Etablerad filosof

Vad är en filosof? En slutgiltig, klar och entydig definition som alla kan vara överens om kan givetvis inte ges. Likväl, när jag 2007 fick min artikel Intelligent design and the NFL theorems publicerad i tidskriften Biology and Philosophy bestämde jag mig för ett kriterium som just då passade mina syften: filosof är den som publicerat sig i en filosofitidskrift. Året efter konsoliderade jag min filosofstatus enligt detta egenvalda kriterium genom att i Filosofisk tidskrift 4/2008 publicera min artikel Brister i sannolikhetsargument för och emot Guds existens, i vilken jag ägnar huvuddelen av uttrymmet åt att såga den brittiske religionsfilosofen Richard Swinburnes argumentation (framförd i en bok från 2004 och i sammanfattad form i en Filosofisk tidskrift-artikel från 2007) för att Gud sannolikt existerar.

Då jag på detta vis tillåtit mig en egenmäktig definition av vad som menas med en filosof, ser jag inget som hindrar att jag går vidare och på samma vis bestämmer vad som menas med en etablerad filosof.¹ En etablerad filosof är en person som inte bara publicerat sig i någon filosofitidskrift, utan även nått sådan ställning att hans eller hennes namn befunnits vara värt att nämna i titeln till någon annans i filosofitidskrift publicerad artikel. Glädjande nog råkar det vara så att jag själv just nått denna status som etablerad filosof, i och med publiceringen i Filosofisk tidskrifts senaste nummer (4/2013) av Richard Swinburnes artikel Häggström om Swinburne och sannolikheten för Guds existens.

Den som tittar närmare på Swinburnes nya artikel finner att dess huvudbudskap är att jag i ovan nämnda text från 2008 har tokfel på samtliga punkter (ett förhållande som dock naturligtvis saknar betydelse för min formella status som etablerad filosof). Det finns emellertid inte mycket i artikeln jag kan hålla med om, så när som på hans klatschiga avslutningsmening:

Häggströms kritik tenderar överhuvudtaget inte att minska styrkan i mina argument.

På denna punkt har Swinburne helt rätt: Jag förmådde inte att medelst kritiken 2008 minska styrkan i Swinburnes argumentation i hans bok från 2004 och artikel från 2007 - av det enkla skälet att en styrka som redan är noll inte kan minskas ytterligare.

Diskussioner som den mellan Swinburne och mig hamnar lätt i upprepningar och cirklar, och i inledningen till sin nya artikel medger Swinburne att han denna gång inte har mycket nytt att komma med utan nöjer sig med att upprepa sådant som redan finns i boken från 2004 (och som han anser att jag försummat). Jag kan kontra i samma repetitiva stil, och på tal om avslutningsmeningar vill jag gärna lyfta fram avslutningen på min text från 2008 - ett stycke som jag så här fem år senare faktiskt känner mig ganska nöjd med:

Det hittills sagda räcker flera gånger om för att konstatera att Swinburnes argument för Guds sannolika existens läcker som ett såll. Jag vill dock tillägga att jag här blott demonstrerat toppen av ett jättelikt isberg av pretentiöst formulerade tankevurpor, motsägelser och logiska felslut i The Existence of God [S1]. På s 94 får vi en lite närmare precisering av vad som i den ovan citerade gudsdefinitionen menas med att Gud är oändligt fri, nämligen att ”ingenting på minsta vis kan utöva kausalt inflytande på vilka val han gör”, vilket dock inte hindrar Swinburne från att blott några få rader senare hävda förekomsten av bönhörelse. Efter att ha ordat sida upp och sida ner om Guds allsmäktighet hävdar Swinburne på s 110 att ”Gud är oförmögen till onda handlingar”, en motsägelse som blott är en uppvärmning inför hans långrandiga och invecklade behandling av teodicéproblemet. Så håller det på, kapitel efter kapitel. Att Swinburne med detta slags filosoferande trots allt lyckats skaffa sig en stark akademisk position med en professur i Oxford har gissningsvis att göra med en markant obalans mellan tillgång och efterfrågan på hållbara argument för Guds existens.²

Här skulle jag med fördel kunna sätta punkt för denna bloggpost, men jag kan inte motstå frestelsen att med några exempel från Swinburnes nya uppsats ytterligare illustrera den erbarmligt låga nivån på hans argumentation.

