Om demokrati och övervakning: därför skriver jag inte under uppropet

Mina Facebookvänner vet att jag i somras lyfte fram den amerikanske visselblåsaren och tidigare CIA-medarbetaren Edward Snowden som en hjälte, sedan han till tidningarna The Guardian och Washington Post läckt hemligstämplade dokument som visade att den amerikanska säkerhetsstjänsten NSA utan allmänhetens kännedom bedrev en mycket omfattande massövervakning av vanliga medborgare. Jag hade också kunnat tänka mig att skriva under på den nominering av Snowden till Nobels fredspris som Stefan Svallfors författade några veckor efter Snowdens avslöjande. Nomineringsbrevet är värt att citera i dess helhet:

Bästa kommittémedlemmar!

Jag föreslår att 2013 års fredspris tilldelas den amerikanske medborgaren Edward Snowden.

Edward Snowden har – i en hjältemodig insats till stor personlig kostnad – avslöjat förekomsten och omfattningen av den övervakning den amerikanska regeringen ägnar elektronisk kommunikation världen över. Genom att sätta ljus på detta övervakningsprogram – som bedrivs i strid med nationell lagstiftning och internationella överenskommelser – har Edward Snowden bidragit till att göra världen en liten smula bättre och säkrare.

Genom sin personliga insats har han också visat att enskilda medborgare kan stå upp för grundläggande fri- och rättigheter. Detta exempel är viktigt eftersom det allt sedan Nürnberg-rättegångarna 1945 stått klart att devisen ”jag lydde bara order” aldrig kan hävdas som ursäkt för handlingar som strider mot mänskliga fri- och rättigheter. Trots detta är det mycket ovanligt att enskilda samhällsmedborgare uppvisar den insikt om sitt personliga ansvar och det mod Edward Snowden visat i sitt avslöjande av det amerikanska övervakningsprogrammet. Även av denna anledning är han en synnerligen prisvärd kandidat.

Beslutet att tilldela 2013 års pris till Edward Snowden skulle – utöver att vara välmotiverat i sig självt – också bidra till att rädda Nobels fredspris från det vanrykte det ådrog sig genom det förhastade och illa genomtänkta beslutet att tilldela den amerikanske presidenten Barack Obama 2009 års pris. Det skulle visa att kommittén är beredd att stå upp till försvar för mänskliga fri- och rättigheter, även när ett sådant försvar ses med oblida ögon av världens dominerande militärmakt.

Med vänlig hälsning
Stefan Svallfors

Professor i sociologi vid Umeå universitet

Fast forward. Idag, på Nobeldagen den 10 december, ser vi att det inte blev något fredspris till Snowden. Men Snowdens insats sätter andra avtryck, ty vi ser också att förstasidan till Dagens Nyheters kulturdel pryds av en text rubricerad Ett upprop för demokrati i en digital tid - samtidigt publicerad i 25 andra tidningar inklusive The Guardian, Le Monde och Frankfurter Allgemeine Zeitung, och undertecknad av flera hundra kända författare inklusive namn som Margaret Atwood, Paul Auster, J.M. Coetzee, Günter Grass, Carsten Jensen, Ian McEwan, Arundhati Roy, Tomas Tranströmmer, Nigel Warburton, Kjell Westö, och listan barar fortsätter; trogna läsare vet att jag håller många av dessa namn mycket högt. Allmänheten inbjuds att ansluta sig till dessa undertecknare. I uppropet kan vi bl.a. läsa följande.

De senaste månaderna har massövervakningens omfattning blivit allmänt känd. Med några få mus-klick kan staten få tillgång till din mobilenhet och dina mejl, dina sociala nätverk och sökningar på internet. Den kan följa dina politiska uppfattningar och aktiviteter och i samarbete med nätföretagen samla och spara dina uppgifter, vilket gör att den kan förutspå din konsumtion och ditt beteende.

Individens okränkbara integritet är demokratins grundsten. Människans integritet sträcker sig bortom den fysiska kroppen. I sina tankar, privata miljöer och kommunikationer har alla människor rätt att få förbli obevakade och oantastade.

Denna grundläggande mänskliga rättighet har förkastats och urholkats genom staters och företags missbruk av tekniska framsteg i massövervakande syften.

En bevakad person är inte längre fri; ett övervakat samhälle är inte längre en demokrati. För att behålla någon giltighet, måste våra demokratiska rättigheter gälla i såväl det virtuella som det verkliga rummet.

[...]

Massövervakning behandlar varje medborgare som potentiellt misstänkt. Den stjälper över ända en av våra historiska triumfer, nämligen antagandet att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats.

[...]

VI KRÄVER RÄTTEN för alla människor, som demokratiska medborgare, att avgöra i vilken utsträckning deras personliga uppgifter får samlas in, lagras och användas, och av vem; att få information om var deras uppgifter lagras och hur de används; att kunna få deras uppgifter raderade om de har samlats in och lagrats illegalt.

Själv väljer jag att inte underteckna uppropet.

Har jag alltså ändrat mig sedan i somras?

Svar nej. Jag anser fortfarande att det är fel av NSA att bedriva sina gigantiska massövervakningsprogram utan folkets informerade samtycke, och jag anser fortfarande att Snowden gjorde en viktig insats som avslöjade deras förehavanden. I en demokrati går det inte an att staten systematiskt för sina medborgare bakom ljuset.

Kvalificeringen "utan folkets informerade samtycke" är för mig avgörande här. Jag är nämligen inte alls säker på att vi idag och i framtiden kan avvara massövervakning, men om den behövs så behöver den i så fall sanktioneras demokratiskt. Jag fruktar att uppropet i DN och de andra tidningarna går för långt då de dömer ut inte bara den massövervakning som saknar demokratisk förankring, utan all massövervakning.

Massövervakningen innebär givetvis en inskränkning i individens frihet och integritet, men jag håller för möjligt eller rentav troligt att vi behöver acceptera en sådan inskränkning för att värja oss mot det eskalerande hot som terrorismen utgör. Att hotet eskalerar beror inte i första hand på att terroristerna skulle bli fler eller ondare. Nej, skälet står att finna i den accelererande teknikutvecklingen, som riskerar att radikalt öka terroristernas förstörelsekapacitet. Betänk 9/11-dåden och de ofantliga negativa konsekvenser dessa fick för världens säkerhetsläge. Betänk sedan den tusenfalt större direkta förödelse - såväl materiellt som räknat i människoliv - som dåden kunnat få om terroristerna hade haft tillgång till kärnvapen. Vi kan skatta oss lyckliga att den första massförstörelseteknologi vi tillägnat oss haft den lite udda egenskapen (jämfört med många andra teknologier) att den ännu snart 70 år efter att den infördes har kunnat bevaras som ett litet antal staters exklusiva egendom. Vi kan inte räkna med att ha samma tur nästa gång. Särskilt farlig förefaller den biotekniska utveckling som gör det allt lättare för enskilda aktörer att framställa biologiska massförstörelsevapen - eventuellt med en förstörelsekapacitet i termer av människoliv som vida överstiger några enstaka kärnvapen.

Jag har helt enkelt inte den kunskap som krävs för att konstatera att vi (samhället, den globala civilisationen) i detta perspektiv kan överleva utan en omfattande massövervakning - och utan den kunskapen känns det inte rimligt att underteckna uppropet. Och uppriktigt sagt tror jag inte att Atwood, Auster, Coetzee och de övriga heller har den kunskapen.