lördag 5 oktober 2013

Om de två kulturerna

Begreppet "de två kulturerna" myntades 1959 av den engelske författaren och kemisten C.P. Snow, syftandes på å ena sidan humaniora, och å andra sidan det han kallade science, vilket är lite svårt att översätta till svenska eftersom vetenskap är för brett och naturvetenskap är för snävt. Hur som helst var Snows tes att det förelåg en klyfta och en brist på kommunikation mellan dessa båda kulturer, att klyftan var av ondo och att den borde överbryggas.

Mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan 1959, och en rad fora har genom åren skapats för just det slags överbryggning som Snow efterlyser. Sajten Edge är en sådan; en annan är kursen Naturvetenskap+ på Falkenbergs gymnasieskola, som jag härom veckan hade nöjet att göra ett litet inhopp i. Ändå förtjänar Snows budskap ännu att upprepas.

Från min föreläsning på Falkenbergs gymnasieskola den 26 september. (Foto Ola Folkesson, Hallands Nyheter)

I programförklaringen för Naturvetenskap+ skriver initiativtagarna Björn Bengtsson och Klas Broo vad kursen går ut på:
    Världen behöver människor som kombinerar naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. Kursen vill uppmuntra dig att bli en sådan människa.

    Naturvetenskap+ är en modern gymnasiekurs (Naturvetenskaplig specialisering) som behandlar evolutionsbiologi, kognitions- och socialpsykologi, logik, statistik, sannolikhet, retorik, argumentationsanalys, vetenskapshistoria och -teori, olika vetenskapliga metoder, filosofi och etik, samhälle, media och klimat. Med mer.

I en artikel i Hallands Nyheter den 28 september (tyvärr gömd bakom betalvägg) om min medverkan i kursen framgår att jag instämmer med herrarna Snow, Bengtsson och Broo:
    Olle Häggström tror att gymnasieskolans kurs har precis rätt tänk. För att klara utmaningar som mänskligheten står inför måste naturvetenskap kombineras med filosofi, samhällsvetenskap och humaniora.
Men det är en sak att upprepa slagorden om hur viktig överbryggningen är, och en annan att faktiskt förklara varför den är så viktig, som författaren och vännen Eva Franko nyligen antydde i en uppfordrande fråga till mig:
    Det skulle vara mycket värt om Häggström eller någon annan av samma kaliber fördjupar diskussionen och författar en mera klargörande text om hur det egentligen ligger till mellan Vetenskap och Humaniora inte bara inom den akademiska världen utan vad ett närmande mellan dessa discipliner skulle kunna innebära för samhället i stort.
Frågan om vikten av ett närmande mellan naturvetenskap och humaniora kan besvaras på flera plan. Ett är individuellt: den enskilde får en rikare begrepps- och tankevärld av att kunna belysa komplexa frågor från olika håll. Ett annat plan är att se till mänsklighetens samlade kunskapsproduktion, som i många fall gynnas kraftigt av ett närmande mellan de två kulturerna. Ett rykande färskt exempel på sådan kunskapsproduktion är den psykologiska studie som i veckan som gick rapporterades i Science och därefter för en bredare allmänhet i New York Times, där en forskargrupp funnit att människors empatiska förmåga gynnas av läsning av kvalitetslitteratur som Tjechov eller Alice Munro, på ett sätt som inte kunde skönjas om de istället läste kiosklitteratur.

Eva Frankos fråga föranleddes av en debatt mellan å ena sidan Steven Pinker, som i sin text Science is not your enemy förespråkar det slags brobyggande vi här talar om, och å andra sidan Leon Wieseltier, som i en text med den smaklösa rubriken Crimes against humanities istället vill resa murar för att skydda humaniora från naturvetenskapens hemska inflytande. Jag har själv kommenterat denna debatt i mina tidigare bloggposter Pinker om scientism och Akademiska gränsvakter. Den har sedan fortsatt, och Pinker ger i sitt senaste svar till Wielseltier exempel på frågor där en förening av naturvetenskapliga och humanistiska perspektiv har uppenbar potential att öka vår förståelse för viktiga frågor:
    In his commentary on my essay “Science is Not your Enemy,” Leon Wieseltier writes, “It is not for science to say whether science belongs in morality and politics and art.” I reply: It is not for Leon Wieseltier to say where science belongs. Good ideas can come from any source, and they must be evaluated on their cogency, not on the occupational clique of the people who originated them.

    Wieseltier’s insistence that science should stay inside a box he has built for it and leave the weighty questions to philosophy is based on a fallacy. Yes, certain propositions are empirical, others logical or conceptual or normative; they should not be confused. But propositions are not academic disciplines. Science is not a listing of empirical facts, nor has philosophy ever confined itself to the non-empirical.