Min centrala kritik 2008 mot Swinburne är att han begår det jag kallar bridgespelarens lapsus - ett missbruk av statistisk slutledningsmetodik där man utgår från en extremt vagt formulerad hypotes, och efter att man sett data låtsas som om ursprungshypotesen var något mycket mer specifikt som förklarar just de data man fått. Detta riskerar, som jag ingående förklarar i min uppsats från 2008, att bli gravt vilseledande. I Swinburnes fall är den vaga hypotesen (och nu, liksom 2008, citerar jag hans artikel från 2007) att Gud

definitionsmässigt [är] en allsmäktig (dvs oändligt kraftfull), allvetande (dvs oändligt kunnig) och fullkomligt fri person; han är en person med oändlig kraft, kunskap och frihet; en person vars kraft, kunskap och frihet inte har några andra gränser än logikens.

Hur Swinburne sedan fyller denna vaga hypotes med innehåll sammanfattar jag 2008 så här:

Swinburne [menar] att det följer ur hans gudsdefinition att Gud vill göra världen så vacker som möjligt, och att det därför bara är att vänta att han (Gud) skall skapa de galaxer, stjärnor och planeter som vandrar i sina eleganta elliptiska banor, och den praktfulla skönhet som djur och natur erbjuder ögat, samt inte minst oss människor. Ett kapitel i [S1] med rubriken ”Argument med stöd i försynen” formar sig närmast till en lång predikan, där Swinburne går igenom allehanda inslag i människans livsvillkor – vilda djur, vår sexualdrift och vår kärlek, vår förmåga att systemstiskt undersöka naturen, åldrandet, döden, Gulagarkipelagen, vår benägenhet att uppleva moraliska dilemman, etc etc – och finner alltsammans vara precis sådant som är att vänta om hans gudshypotes h är sann.

Swinburnes svar 2013 på detta är (a) att han minsann inte begått bridgespelarens lapsus, (b) att det är "absurt" av mig att anklaga honom för något sådant, och (c) att han till råga på allt framhöll redan i sin bok 2004 att han inte begått bridgespelarens lapsus. Emellertid, för att han skall kunna frias med rätta från anklagelsen om att ha begått bridgespelarens lapsus så räcker det inte att han nekar till anklagelsen. Det krävs också att han faktiskt inte begått lapsusen ifråga. Detta villkor är inte uppfyllt.

En sak till innan jag sätter punkt. Den i mitt tycke kanske mest intressanta fråga Swinburne diskuterar är den om så kallad finjustering av naturkonstanter - observationen att de grundläggande naturkonstanterna befinner sig i det jämförelsevis lilla område där kolbaserat liv är möjligt, i det mycket större rummet av möjliga uppsättningar av värden på dessa konstanter - och att detta kan förefalla mirakulöst. Men Swinburnes behandling av frågan är så bottenlöst svag att jag frestas ta till uttrycket "under all kritik" trots att jag nu liksom 2008 faktiskt kritiserar den. Så här skrev jag 2008:

När Swinburne diskuterar naturkonstanternas värden frångår han plötsligt och utan motivering sin tidigare princip om sambandet mellan enkelhet och a priori-sannolikhet, och insisterar istället på att naturkonstanterna skall vara likformigt fördelade på sina respektive intervall av möjliga värden. Det är välkänt inom bayesiansk statistik att sådana försök till så kallad ”ickeinformativ prior” är starkt problematiska som en följd av att klassen av likformiga fördelningar inte är invariant under icke-linjära transformationer. Swinburne nämner problemet, men att han inte alls begriper dess omfattning framgår när han skall exemplifiera finjusteringsproblematiken med gravitationskonstanten G – vilken ironiskt nog är den av de fundamentala naturkonstanterna som inte förefaller kräva finjustering (se t.ex. [R]). När han på s 175 i [S1] hävdar att G måste ligga mellan 0 och 3000Ĝ där Ĝ är vårt idag observerade värde på G, och att detta intervall utgör en försvinnande liten del av det fullständiga intervallet av möjliga G-värden, så vill jag uppmana honom att som en liten övning formulera om påståendet i termer av G⁻¹ (som är en precis lika naturlig och fundamental storhet som G) för att på så vis konstatera att slutsatsen blir den diametralt motsatta.

