Carlsson, något som inte imponerar på Patrik Lindenfors.

    SvaraRadera
  7. Detta är det bästa svaret hittills. När man inte vet, då är det bästa att uttrycka detta.
    http://www.kyrkanstidning.se/debatt/var-tids-sparrvakter-vill-ha-besked

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äntligen - vilken välgörande tydlighet av kontraktsprosten Per Wahlström!

      Radera
  8. Ett extra skruvat dubolsterteologiskt inlägg av prästen Kent Wisti publicerades häromdagen i tidningen Dagen. Min gode vän Patrik Lindenfors dissekerar inlägget på sin blogg - läsvärt!

    SvaraRadera
  9. Igår dök den skarpsinnigaste kritik jag hittills sett av Lena Anderssons dunbolsterreflektioner upp. Den kom dock inte från någon svenskkyrklig företrädare, men från min bloggranne bosjo. Efter att ha givit några typiska exempel på hur det kan låta när t.ex. präster och teologer redogör för sina trosföreställningar, och konstaterat vilka orimligheter man hamnar i om dessa tolkas på "vanlig bondsvenska", skriver han:

    "Ungefär så här långt kommer Lena Andersson också i sin analys, men därefter skiljer sig våra tankebanor. Andersson menar, om jag förstått henne rätt, att den »språkliga distansen» är ett uttryck för kunskapfientlighet och en del av en maktapparat. Det tror jag är att förenkla saken alltför mycket."

    Det som därefter följer är mycket intressant - rekommenderad läsning!

    SvaraRadera