    Why should either discipline stay inside Wieseltier’s sterile rooms? Does morality have nothing to do with the facts of human well-being, or with the source of human moral intuitions? Does political theory have nothing to learn from a better understanding of people’s inclinations to cooperate, aggress, hoard, share, work, empathize, or submit to authority? Is art really independent of language, perception, memory, emotion? If not, and if scientists have made discoveries about these faculties which go beyond received wisdom, why isn’t it for them to say that these ideas belong in any sophisticated discussion of these topics?

Lite längre fram i sitt läsvärda svar ger Pinker en rad konkreta exempel från sin egen verksamhet:
    Wieseltier doubts my sincerity when I note that the benefits of a consilience between the sciences and humanities go both ways. He bizarrely translates my observation that “the sciences [can] challenge their theories with the natural experiments and ecologically valid phenomena that have been so richly characterized by humanists” as “scientists think well and humanists write well." So let me explain the observation with a few examples of two-way traffic just from my own research. Theories of the mental representation of the visual field must accommodate the fact that the reproduction of linear perspective in painting is not cognitively natural but was a late invention in the history of art. A major theory of auditory scene analysis receives important confirmation from the phenomenon of virtual polyphony in music. Theories of mental imagery must account for the observations by analytical philosophers that images lack the geometric detail of visual percepts, and that even with such detail they would be unsuited to represent abstract concepts. Research in psycholinguistics depends heavily on philological scholarship on the history of words and grammatical constructions in English and other languages. Theories of cognitive categorization begin with contrasting views on the nature of concepts from Aristotle and Wittgenstein. The science of human aggression has learned immeasurably from the history of crime, war, genocide, criminal punishment, and religious and cultural attitudes toward violence. Examples could be multiplied from the research of others.
För den som (likt mig) anser att en utvidgning av mänsklighetens samlade vetande har ett värde i sig kan detta räcka som svar på Eva Frankos fråga, men vi kan också vidga diskussionen till ett tredje plan genom att föra in den mer praktiska betydelse för mänskligheten som antyds i citaten från Hallands Nyheter och Naturvetenskap+ ovan.

Ett exempel. I sin (av skäl som strax skall framgå helt bedrövliga) bok How to Spend $50 Billion to Make the World a Better Place1 från 2006 har den danske statsvetaren Bjørn Lomborg tagit hjälp av en panel ekonomer för att utröna vilka av en rad världsförbättrande åtgärder - malariabekämpning, vitamindistribution i tredje världen, begränsning av växthusgasutsläpp, etc - som ger störst utbyte för given kostnad. Projektet är inte i första hand naturvetenskapligt, men det är ekonomisk-teknokratiskt på ett sätt som lider svåra följder av bristen på humanistiskt perspektiv. För att över huvud taget kunna påbörja det slags jämförelser som Lomborg ägnar sig åt finns en rad djupt mänskliga värderingsfrågor att ta ställning till:

Är ett människoliv i Etiopien lika mycket värt som ett i New York, eller bör de värderas i förhållande till väntad ekonomisk produktivitet? Har vi moralisk rätt, gentemot kommande generationer, att utnyttja naturresurser i högre takt än de förnyas? Bör utrotningshotade djur- och växtarter värderas utifrån vilken framtida ekonomisk avkastning de kan tänkas ge, eller har de därutöver ett egenvärde? Hur mycket kan vi tänka oss att betala för att även i framtiden få njuta av skogspromenader och andra verkliga naturupplevelser, eller är vi beredda att avstå dessa och nöja oss med de fejkade dito som framtida virtual reality-teknik förhoppningsvis kan förse oss med? Är kortsiktig BNP-maximering viktigare än förhindrandet av en framtida klimatkatastrof? Varför skall vi över huvud taget göra något för framtiden - har den någonsin gjort något för oss? Etc, etc.

Se där några av de frågor som Lomborg kortsluter och inte låtsas om då han går rakt på sina kostnads-och-intäktskalkyler. Denna brist på humanistisk reflektion får hans projekt att urarta i barbari. Det är omöjligt att veta vad som hade hänt om Lomborg i sin ungdom hade haft lärare som Björn Bengtsson och Klas Broo på Falkenbergs gymnasieskola, men jag vill gärna föreställa mig att det hade resulterat i att How to Spend $50 Billion och Lomborgs övriga böcker hade blivit mer eftertänksamma och något mindre brutalt ekonomistiska.

Ett annat område där jag menar att ett närmande mellan de två kulturerna är fruktansvärt viktigt är den begynnande utvecklingen av farmakologisk, genetisk och elektronisk modifiering (eller "förbättring" som det oftast kallas) av människans fysiska och psykiska egenskaper. Om denna utveckling ses som ett naturvetenskapligt, medicinskt och teknologiskt projekt utan humanistiska inslag, så riskerar vi att hamna i den ena eller andra dystopiska framtid som vi inte ens reflekterat över i vår kortsiktiga jakt på förbättringar. Vad som måste integreras i de tekniska och naturvetenskapliga diskussionerna är djupa frågeställningar om (exempelvis) vad för slags varelser vi vill vara, vad som eventuellt kan pekas ut som de essentiellt mänskliga egenskaperna, och i vad mån dessa egenskaper är något vi bör värna om. Vad som bland annat behövs är humanistisk reflektion kring konkreta frågor av den typ som jag lite skämtsamt lyfte fram i somras i min bloggpost Testa dig själv: är du biokonservativ eller transhumanist - en reflektion och en diskussion som behöver gå långt mer på djupet jämfört med min lättsamma testa dig själv-lek i bloggposten.