I sin nya artikel skriver Swinburne:

Den enklaste formen av gravitationsteorin består av Newtons tre rörelselagar och gravitationslagen, av formen F=Gmm'/r²; så därför antar vi samma apriorisannolikhet att gravitationskonstanten G ligger mellan – exempelvis 30 och 40 – som att att G ligger mellan 40 och 50. Om vi uttrycker Newtons teori i en mer komplicerad form i termer av G^-1, och antar att G^-1 hade samma trolighet att ligga inom varje interval av samma längd, skulle vi naturligtvis få ett annat resultat för de intervall inom vilka det är lika troligt att finna G. Men, i motsats till Häggström (s. 9–10), följer det av min detaljerade redogörelse att G^-1 inte är en ”precis lika naturlig och fundamental storhet som G” – just därför att G, och inte G^-1, förekommer i den enklaste och mest naturliga formuleringen av Newtons teori.³

Swinburnes motivering till att G men inte G^-1 kan antas likformigt fördelad blir då att den gängse formuleringen F=Gmm'/r² av Newtons gravitationslag är "enklare och mer naturlig" än den variant F=mm'/G^-1r² där den uttrycks i termer av G^-1 istället för G. Men varför skulle F=Gmm'/r² vara en "enklare och mer naturlig" formulering än F=mm'/G^-1r²? För mig framstår det påståendet som rent trams, och Swinburne ger ingen motivering.

Fotnoter

1) Jag övervägde först att istället för etablerad filosof använda uttrycket uppburen filosof, men avstod från det inför risken att det skulle kunna uppfattas som skrytsamt. Som trogna läsare av denna blogg vet är jag mycket noga med att inte i onödan häva ur mig skryt.

2) Vad gäller bönhörelsen heter det på den åsyftade raden på sidan 94 i Swinburne (2004) att Gud "kan forma en viss avsikt (att bota din cancer) i syfte att uppfylla en annan avsikt (att besvara mina böner)". Nu hävdar Swinburne (2013) att det inte alls handlar om något kausalsamband, och att Gud minsann är "influerad av förnuftet för att svara på en viss bön och inte på en annan", samt tillägger sarkastiskt att han (Swinburne alltså, inte Vår Herre) "är skyldig Häggström en ursäkt för att inte ha gjort denna distinktion mellan orsak och förnuft direkt på den sida som Häggström citerar, utan först några sidor senare". Hur Gud skall kunna forma en avsikt att "svara på en viss bön" utan att kausalt influeras av denna bön är min själ inte lätt att begripa, och Swinburnes svammel ger ingen ledning. När jag skrev min artikel 2008 trodde jag uppriktigt att jag gjorde Swinburne en tjänst genom att bortse från hans obegripliga och direkt pinsamma svammel i denna fråga. Han har sig själv att skylla för att strålkastarljuset nu ändå (min finkänslighet till trots) hamnar på hans bisarra idé om icke-kausala influenser (eller vad vi skall kalla dem) på Guds handlande.

3) I en fotnot till detta stycke menar Swinburne dessutom att han

är rädd för att Häggström har misstagit sig då han att påstår (genom att citera Rees arbete) att G (till skillnad från andra konstanter i naturlagarna) ”inte verkar kräva någon finjustering”. Se Robin Collins 2009 för en ytterst noggrann genomgång av den grad av finjustering som krävs för att människor ska utvecklas. Collins arbete publicerades efter Rees, och Collins citerar även Rees. Collins betonar att G kräver en finjustering relativt andra konstanter och variabler, and drar slutsatsen (s. 214–5) att – givet nuvarande uppskattningar av dessa – den måste ligga inom en på 10⁶⁰ av sitt nuvarande värde för att människor ska kunna ha utvecklats.

Om detta har jag tre saker att säga. För det första: "...för att människor ska kunna ha utvecklats" (min kursivering). Detta fokus på just människor luktar åter bridgespelarens lapsus lång väg.

För det andra: Om det skulle vara så att denne Collins har rätt och att jag misstagit mig, så har i så fall Swinburne själv (2004) misstagit sig lika grovt i sitt påstående om vilka värden på G som möjliggör vår existens. Det hade onekligen varit klädsamt om han medgivit detta.

För det tredje: I det här läget borde jag ta del av den teistiskt inriktade religionsfilosofen Robin Collins skriverier i ämnet, för att se om han faktiskt ar något klokare att anföra än den ledande kosmologen Martin Rees. Givetvis borde jag det. Men jag orkar inte. Min erfarenhet av teistiskt inriktade religionsfilosofers skriverier i naturvetenskapliga frågor (och här är Swinbure själv ett strålande exempel!) är nämligen att dessa skriverier sällan eller aldrig är mödan värda att ta del av, och att de som regel är rent strunt. Jag har redan lagt alltför mycket av min dyrbara tid på att läsa sådant. Enough!