Fotnot

1) Inget ont som inte har något gott med sig, heter det ju. Det var denna bok som en gång i tiden (2006) provocerade mig att börja engagera mig i klimatfrågan på allvar.

10 kommentarer:

  1. Tack än en gång för din insats och ditt stöd, Olle. Och framför allt: tack för denna fina text - en guldgruva för våra elever att arbeta vidare med, och ett manifest som vi med stolthet kan använda för att sprida vårt initiativ vidare.

    SvaraRadera
  2. Olle, tack för detta inlägg! Idag skulle jag vilja säga till dig att jag är imponerad över din engagemang, inte endast i frågorna ang. vetenskap och humaniora utan även i andra viktiga samhällsfrågor, bl.a. klimatfrågan. Egentligen skulle du kunna ta det lugnt och sitta där på din plats och vara nöjd men det gör du inte, istället spränger du gränser och jagar bort gränsvakter :) Du hinner med att föreläsa för studenter, inte endast på dem som studerar på Chalmers utan även för dem som skall förberedas inför det! (Naturvetenskap+ på Falkenbergs gymnasieskola borde många fler ta efter!!) Och du hinner förstås med mycket mera än så, bl a med att dela dina tankar på din blogg. Mikael sa till mig "vill du förstå hur Olle tänker, då ska du läsa hans blogg". Och det ville jag och jag börjar förstå... och är mycket nöjd för jag själv kan fortfarande än idag bli illamående av bara blotta tanken på gränser, gränsvakter och murar. För det var inte länge sedan jag själv blev av med den mentala muren jag hade med mig från Öst.

    I alla fall, jag har läst ditt inlägg, flera gånger, är tacksam för den kunskap du förmedlar ang "de två kulturerna" och för att du tog dig tid! Jag vill gärna återkomma men först ska jag åka några dagar till Prag och tänka efter.

    SvaraRadera
  3. Hela blogginlägget gör mig påmind om en "häftig" debatt jag deltog i en gång i en studentkorridor i Uppsala. Låt mig slippa tala om vilket år det var :-). Slutsatsen som jag och många med mig likasinnade drog då var att naturvetare gärna tillägnade sig vetande inom humaniora medan det omvända inte verkade vara lika vanligt. Så här med viss distans till diskussionen kan jag förstås inse att synpunkten var alltför generell, men att den kanske i någon mening speglar ett förhållningssätt. Någon på denna blogg har ju pekat på hur svårt man i programmet "på spåret" hade att förklara Pythagoras sats, vilket ju var lite roligt. T.o.m. med min pappa som "bara" hade 6 årig folkskola använde ofta Pythagaros sats i sitt arbete som snickare.
    Kjell Eriksson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om jag inte minns fel så drog C P Snow samma slutsats i sin bok. /Pelle

      Radera
  4. Känner mig genuint avundsjuk på gymnasieeleverna i Falkenberg som får chansen att läsa en sådan kurs!

    SvaraRadera
  5. Även Tim Minchin har några kloka ord att säga i denna fråga!

    SvaraRadera
  6. Mitt intryck när det gäller "de två kulturerna" är att naturvetare generellt är hyfsat välinsatta i humaniora, medan de flesta humanister är väldigt oinsatta i elementär naturvetenskap. Detta intryck förstärktes när jag sent i livet (vid 35 år) började det tvärvetenskapliga miljö- och hälsoskyddsprogrammet på Umeå universitet. Undantaget bland humanisterna var en föreläsare i samhällsplanering.

    En annan person jag kommer att tänka på i detta sammanhang är författaren Göran Hägg, som gladeligen uttalat sig om att hela klimatfrågan enbart handlar om religion och hysteri. Några brister i gjorda studier eller dylikt har jag dock inte hört denne djuping presentera...

    Krister Nässén

    SvaraRadera
  7. Jag lovade att återkomma efter min Pragresa. Här kommer några rader. http://evacfranko.wordpress.com/2013/10/15/om-de-tva-kulturerna/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva för ditt fortsatta engagemang i denna viktiga fråga! Diskussionen har hunnit bli rätt mångfacetterad och snudd på spretig, och jag har de senaste veckorna fått en del annat som pockar på min uppmärksamhet, så jag skriver inget svar just nu. Det är dock troligt att jag så småningom återkommer till frågan i en eller annan form...

      Radera
  8. Arne Söderqvist12 januari 2015 03:48

    Mer om detta i dagens (12 januari 2015) SvD.
    http://www.svd.se/kultur/understrecket/humanisterna-inte-kvar-i-elfenbenstornet_4241277.svd

    SvaraRadera